AV4 Dolomiterna

Juli 2011

Detta är en berättelse om vår vandring på Dolomiternas Alta Via 4 (AV4). Alta via betyder höga vägen. En alta via är en längre vandringsled över flera dagar och nummer 4 går genom östra Dolomiterna.

AV4 är en stundtals krävande led med flera via ferrata att passera. Vi förenklade leden en del och fick nöja oss med två via ferrata-turer. Det är viktigt att man som vandrare tar reda på svårighetsgraden på leden i förväg så att man har rätt utrustning och kunskap. Vissa delar kräver också fint väder för att passeras.

Östra Dolomiterna är ett mycket speciellt ställe. Bergen är branta och eroderade kalkberg. Ibland kan man tro att man har hamnat på månen. Kalkgrunden är uppskattad av många växter och blomsterrikedomen är mycket stor. Vi såg många växter som vi inte har sett tidigare och de vi har namn på finner ni i berättelsen.

  • 3 - 16 juli 2011
  • Innichen till Calalzo di Cadore och Passo Falzarego till Cortina  d'Ampezzo
  • Maria och Lennart
  • Hela AV4 är ca nio mil, men då vi inte gick hela leden blev det kortare än så
  • Vandra i Dolomiterna av Ewa Hellström-Boström från hennes egna Alpina förlaget. Denna guidebok är utgiven 2002 och är numera rätt föråldrad, men ändå till god hjälp. Endast ett fåtal exemplar finns kvar och det ska komma en ny bok inom kort enligt information i webbutiken.
  • Trekking in the Dolomites av Gillian Price från Cicerone
  • Papperskarta "Cadore-Cortina, Dolomiti di Sesto" från Tabacco skala 1:50000. Den verkar inte finnas kvar idag. På deras webbsida kan man idag hitta kartor i skala 1:25000 och digitala kartor.
  • Använda floror för artbestämningar:
    Mountain Flowers of Europe av Anthony Huxley
    Den nordiska floran av Bo Mossberg m. fl.
    Alpblommor av Ewa Hellström-Boström
    https://skud.slu.se/Skud/FreeSearchPlant för korsreferens mellan svenska och vetenskapliga namn

Tycker du att bilderna är för små så går det att klicka på alla bilder för att se en större variant.

Alla blommor vi har tagit med har vi försökt att hitta rätt namn på, både svenskt och vetenskapligt. Vi är inga botaniker så det kan vara fel ibland och vi ger oss inte in på att specificera varianter av blommor. Tycker du att vi har fel? Skicka då ett meddelande via "kuvertknappen" under bilden på oss i menydelen.

Resa

Lördag 2 Juli 2011

Avresa med Öresundståget en tidig morgon mot Köpenhamn. Den lilla kylväskan var med för maten under tågresan och skulle slängas sedan. Den blev aldrig slängd och har följt med på åtskilliga resor med planen att slängas efter användandet. Så har inte skett ännu.



Innichen/San Candido - Dreischusterhütte‏

Söndag 3 juli 2011

Efter nattåg till München och vidare med två tåg kom vi till Innichen i Pustertal på söndag förmiddag.

Här har alla orter namn både på tyska och italienska. Regionen är Sydtyrolen och tillhörde Österrike-Ungern innan första världskriget. Efter freden blev den italiensk. Mer om det senare. Det italienska namnet på Innichen är San Candido.

Vi fortsatte med lokalbuss till Lanzinger Säge där vi började vandringen på AV4.



Leden går uppför Innerfeld Tal. Första dagen gick nästan helt genom skog.

I en glänta satte vi oss för dagens lunch. Det var helt igenom svensk mat från vår lilla kylväska.



Vädret var strålande med solsken och lagom temperatur. Det var skönt att komma ut och sträcka på benen efter den långa tågresan.



