Maria och Lennart

Avresa vid niotiden på fredag morgon från Kalmar C. Vi sov en stund på tåget och sedan åt vi frukost.

Tågbyte i Köpenhamn till direkttåget mot Hamburg. Detta tåg gick med färja Rödby - Puttgarden på den tiden så det blev en bensträckare på färjan. På kvällen nattåget från Hamburg, vilket tog oss till Basel.

Från Basel åkte vi ett par tåg i Schweiz till Martigny. Därifrån går Mont Blanc-expressen till Chamonix.

Mont Blanc-expressen är ett av världens långsammaste expresståg. Det är en slingrande smalspårig järnväg. Den branta stigningen från Martigny är en kuggstångsbana där tåget drar sig uppför genom att koppla på en kuggstång som ligger mitt emellan rälerna.

Vid tolvtiden på lördagen var vi framme i Chamonix och startade vandringen mot Argentière direkt.

Vägen till Argentière är en lättvandrad stig i dalen. På vägen hittade vi både vilda bär och ...

... vilda djur.

Vi tog en skön paus i skuggan på ett friluftsställe på vägen. Då kom en artig ung man fram och presenterade sig och sin flickvän. Det var Ben och Chris från USA, som berättade de skulle gå Haute Route och undrade om vi skulle göra detsamma. Jodå, det skulle vi visst. Vi träffade på varandra flera gånger på vägen och avslutade med en gemensam middag i Zermatt.

Alla som vandrade denna led hade samma guidebok från Cicerone. Det innebar att vi var ett antal sällskap som följdes åt hela vägen och ofta bodde på samma hotell eller refuge.

En sista svalkning i bäcken och sedan vandrade vi vidare till Argentière.

Argentière var målet för första dagens vandring. Det är alltid bra att ta en kortare, enklare vandring första dagen för att "gå upp sig" lite.

I Argentière tog vi in på hotell La Couronne för första gången. Ett gammalt genuint alphotell dit vi har återvänt flera gånger senare.

Som man kan se på apotekets skylt var det en varm dag.

Klockan sex på morgonen blev vi väckta. Då föstes alla korna genom byn. Korna råmade, koskällorna klingade och hundarna skällde. Dags att stiga upp och äta frukost!

Även denna dag gjorde vi en mjukstart. Maria hade fått en kortisonspruta i benet precis innan vi lämnade Sverige och skulle inte anstränga sig de första dagarna. Det fick bli buss till Le Tour och sedan kabinbana till Col de Balme.

Blomsterprakten började så fort vi klev ur liften. Detta är nog en av de allra mest blomsterrika turerna vi har gjort. Växtnamnen är angivna så gott vi kan.

Alpranunkel (Ranunculus alpestris)

Getväppling (Anthyllis vulneraria)

Fjällsippa (Dryas octopetala)

Rundbladig gentiana (Gentiana orbicularis)

Sporrviol (Viola calcarata)

Spira (Pedicularis), troligen Pedicularis kerneri

Alpprästkrage (Leucanthemopsis alpina)

Vi slängde en sista blick tillbaka i Chamonixdalen innan vi gick över passet och kom in i Schweiz.

Refuge du Col de Balme ligger precis över gränsen in i Schweiz. Här stannade vi för att få en förmiddagskaffe. Vi hade bara med oss varmt vatten och pulverkaffe så det vore gott med något bättre.

Refuge du Col de Balme var ett genuint ställe. På en spis stod en stor 5-liters kaffepanna med vatten på långkok. Kaffet serverades från det urkokta vattnet med Neskaffe till. De 30 kronorna som kaffet kostade hade vi kunnat använda till något roligare.

Stigen mot Trient ringlade snabbt iväg neråt och nu kom vi äntligen igång med den riktiga vandringen.

Alpklocka (Soldanella alpina)

Alpgentiana av något slag. De olika är så lika varandra att vi avstår från vetenskapligt namn här.

En uggla stod och lurade i en stigkrök. Det fanns en del skog mellan kalfjället och dalens ängar.

Längre ner i dalen kunde vi kika upp mot Trientglaciären. Bredvid den hade vi vandrat några år tidigare när vi gick Tour Mont Blanc. Egentligen gick vår led upp vid sidan av glaciären nästa dag, men eftersom vi redan hade gått den vägen valde vi en alternativ väg.

Alpäng med Brudsporre (Gymnadenia conopsea)

Gullgentiana (Gentiana lutea)

Klicka på bilden för en närmare titt på blomman.

