På morgonen gjorde vi oss klara för klättring. Här sätter
Lennart på sig sin helkroppssele med via ferrata-set. Det är
två korta klätterrep med kabinhake. De används för att fästa
sig i den fasta vajern i berget.
Via ferrata betyder järnväg. Det är en led som har fasta
vajrar i berget som klättraren fäster sig i och därmed
säkrar sig från fall.
Vädret var strålande även denna dag och passade utmärkt för
klättring.
Lennart är klar framför hyttan med hjälm och pannlampa.
Pannlampa för att lysa i tunnlarna.
Även Maria är klar och det var dags för avmarsch.
Så här såg det ut i tunneln. Höjden var lite lägre än
ståhöjd så vi fick gå krökta hela vägen.
Efter tag tog tunneln slut och vi kom till balkongen.
Från balkongen kopplade vi in oss på vajern i berget och
påbörjade själva klättringen mot toppen.
Klättringen är inte särskilt svår. Vi är inga klättrare
egentligen och gör inget mer avancerat än såhär. Bergen är
väldigt grovhuggna och har därför bra fästen att klättra på.
Här är en bild på bergsidan tagen nerifrån. Leden anas i
den snöklädda strängen som går snett upp mot vänster.
Klicka på bilden för en förstoring där det går att se ett
antal personer på väg upp.
En bit upp övergick klättringen till traversering bort mot
snölegan i bakgrunden.
Traverseringen var ganska smal och luftig samtidigt som den
passerade en snölega. Vid sidan om den snöfyllda ravinen
fortsatte leden på kanten upp mot passet.
Väl uppe i passet var det skönt att sitta ner lite och
spana tillbaka mot hyttan som ligger långt där nere.
Vi var definitivt inte de sista som kom upp hit. Det
fortsatte att strömma folk uppför leden till långt inpå
eftermiddagen.
Det var möjligt att fortsätta från passet upp till toppen
på Monte Paterno längs en via ferrata utefter bergväggen. Vi
avstod den för att slippa en besvärlig nedstigning efter
toppen och där man skulle möta alla som var på väg upp.
Utsikten från passet var värd all ansträngning att ta sig
upp.
Fortsättningen från passet, om man inte skulle upp på
toppen, var en stig som traverserade hela bergsidan österut.
Den gick stundtals ganska luftigt, men var tämligen enkel
att ta sig fram.
Här är en stor spricka i berget med en trasig bro.
Som tur var fanns en ny bro runt hörnan.
Den nya bron hade en lustig placering och slutade rakt in i
bergssidan.
Bergen i östra Dolomiterna är mycket säregna med väldigt
brutala former. Gång efter annan stötte vi på stora branta
massiv.
Maria betraktar utsikten nedanför berget.
Bergssidan bredvid stigen var inte särskilt tjock. Här är
ett hål genom berget där man kan kika ut om man vill.
Ännu mera konstiga bergsformer.
Längs stigen fanns en liten huggen grotta. Det är en rest
sedan första världskriget och användes för inkvartering av
soldater.
När det mesta klättrandet var slut tog vi en kort paus för
att fylla på lite vätska.
Leden var en blandning av luftig stig och klätterled. Den
passerade genom den smala öppningen i fonden på bilden.
Alpvallmo (Papaver alpinum)
Alpsporre (Linaria alpina)
Så småningom tog den luftiga stigen slut. Vi behövde inte
klättra neråt, utan snarare så kom marken upp. Landskapet
planade ut och stigen blev mera lättgången.
Ett litet murmeldjur som låg och smög på oss
Vi passerade resterna av en byggnad från första
världskriget.
Där stigen tog slut och vi skulle vända åter mot hyttan låg
mycket lägligt en liten restaurang. Namnet är Büllelejoch på
tyska och Rifugio Plan di Cengia på italienska. Här gick det
att övernatta på loftet om man skulle vilja.
På restaurangen fick vi en god lunch. Lennart valde en penne
arrabbiata. Alltså arga pennor eller penne-pasta med
stark tomatsås.
Maria valde en planka med kallskuret.
Man kan undra hur allt som behövs för att driva en
restaurang transporteras upp till denna avlägsna plats. I
det här fallet fanns det en smal väg där det gick att köra
upp med en fyrhjuling med släp. Så det gick att ordna utan
helikopter.
Rosettskärvfrö (Thlaspi rotundifolia)
Efter lunchen var det dags att gå tillbaka. Det var en
enkel vandring genom dalen på bilden. Stigen gick till
vänster om sjön och hyttan kan skymtas som en liten prick i
mitten på bilden.
Dvärgalpros (Rhodothamnus chamaecistus)
Snöanemon eller Monte Baldo-anemon (Anemone baldensis)
En sista blick tillbaka upp mot Monte Paterno där man kan
se den lilla bron över klyftan längst upp. Den syns om man
klickar på bilden.
Smörboll (Trollius europaeus). Klicka på bilden
för en närbild på blomman.
Bergen Torre Tobliner/Toblin Knoten speglar sig i Lago di
Piano
I sista backen upp till hyttan växte en säregen växt,
pestskråp (Petasites hybridus). Klicka på bilden
för en närbild.
Åter tillbaka i hyttan efter dagens äventyr fick vi en skön
eftermiddag i solen med något gott och läskande.
Bredvid hyttan fanns en liten platå med mycket märklig
form. Hela ytan bestod av små "fjäll" som gjorde det nästan
omöjligt att gå på marken.
Solen sänkte sig den andra natten och denna natt fick vi
sova lugnt.