Trillingsippa (<em>Anemone trifolia</em>)

Trillingsippa (Anemone trifolia)



Dreischusterhütte

Vi fortsatte efter lunchen till Dreischusterhütte där vi fick ett rum med halvpension för natten. Hyttan ligger halvvägs upp i dalen innan den riktiga stigningen börjar.



Det blev en behaglig eftermiddag med kaffe i solen. Det är alltid bra att börja första dagen med en "halv" dagsetapp för att gå upp sig lite. Det gör de följande dagarna lite mindre plågsamma.



Dreischusterhütte‏ - Rifugio Tre Cime

Måndag 4 juli 2011

Vi lämnade Dreischusterhütte tidigt på morgonen och kom strax till en totalt plan del av dalen. Här måste det ha legat en sjö en gång i tiden där eroderat berg har sedimenterat. Klicka på bilden för att se hur sandig marken är.



Denna vackra vita tistel har vi inte kunnat hitta namnet på. Det finns väldigt många tistlar, men vi har inte lyckats hitta någon som är så här vit i våra floror eller annan sökning.

Vit tistel

Drakört (<em>Horminum pyrenaicum</em>)

Drakört (Horminum pyrenaicum)



Aklejruta (<em>Thalictrum aquilegiifolium</em>)

Här tittar Maria på en aklejruta (Thalictrum aquilegiifolium). Klicka på bilden för se blomman.

Aklejruta (<em>Thalictrum aquilegiifolium</em>)

Vägen gick fortfarande genom skogen längs en bäck. Stigningen var ganska måttlig.



Alpflockel (<em>Adenostyles alpina</em>)

Gråflockel (Adenostyles alliariae)

Gråflockel (<em>Adenostyles alliariae</em>)

Alpstormhatt (<em>Aconitum vulparia</em>)

Alpstormhatt (Aconitum vulparia)

Alpstormhatt (<em>Aconitum vulparia</em>)

Vitsippsranunkel (<em>Ranunculus platanifolius</em>)

Vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius)

Man kan även se namnet Ranunculus aconitifolius för denna blomma men det är ett fel använt namn enligt SLU

Vitsippsranunkel (<em>Ranunculus platanifolius</em>)

Rostalpros (<em>Rhododendron ferrugineum</em>)

Rostalpros (Rhododendron ferrugineum)



Den sista biten upp till Drei-Zinnen-Hütte blev leden brantare och vi kom upp på högre höjd.



Bäcken blev en fors när stigningen ökade.



Vit fjällsippa (<em>Dryas octopetala</em>)

Vit fjällsippa (Dryas octopetala)



Dvärgalpros (<em>Rhodothamnus chamaecistus</em>)

Dvärgalpros (Rhodothamnus chamaecistus)



Fjällviol (<em>Viola biflora</em>)

Fjällviol (Viola biflora)



Redan i första stigningen visade Dolomiterna sin natur. Landskapet blev kargt och med branta lutningar. Här är stigen förstärkt med en sorts stege.



Vi nådde dalens slut redan på förmiddagen. Vyn över mot de mäktiga tre topparna i Tre Cime/Drei Zinnen var imponerande.

Härifrån var inte vägen lång till hyttan. Den heter Drei-Zinnen-Hütte på tyska eller Rifugio Locatelli på italienska. Vi bokade in oss för två nätter och gav oss ut för att reka inför morgondagen.



Intill hyttan ligger berget Monte Paterno. Upp längs nordsidan finns en via ferrata som anlades under första världskriget. Syftet var att föra fram soldater och utrustning till fronten som gick här

Dolomiterna var mycket drabbade av första världskriget. En front mellan Österrike-Ungern och Italien gick tvärs igenom regionen. Det var mycket stora förluster på båda sidor. Det tuffa bergslandskapet och vädret på hög höjd ställde till med en hel del problem för försörjningen.

Detta är ett sorgligt kapitel i Europas historia. Grannar stod mot grannar. Det vi har kvar i dag är ett antal via ferrata som nyttjas av turister.