Visst ser kossan ut som om hon undrar varför dessa turister springer runt och anstränger sig när man kan nöja sig med att idissla på en vacker alpäng hela dagen.

Nästa natt tillbringade vi på Hôtel du Col de la Forclaz. Col de la Forclaz är ett pass som ligger på landsvägen mellan Chamonix och Martigny. Förutom alla vandrare så är stället också populärt bland motocyklister. Denna natt stod också en åsna utanför hotellet och skrek halva natten.

På morgonen fick vi vår frukost och vandrade iväg. Vi tog då inte vägen längs Trientglaciären mot Fenetre d'Arpette utan valde att gå via Bovine.

Så vackra antenner fjärilen har.

Vägen över Bovine är inte lika spektakulär som Fenetre d'Arpette med sina 2665 meter, men den är väldigt vacker. Som alla de andra dagarna var även denna dag solig och varm. En paus på en stenhäll blev en skön vila.

Midsommarblomster (Geranium sylvaticum)

Dagens mål var Champex och det lilla hotellet Pension en Plein Air. Ett mycket enkelt hotell där vi fick ett eget rum denna gång. Förra gången när vi kom med sju barn i släptåg fick vi några sängar på vinden.

Vi hade en trevlig eftermiddag i solen på hotellets gårdssida. En engelsman bröt fullständigt ihop av skratt när han fick syn på Lennarts yviga, solblekta ögonbryn. Det var det värsta han hade sett hittills i livet. De kan inte ha mycket att titta på i England.

Nästa dag följde vi guidebokens råd att gå längs dalsidan i en behaglig nedförslutning. Detta istället för kartans branta nedgång till Orsières. Vi vandrade vägen mot Soulalex och Sembrancher.

Ängssalvia (Salvia pratensis)

Dalgången mot Sembrancher är vacker som en scen ur Sound of Music.

Barrlin (Linum tenuifolium)

Klicka på bilden för en närmare titt på blomman.

Blodnäva (Geranium sanguineum)

Den lilla byn Soulalex ligger djupt nedsänkt i dalsluttningen.

Ännu en vacker bild från en vacker dal innan vi nådde Sembrancher.

Purpurknipprot (Epipactis atrorubens)

Rödsyssla (Cephalanthera rubra)

Sembrancher nådde vi strax före klockan tolv. Efter att ha vandrat runt i byn ett tag fick vi syn på en verkstad som tillverkade både stora och små koskällor. Det är alltså härifrån som alpängarnas karakteristiska klang kommer.

Då klockan nu var strax före tolv så var det dags för en kopp kaffe. Vi letade igenom hela byn efter ett kafé utan att hitta något. Hur kan en by finnas mitt i Alperna utan att man kan få en kopp kaffe?

Vi mediterade över uteblivet kaffe och funderade ut en plan. Vi lämnade raskt Sembrancher och fortsatte längs leden mot Le Chable.

Inte långt utanför Sembrancher fanns en bänk med en pastoral utsikt över floden i dalen. Floden heter Dranse de Bagnes och rinner ut i Rhône i Martigny.

Här åt vi vår medhavda lunch som vi hade köpt i Champex.

Från vår bänk hade vi utsikt över ett gammalt vattenkraftverk. Det såg så fridfullt och prydligt ut.

Efter lunchen fortsatte vi längs floden till Le Chable. Vi gick över till andra sidan floden, till Villette, och hittade ett litet hotell där. Lite promenad och vila inför nästa dag som var den tuffaste på vandringen.

Morgon i Villette. Vi åt frukosten på hotellet och förberedde oss för dagen. Villette ligger på 820 m ö h och dagens mål var Cabane de Mont Fort på 2457 m ö h. Det är en stigning på över 1600 meter.

Le Chable och Villette ligger i kanten på Verbiers skidsystem. Vandringen gick upp mot skidsystemet. Många kartor visar vandrarna längs vägar och skidpister medan Cicerones guide har hittat en led på stigar som så mycket som möjligt undviker skidpisterna.

En bit upp stötte vi på Chris och Ben, som vi hade träffat innan Argentière. Vi hade en stunds diskussion om vägen. År 2010 var det inte någon som hade telefon med GPS. Vi kom fram till vilken väg som var den bästa och sedan gick vi iväg. Chris och Ben var raska och travade på. Efter ett tag såg vi dem välja en helt annan väg än den planerade och sedan såg vi inte dem förrän sent på kvällen i refugen.

Vägen var brant och vi kom rätt snart högt upp på sluttningen. Här syns dalen där vi vandrade dagen innan.

Att ta sig 1600 meter upp en varm sommardag kräver en hel del vätska. Här har vi stannat för att fylla på vattenflaskorna och för att byta karta i kartfodralet.

I vattenhon låg ett antal burkar öl på kylning, men vi antog att de tillhörde någon och lät dem ligga kvar.

Vi tog sikte på en ställe där det skulle finnas en restaurang enligt kartan. Det gjorde det också, men den skulle inte öppnas förrän en vecka senare. Vi fick absolut inte sitta på restaurangens uteplats. Det fick bli en lunch på egen mat på restaurangens trappa.

Vi passerade en liftstation där ett helt gäng ungdomar gjorde sig klara för en downhill-tur. De hade åkt upp i liften med sina cyklar och skulle få en härlig tur på stigar ner till dalen.

Det var många som utövade sommarsporter runt Verbier. Flera skärmflygare seglade runt i dalen och avtecknade sig mot de snöklädda topparna.

Majviva (Primula farinosa)

När vi kommit nästan upp på full höjd planade leden ut och stigen var lätt att gå. Då gick den längs en bisse. En bisse är en historisk bevattningskanal i Valais-regionen i Schweiz. De levererar vatten till torra betesmarker, åkrar och vingårdar. De används även idag och underhålls noggrant.

Bergnejlikrot (Geum montanum)

När vi var nästan framme fick vi syn på Cabane de Mont Fort, som var dagens mål. Bara en sista brant stigning till refugen och sedan vila för resten av dagen.

Cabane de Mont Fort är en liten refuge som ligger i väglöst land. Här bor man tillsammans och äter sin middag gemensamt.

Stället ligger på en kulle intill Verbiers gigantiska liftsystem. Utsikterna åt alla håll är fantastiska. Man glömmer fort ansträngningen att ta sig hit.

Här erbjöds en combo för ringmuskler.

Utsikt över Grand Combin i kvällsljus.

Trots höjden var det varmt och skönt att sitta ute en stund på kvällen och skriva i dagboken.

Koppartaket låg precis utanför vårt fönster. Det var hett efter dagens solsken och kläderna, som vi lade på taket, torkade på nolltid.

De sista strålarna innan solen gick ner och mörkret lade sig över trakten.

En alternativ väg som skulle kunna korta sträckan är över passet på bilden. Passet heter Col de la Chaux och var stängt eftersom det var helt snöfyllt. Istället fick vi runda berget och gå över vid Col Termin.

Revnejlikrot (Geum reptans) växte bland stenarna.

Alpsippa (Pulsatilla alpina)

Det blev lite luftigt att runda berget vid Col Termin. Med ett stadigt tag i några grässtrån kunde vi säkra oss och komma runt klippan.

Maria har fortfarande ångest när hon tänker på passagen.

Glada vandrare efter att ha passerat Col Termin. Här är det grönt och fint, men det ändrades snart.

Utsikt över glaciären Glacier de Corbassiere. Framför glaciären på bergskanten ligger Cabane Panossière. Den ligger högt, 2645 m ö h, och är startpunkten för många bestigningar i området.

Observera att bilden inte är tagen i svart-vitt.

Fjällsmörblomma (Ranunculus nivalis)

Rundbladig gentiana (Gentiana orbicularis)

En sista blick bakåt mot Gran Combin innan vi går över nästa pass, Col de Louvie. Långt nere ligger sjön Lac de Louive.

Col de Louvie var helt snöfyllt och vi sjönk ner till låren i snön. Efter ett tag hade vi tagit oss igenom passet och kasade ner på snön mot dalen som glaciären Grand Désert fyllde för inte så länge sedan. Denna stig fanns inte för bara några år sedan då glaciären nådde längre ner i dalen. Glaciären var full med krevasser och nästan omöjlig att ta sig över.

Vägen under glaciären är en djup nergång på ena sidan och brant upp efter att glaciärdalen är passerad. Vi kom ner till botten på dalen och satte oss och åt vår lunch i solen.

Det vi inte tänkte på är hur stark solen blir i snön. Titta på bilderna från nästa dag. Där bär vi långärmat och det är inte för att det är kallt, det är för att skydda våra brända armar från solen.