Leden upp på berget går via passet på bilden och fortsätter sedan upp på toppen. Klicka på bilden och titta noga så ser ni ett par grupper med klättrare på väg mot passet.



Vi testade morgondagens väg och gick upp en bit för leden. Den första delen går genom flera långa tunnlar. De byggdes för att soldaterna skulle vara mindre utsatta för fiendeeld.



En bit upp i tunnlarna så kommer man fram under denna drakrygg och kan kika ner på hyttan nedanför.



En passage stöttad med stock och sten mellan två tunnlar. Här gick soldaterna i vinterstormar och bar upp utrustning.



Här börjar sista tunneldelen. En bit upp är tunneln stängd för klättrare och leden går ut på en "balkong" på sidan.



Glansfingerört (<em>Potentilla nitida</em>)

Glansfingerört (Potentilla nitida)

Glansfingerört (<em>Potentilla nitida</em>)

En spira, snyltrot utan svenskt namn (<em>Pedicularis gyroflexa</em>)

En spira, snyltrot utan svenskt namn (Pedicularis gyroflexa). Det engelska namnet är Tufted Lousewort.



Drei-Zinnen-Hütte ligger ganska ensligt och bjuder på ett enkelt boende. Det fanns bara kallvatten i duschen och alla gäster sov i en stor sovsal på vinden med ett tiotal våningssängar. Efter middagen skulle det vara tyst och släckt överallt klockan 22. Annars hörde man snart det tyska utropet "Ruhe bitte" (tystnad tack). Klockan 22 hade alla utom en grupp med sex tjeckiska ungdomar, en man och fem kvinnor, gått och lagt sig. De satt kvar i baren. Klockan 23 vräktes dörren till sovsalen upp med en stor smäll och tjeckerna ramlade fnissande in med utropet "Wo sind Ruhe?" (Var är tystnaden?). Allt snarkande upphörde omedelbart. Tjeckerna letade sig fram till sina sängar i mörkret för att krypa ner och sova. En av kvinnorna navigerade fel i mörkret och började krypa ner i min säng, men jag avvisade henne i all vänlighet. Sedan sänkte sig friden över sovsalen.

Via Ferrata Monte Paterno

Tisdag 5 juli 2011

På morgonen gjorde vi oss klara för klättring. Här sätter Lennart på sig sin helkroppssele med via ferrata-set. Det är två korta klätterrep med kabinhake. De används för att fästa sig i den fasta vajern i berget.

Via ferrata betyder järnväg. Det är en led som har fasta vajrar i berget som klättraren fäster sig i och därmed säkrar sig från fall.



Vädret var strålande även denna dag och passade utmärkt för klättring.



Lennart är klar framför hyttan med hjälm och pannlampa. Pannlampa för att lysa i tunnlarna.



Även Maria är klar och det var dags för avmarsch.



Så här såg det ut i tunneln. Höjden var lite lägre än ståhöjd så vi fick gå krökta hela vägen.



Efter tag tog tunneln slut och vi kom till balkongen.



Från balkongen kopplade vi in oss på vajern i berget och påbörjade själva klättringen mot toppen.

Klättringen är inte särskilt svår. Vi är inga klättrare egentligen och gör inget mer avancerat än såhär. Bergen är väldigt grovhuggna och har därför bra fästen att klättra på.



Här är en bild på bergsidan tagen nerifrån. Leden anas i den snöklädda strängen som går snett upp mot vänster.

Klicka på bilden för en förstoring där det går att se ett antal personer på väg upp.



En bit upp övergick klättringen till traversering bort mot snölegan i bakgrunden.



Traverseringen var ganska smal och luftig samtidigt som den passerade en snölega. Vid sidan om den snöfyllda ravinen fortsatte leden på kanten upp mot passet.



Väl uppe i passet var det skönt att sitta ner lite och spana tillbaka mot hyttan som ligger långt där nere.