Det var ett lätt vad över avrinningen från glaciären.

Efter glaciärdalen gick stigen brant uppför och så småningom passerade vi Col de Prafleuri. Nedgången från passet var brant och snötäckt. Det gällde att sätta i hälarna ordentligt. Maria fick släpp och drattade på ändan nerför snölegan. Det gick bra, men sådant kan sluta illa när man kommer med hög fart på snön och plötsligt landar i ett stenparti.

Vi kom fram till Cabane de Prafleuri sist av alla strax efter klockan 18 denna långa dag. Middagen serverades klockan 18:30 - exakt! Vi fick våra bäddar och gick för att duscha innan middagen. Då kom personalen och nästan drog oss ur duschen för att middagen var serverad. Vi avslutade hastigt duschen och fick vår middag.

Det var noga med tiden även för frukosten. Det kan synas galet med frukost mellan 5 och 7 med det finns en orsak. Många som bodde här skulle glaciärvandra nästa dag och då måste man upp tidigt och gå medan skaren ligger kvar.

Så det var bara att pallra sig upp och äta. Trösten var att det fanns en hel burk med pannkakor till frukost.

Efter frukost gjorde vi oss klara för avfärd. Här fanns det inget dricksvatten i kranarna, bara uppsamlat glacärvatten. Det enda drickbara vattnet som fanns var flaskvatten som såldes till en dyr penning.

Vi var ekonomiska och fyllde våra flaskor med kranvatten som vi klorerade.

En liten stund efter att vi lämnat Cabane de Prafleuri kom vi fram till en stor damm, Lac des Dix. Lac des Dix är ett stort vattenmagasin för ett kraftverk längre ner i dalen. Att det är ett magasin med stor variation i innehåll syns på kanterna. Där kan man se hur högt vattnet kan nå när magasinet är fullt.

Mängder med murmeldjur lekte och skuttade på och vid sidan av vägen vid sidan av dammen.

Dammen fylldes på av diverse flöden runt dammen.

Fjällnejlika (Lychnis alpina)

Brunkulla (Nigritella nigra) Det engelska namnet på denna blomma är Vanilla orchid och det förstår man om man böjer sig ner och luktar på den.

Brunkulla är Jämtlands landskapsblomma.

Alpförgätmigej (Myosotis Alpestris)

Det fanns en massa blåa streckade linjer på kartan. Vi hade funderat på om det var någon sorts kommungräns eller liknande. Men det stämde inte med dragningen. När vi kom till denna påfyllning av dammen förstod vi. Kartan visade på milslånga tunnlar från ett antal glaciärer i området där alla transporterade sin avrinning till Lac des Dix. Så detta är ett vattenmagasin för vatten från ett stort område.

Vid sjöns sydspets lämnade vi den och gick upp mot vandringens enda svåra passage. Vi var förberedda på detta och hade släpat med oss både hjälm och sele för denna passage.

Isranunkel (Ranunculus glacialis)

Den svåra passagen bestod av en stege 30 meter lodrätt upp. Det är egentligen ingen svår passage, men med en sele man kan haka in sig i stegen och det ger en säkerhet mot plötslig svindel.

En hjälm hjälper inte om någon skulle ramla, men den skyddar om det skulle trilla en sten uppifrån. Bergen är inte så stabila i Alperna och det kan också hända att en vandrare högre upp råkar sparka till något.

Selen är en helkroppssele med två korta repstumpar. I ändan på repen sitter kabinhakar som man hakar i stegen.

Klart för klättring.

Passet heter Pas de Chèvres och ligger på 2854 m ö h. Vill man inte ta stegen så finns ett alternativ strax intill utan klättring, men då får man ta sig upp till 2918 m ö h och passera Col de Riedmatten.

Det gick ganska sakta för oss med flyttande av kabinerna hela tiden. Bakom Maria kom en amerikansk familj med fyra barn som klättrade utan några skydd och som otåligt nafsade i bakhasorna. Familjen bodde i Kazakstan och pappan verkade där som missionär. De hade nog änglavakt på klättringen.

Gul alpsippa (Pulsatilla alpina ssp. apiifolia)

Klicka på bilden för förstoring av blomman.

Prickgentiana (Gentiana punctata)

Prickgentiana (Gentiana punctata)

Som synes så är det prickgentiana på båda bilderna även om de har ganska olika färg.

Efter Pas de Chèvres var var det inte allt för lång vandring till Arolla.

Dessa skiffertak som finns lite varstans i Alperna är alltid imponerande. Idag kan man väl få dit stenarna med kran, men förr fick man nog slita hårt med de tunga skivorna.

Arolla är en liten turistby. Det finns ett liftsystem i dalen och några hotell i byn. Vi fick ett rum på Hotel du Glacier rakt fram på bilden.

När vi kom till hotellet var alla rum med dusch slut. Bara rum med bad fanns kvar till ett något högre pris. För att få full valuta för pengarna tog Lennart en extra lång och varm siesta i badkaret.

Från rummets balkong hade vi en fin utsikt mot Mont Collon och Glacier Mont Collon.

Det blev natt och bergen lyste i fjärran av månskenet.

Nästa morgon fanns det ett vägval. Antingen en avstickare långt upp på dalsidan och sedan ner igen, eller att helt enkelt vandra längs dalen.

Vi valde den enkla varianten att vandra i dalen. Det var inget dåligt val för det var en mycket vacker vandring där vi passerade gårdar och ängar längs vägen.

Klotrapunkel (Phyteuma orbiculare)

Ett par små gårdar låg samlade i Satarma. I Schweiz sköts de små gårdarna noga och staten stödjer driften. Om bonden väntar med att slå ängarna tills efter att blommorna har fröat så får gården bidrag.

När ängarna sedan slås tas allt tillvara. Med små maskiner slår man även de brantaste ängar och tar hand om höet.

Vi närmade oss slutet på dalen och kunde se ner i dalbottnen, där Les Haudères ligger, och upp på motsatta dalsidan där dagens mål, La Sage skymtade i diset.

Axklocka (Campanula spicata)

Les Haudères är en by med blandad bebyggelse. Flera av husen i byn var ganska gamla.

Förrådsbyggnaderna i Les Haudères stod på träpelare och på pelarna låg stora stenskivor. Den konstruktionen klarar inte möss och råttor av att passera och maten i förråden skyddas mot skadedjur.

Längs vägen mellan Les Haudères och La Sage växte krollilja (Lilium martagon). Ett engelskt namn på växten är Turk's cap, turkisk mössa.

Vi kom tidigt till La Sage, men ortens enda hotell var redan fullbokat. Det var lördag och alla veckoslutsgäster hade förbokat. Vi hittade ett boende i utkanten av byn. Det hade ett litet krypin ledigt och där fick vi två bäddar.

Vandrarna längs Haute Route samlades och åt middag tillsammans. Enligt våra medvandrare, som hade gått den långa vägen, var alternativet upp på dalsidan bara sååå vackert och fantastiskt, men det trodde vi inte på.

Rummet var inte stort. Vi sade till de andra att "We didn't get a room, we got a coffin." Vad gör det när man bara behöver en säng? Och dessutom hittade vi lite kvarglömd choklad på rummet efter schweiziska armén.

Dags för lite fotvård efter åtta dagars vandring. Det är alltid bra att tömma blåsorna på kvällen.

Nästa dag bjöd på hänförande vacker vandring över alpängar, men också på utmanande höjdskillnader. Vi startade i La Sage på 1667 m ö h, vandrade upp och passerade Col de Tsaté på 2867 m ö h, ner till Val de Moiry på 2352 m ö h och upp igen till Cabane de Moiry på 2825 m ö h. En sammanlagd stigning på 1670 meter, alltså lika mycket som vid Verbier.

Längs vägen en smörboll (Trollius europaeus).

Klotrapunkel (Phyteuma orbiculare)

Vi passerade en fäbod på över 2000 meters höjd. Husen var nästan helt nergrävda i marken. Utanför boningshuset stod en fågelbur med en kanariefågel som sjöng hela tiden.

Fäboden hade ett par kor och ...

... en hund som vaktade korna.

Vägen fortsatte bestämt uppför hela tiden. Vid Remointse de Tsaté fanns ett kors på en topp. Där planade vägen ut ett tag och passerade en liten sjö. Sedan började den sista stigningen till passet.

Snöanemon eller Monte Baldo-anemon (Anemone baldensis)

Uppe  passet på 2867 m ö h. Här finns möjlighet att gå upp toppen intill och passera 3000 m ö h.

I passet hade ett av våra parallellsällskap stannat för att rasta och äta sin lunch. Det var ett sällskap från Australien som hade hittat ända hit.