Vi var definitivt inte de sista som kom upp hit. Det fortsatte att strömma folk uppför leden till långt inpå eftermiddagen.



Det var möjligt att fortsätta från passet upp till toppen på Monte Paterno längs en via ferrata utefter bergväggen. Vi avstod den för att slippa en besvärlig nedstigning efter toppen och där man skulle möta alla som var på väg upp.



Utsikten från passet var värd all ansträngning att ta sig upp.



Fortsättningen från passet, om man inte skulle upp på toppen, var en stig som traverserade hela bergsidan österut. Den gick stundtals ganska luftigt, men var tämligen enkel att ta sig fram.



Här är en stor spricka i berget med en trasig bro.



Som tur var fanns en ny bro runt hörnan.



Den nya bron hade en lustig placering och slutade rakt in i bergssidan.



Bergen i östra Dolomiterna är mycket säregna med väldigt brutala former. Gång efter annan stötte vi på stora branta massiv.



Maria betraktar utsikten nedanför berget.



Bergssidan bredvid stigen var inte särskilt tjock. Här är ett hål genom berget där man kan kika ut om man vill.



Ännu mera konstiga bergsformer.



Längs stigen fanns en liten huggen grotta. Det är en rest sedan första världskriget och användes för inkvartering av soldater.



När det mesta klättrandet var slut tog vi en kort paus för att fylla på lite vätska.

Leden var en blandning av luftig stig och klätterled. Den passerade genom den smala öppningen i fonden på bilden.



Alpvallmo (<em>Papaver alpinum</em>)

Alpvallmo (Papaver alpinum)



Alpsporre (<em>Linaria alpina</em>)

Alpsporre (Linaria alpina)



Så småningom tog den luftiga stigen slut. Vi behövde inte klättra neråt, utan snarare så kom marken upp. Landskapet planade ut och stigen blev mera lättgången.



Murmeldjur

Ett litet murmeldjur som låg och smög på oss



Vi passerade resterna av en byggnad från första världskriget.



Där stigen tog slut och vi skulle vända åter mot hyttan låg mycket lägligt en liten restaurang. Namnet är Büllelejoch på tyska och Rifugio Plan di Cengia på italienska. Här gick det att övernatta på loftet om man skulle vilja.



På restaurangen fick vi en god lunch. Lennart valde en penne arrabbiata. Alltså arga pennor eller penne-pasta med stark tomatsås.



Maria valde en planka med kallskuret.

Man kan undra hur allt som behövs för att driva en restaurang transporteras upp till denna avlägsna plats. I det här fallet fanns det en smal väg där det gick att köra upp med en fyrhjuling med släp. Så det gick att ordna utan helikopter.



Rosettskärvfrö (<em>Thlaspi rotundifolia</em>)

Rosettskärvfrö (Thlaspi rotundifolia)



Efter lunchen var det dags att gå tillbaka. Det var en enkel vandring genom dalen på bilden. Stigen gick till vänster om sjön och hyttan kan skymtas som en liten prick i mitten på bilden.



Dvärgalpros (<em>Rhodothamnus chamaecistus</em>)

Dvärgalpros (Rhodothamnus chamaecistus)



Snöanemon eller Monte Baldo-anemon (<em>Anemone
                      baldensis</em>)

Snöanemon eller Monte Baldo-anemon (Anemone baldensis)



En sista blick tillbaka upp mot Monte Paterno där man kan se den lilla bron över klyftan längst upp. Den syns om man klickar på bilden.



Smörboll (<em>Trollius europaeus</em>)

Smörboll (Trollius europaeus). Klicka på bilden för en närbild på blomman.

Smörboll (<em>Trollius europaeus</em>)

Bergen Torre Tobliner/Toblin Knoten speglar sig i Lago di Piano



I sista backen upp till hyttan växte en säregen växt, pestskråp (Petasites hybridus). Klicka på bilden för en närbild.