Tvillingbräcka (Saxifraga biflora)

Purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia)

Första skymten av Moiry-dalen. Här skulle vi ner och upp igen på andra sidan.

Ravinen var väldigt ostabil här. Vi satt en bit ner och åt vår lunch. Då hörde vi hela tiden hur det lossade stenar, som rullade ner i dalen.

Revnejlikrot (Geum reptans)

Alpsporre (Linaria alpina)

När vi hade kommit ner en bit mot dalen så kunde vi se vägen upp på andra sidan och även nästa natts boende.

Klicka på bilden så ser du refugen uppe till höger i bilden och serpentinstigen som går upp på berget.

Alpgentiana av något slag. De olika är så lika varandra att vi avstår från vetenskapligt namn här.

Längre ner kunde vi se hela dalen. Söderut ligger Glacier de Moiry, som tidigare har varit mycket större. Randmoränen nedanför glaciären visar hur mäktig den var när den fyllde hela dalen.

Åt norr ligger Lac de Moiry, en damm uppdämd av Barrage de Moiry i nordändan.

Väl nere i dalbotten rastade vi en stund och drack en kaffe innan vi på började stigningen mot Cabane de Moiry. Stigen gick först på kammen av randmoränen och gick sedan ner på sidan innan stigningen upp till refugen.

Klicka på bilden så ser ni skalan på det mäktiga landskapet. Personerna nere till vänster är rätt små.

Stenhuset till vänster byggdes på 1920-talet och hade sovsalar. Den kopparklädda tillbyggnaden var alldeles ny 2010 och hade bara varit öppen någon månad när vi kom dit.

Nybyggnaden innehåller en matsal och ett antal 4-bäddsrum.

Matsalen har ett stort panoramafönster som vetter mot glaciären. Bättre utsikt kan man leta efter.

Värdfamiljen hade en liten flicka i 4-årsåldern som traskade runt överallt både inne och ute. En förtjusande ung dam.

Under vår middag provade hon anläggningens alla låne-foppatofflor och blandade dem hej vilt.

En liten lekplats med sandlåda (eller snarare "stenlåda") var byggd åt den lilla flickan på kanten intill branten ner till glaciären.

I den nybyggda matsalen samlades alla gäster på eftermiddagen. Det var mycket prat om dagens vandring och imponerande hänförelse över utsikten. På kvällen serverades en gemensam middag. Förrätten var gratinerad fransk löksoppa och till varmrätt korv med morotspuré och svarta linser. Till dessert serverades en kräm.

Efter middagen gick vi till sängs i vårt 4-bäddsrum, som vi delade med två okända kvinnor. Det blev lite osigt i det helt oventilerade rummet efter middagens löksoppa och linser.

Och solen sänkte sig över detta sagolikt vackra ställe.

På morgonen fick vi en tidig frukost med yoghurt och annat gott.

Det var en kall morgon då vi befann oss på över 2800 meters höjd. En del klädde sig i varma kläder, men vi visste att det snart skulle bli varmare. Nergången var samma väg som vi hade gått uppför dagen innan och det var lika brant nerför på morgonen som det hade varit uppför. En del nyfrusen is och snölegor med skare på nervägen.

Vi behövde inte gå ända ner i dalbotten utan kunde hålla höjden bra tills stigningen mot dagens pass började.

Det vi skulle över idag var Col de Sorebois på 2836 m ö h, vilket var ungefär lika högt som vi hade sovit på natten.

Edelweis (Leontopodium alpinum)

Någon sorts spira (Pedicularis)

Getväppling (Anthyllis vulneraria)

Klicka på bilden för en närbild.

Slåtterblomma (Parnassia palustris)

Silverbräcka (Saxifraga paniculata)

Klicka på bilden för en vacker närbild.

Innan vi tog nerfarten till Zinal hade vi en fin vy över Ober Gabelhorn (4063 m ö h) och, till vänster, Wellenkuppe (3899 m ö h). Wellenkuppe har en glaciär på toppen så höjden varierar lite upp och ner.

Vi började nu närma oss de stora alpmassiven som gränsar till Matterhorn och Monte Rosa-massivet.

För att spara våra knän i brant nedstigning så tog vi en liten kabinbana ner till Zinal. Där vi tog in på Hotel Le Trift.

Dagens vandring var ganska kort så vi åt lunch i Zinal på en knallhet altan. Eftermiddagen ägnade vi åt att fylla på matförråd och att vila och läsa.

Åkervädd (Knautia arvensis)

En tistel, men det går inte att säga vilken på denna bild.

Vityxne (Pseudorchis albida)

Nattviol (Platanthera bifolia)

När vi kom ut ur skogen öppnade sig ett böljande alplandskap. En flock med kor gick och betade på en sluttning.

Det växte mycket blommor längs leden.

En fjäril sitter och solar sig i gräset.

Orkidé, någon nyckel.

Alpbinka (Erigeron alpinus)

Slåttergubbe (Arnica montana)

Höskallra (Rhinanthus angustifolius)

Här kan man nästan ana hur korna förändras genetiskt. Frambenen blir kortare och bakbenen längre för att kompensera för den branta lutningen.

En blick tillbaka till dalen vi lämnade med Zinal nere i botten.

Skäggklocka och Brudsporre (Campanula barbata och Gymnadenia conopsea)

Skäggklocka (Campanula barbata)

Gullfingerört (Potentilla aurea)

Kattfot (Antennaria), exakt art inte möjlig att säga då bild en är oskarp

Strax före lunchtid nådde vi dagens högsta punkt. Det var passet Col de la Forcletta på 2874 m ö h. sedan var det bara nerför resten av dagen.

Här passerade vi samtidigt gränsen mellan de franska och tyska språkområdena i Schweiz. Gränsen var knivskarp. Endast franska innan och endast tyska efter.

Vi gick ner en bit från passet och satte oss i gräset för en lunch.

Medan vi satt och njöt vår lunch passerade de flesta av de andra vandrarna oss. Någon erbjöd sig att ta ett foto på oss i solen.

Vi satt och njöt av dagen en stund till.

I bakgrunden på bilden syns Col de la Forcletta och den snötäckta vägen ner efter passet.

Bergranunkel (Ranunculus pyrenaeus)

Klicka på bilden för en närmare blick på växten.

Gladast på fjället är Maria när hon gjort vadå? Klicka för att se!

Vi hittade ett litet gulligt hotell en bit ner i dalen, vilket vi nådde vid 17-tiden. Sängarna och bäddningen var bara helt oemotståndlig.

Det var solsken även denna morgon. Även om solen ännu inte hade nått ner i dalen så var det redan 19 grader. Temperaturen frampå dagen blev 30 grader så då är det skönt att gå högt upp och få lite svalka.

Efter frukost klockan sju så var vi klara för avgång strax före åtta.

Detta var sista vandringsdagen på hög höjd. Dagens pass var Augustbordpass på 2992 m ö h.

Alparv (Cerastium uniflorum)

Silvrig mossbräcka (Saxifraga muscoides)

Granitbräcka (Saxifraga bryoides, släkt med Saxifraga aspera)

Trollförgätmigej, kallas också alpin förgätmigej (Eritrichium nanum)

Silvrig mossbräcka (Saxifraga muscoides)

Första sträckan efter passet var ganska brant, men sedan gick stigen med behaglig lutning ända fram till Äbiheji. Där passerade vi några ganska exponerade ryggar.

Alpaster (Aster alpinus)

Bergklöver (Trifolium alpinum)

Spira, osäker vilken (Pedicularis)

Fjällbinka (Erigeron uniflorus)

Efter den luftiga sträckan vände stigen neråt i serpentin mot Jungen. Leden gick längs en ånsestig med imponerande stödmurar.

Vi hade nu sikt ner i Mattertal, dalen som avslutas i söder med staden Zermatt och toppen Matterhorn. Zermatt var målet med hela vandringen.

Spindelvävstaklök (Sempervivum arachnoideum)

Backtimjan (Thymus serpyllum)

Klicka på bilden för en närbild.

Vi vandrade ner till den lilla byn Jungen som ligger ca 800 meter över St Niklaus.

Från Jungen till St Niklaus tog vi kabinbanan för att spara knäna från 800 meter brant nergång.

I princip alla vandrarna denna dag valde kabinbanan utom den amerikanska familjen från Kazakstan. När vi andra satt med våra öl och njöt av middagen kom de vandrande vid 20-tiden trötta men lyckliga. Detta var en familj med stor kämpaglöd, bl a så avvek pappan en dag från vandringen. Han tog tåget till Zermatt för att springa Zermatt maraton, återvände dagen efter och fortsatte vandringen. Banan på Zermatt maraton har en stigning på nästan 2000 m.

Den sista dagens vandring blev istället en lättgången väg genom dalen. Den var inte desto mindre en vacker vandring. Här fanns också tillgång till civilisation så vi kunde stanna och köpa oss var sin espresso i Mattsand.

Kyrkan på bilden är Kapelle in der Wildi i Randa

En säregen variant på hur en dörr ska öppnas.

Lunch i skogen bestående av knäckebröd, tonfisk och salami i sällskap av två fjärilar.

Vid 14:15 dök första anblicken av Matterhorn (4478 m ö h) upp. Det var en mäktig känsla att se den gigantiska klumpen efter 13 dagars vandring.

En representant för mottagningskommittén låg och väntande vid sidan av vägen, men var rätt loj. Vi fick inga goda råd på hotell här.

Zermatt är en helt bilfri stad, endast elfordon är tillåtna. Det låter miljövänligt, men en intensiv helikoptertrafik kompenserar väl för detta. Rika turister kan inte tänka sig att ta tåget de 12 minuterna från parkeringsplatsen i Täsch, utan ska flygas in i staden med helikopter.

Turisterna fraktas sedan med el-buss till hotellen. Det säger en del om prisnivån i Zermatt. Vi hittade i alla fall ett bra, men litet hotellrum till rimlig kostnad.

Kvällen avslutades med middag tillsammans med Chris och Ben, som vi stötte på i stan.

På morgonen hade vi en fantastisk vy över den mäktiga Matterhorn. Det är ytterst sällsynt att toppen är så här fri från moln. Normalt är det allra minst en molntuss på toppen.

Klicka på bilden för en vy som också är fri från våra nytvättade vandringssockar.

Vi hade nu vår reservdag kvar och den ägnade vi åt en promenad i stan och en tur med bergbanan Gornergratbahn till Gornergrat på 3100 m ö h.

Det var sorgligt att se alla gravar utanför kyrkan i Zermatt efter unga människor som omkommit under klättring på Matterhorn. Gravar utsmyckade med isyxa och andra tillbehör. Vad driver människan till sådana ohejdade risker?

Gornergratbahn slingrar sig sakta uppför berget som en kuggstångsbana. Vi åkte till näst sista stationen, Rotenboden. Där promenerade vi runt en stund och gick även ner till Gornerglaciären.

På bilden en vy mot Monte Rosa-massivet med Breithorns toppar och Roccia Nera till vänster.

Här är Liskamm till vänster i bilden medan Pollux och Castor gömmer sig i molnet.

Monte Rosa-massivet är det största massivet i Alperna. Det är inte högst, det är Mont Blanc där vi startade vår vandring.

Maria kikar ut över glaciären och upp mot Breithorn, som hon besteg sju år senare när vi vandrade Tour Monte Rosa.

Det fula hotellet och observatoriet på Gornergrat. Ett tåg är precis på väg in på ändstationen.

Vi gick dit upp för en fika och fortsatte sedan att njuta av vyerna.

Toppen på Dufourspitze (4634 m ö h). På tåget ner till Zermatt träffade vi på pappan och sonen i Kazakstan-familjen. De hade bestigit toppen på Dufourspitze tidigt på morgonen.

Gornerglaciären, som går upp mellan Dufourspitze och Liskamm.

I det grå området strax ovanför glaciären på Dufourspitze ligger Monte Rosa-hyttan.

Monte Rosa-hyttan är en spektakulär skapelse. Den är byggd mitt på berget. Hyttan är helt självförsörjande med energi genom tjock isolering och solceller. Där brukar de som ska bestiga Dufourspitze övernatta för att sedan starta vid tvåtiden på natten. Allt för att hinna upp och ner medan skaren bär.

Sista bilden inifrån hotellet och restaurangen på Gornergrat.

Vi åkte ner med tåget och avslutade dagen med en middag.

Nästa morgon en sista promenad på huvudgatan i Zermatt och lite spaning i butikerna. Vid 11-tiden satte vi oss på tåget för att åka till Milano och hälsa på Karin, som läste ett år på Politecnico di Milano.

Även polisbilen var eldriven i Zermatt.

På vägen ner genom Mattertal passerar tåget platsen för det stora raset våren 1991 då 33 miljoner ton grus rasade ner och spärrade dalen. Floden, vägen och järnvägen spärrades. När floden bröt igenom spärren i juli samma år översvämmades Randa. Järnvägen har nu fått en annan sträckning då den gamla ligger kvar under gruset.

Alperna är ett levande bergsmassiv.