Pestskråp (<em>Petasites hybridus</em>)

Åter tillbaka i hyttan efter dagens äventyr fick vi en skön eftermiddag i solen med något gott och läskande.



Bredvid hyttan fanns en liten platå med mycket märklig form. Hela ytan bestod av små "fjäll" som gjorde det nästan omöjligt att gå på marken.



Solen sänkte sig den andra natten och denna natt fick vi sova lugnt.



Rifugio Tre Cime - Misurina

Onsdag 6 juli 2011

Nästa morgon gav vi oss iväg vid åttatiden.

Så här dags visste vi egentligen inte var vi skulle hamna på kvällen, men det gav sig.

Vi passerade Tre cime/Dreizinnen och tittade på några som var på väg upp för den lodräta väggen.



Lilleman (<em>Paederota bonarota</em>)

Lilleman (Paederota bonarota)

Lilleman (<em>Paederota bonarota</em>)

Spira utan svenskt namn (<em>Pedicularis kerneri</em>)

Hade denna spira haft ett svenskt namn skulle det nog ha varit Kerners spira (Pedicularis kerneri)



Getväppling (<em>Anthyllis vulneraria</em>)

Getväppling (Anthyllis vulneraria)



Vi gjorde ett kort uppehåll för förmiddagskaffe på Rifugio Auronzo och fortsatte sedan till början på nästa via ferrata. Denna heter Sentiero Bonacossa. Det är en led från första världskriget uppkallad efter majoren Alberto Bonacossa. Han överlevde kriget och blev en allsidig sportsman. Han höll bland annat på med fotboll och deltog som tennisspelare i olympiaden 1920.



Bonacossa-stigen var en transportled. Det är inte så jättestor höjdskillnad mellan början och mitten, men sedan kommer en ganska brant del. Den räknas som en mycket enkel via ferrata, även om den stundtals är ganska luftig.

Runt hörnan började en passage som är uthuggen i det lodräta berget. Den mesta delen var säkrad med vajer i berget, men det fanns en sträcka utan vajer. Leden passerade också genom en kort tunnel.

Här satte vi på oss selarna, som fick sitta kvar hela sträckan.



Leden gick över kanten uppe till vänster i bilden. Innan passagen gick leden längs en lodrät vägg. På en kort sträcka hade en del av berget rasat ner och just där fanns ingen vajer. Det gav Lennart den stora "bergfrossan" och han fick sitta ner ett tag.



Fortsättningen kändes bra och säker. Det fanns vajer där det behövdes



Vajervägen avslutades med en stege nerför en brant och sedan en kort nedstigning till.



Stegen avklarad och nu var det bara sista delen kvar.



Varje gång det sitter i bult i berget ska kabinhaken flyttas över till vajern på andra sidan. Det är därför man har två kabinhakar. Genom att flytta en i sänder är vandraren alltid säkrad.

Det är knepigt att flytta över kabinhaken när det samtidigt är lågt i tak.



En blick bakåt och vi undrade hur vi egentligen tog oss förbi här.



Efter nästan tre timmars klättrande och vandrande kom vi fram till ledens mittpunkt. Här satte vi oss på en solig plats och tog fram vår lunch.



Bonacossaleden

Från lunchstället kunde vi blicka tillbaka hela leden som vi hade vandrat. Klicka och se hur leden går.

Bonacossaleden

Strimtibast (<em>Daphne striata</em>)

Strimtibast (Daphne striata)

Strimtibast (<em>Daphne striata</em>)

Alpklematis (<em>Clematis alpina</em>)

Alpklematis (Clematis alpina)

Alpklematis (<em>Clematis alpina</em>)

Nu var vi tvungna att välja hur vi skulle fortsätta. AV4 fortsatte uppför grusslänten och över passet i bakgrunden.

Vi var inte så sugna på att klättra mera den dagen. Vi var rätt nöjda.



Alternativet var att vika av från den markerade AV4 och ta stigen uppe till vänster i bilden. Den leder  till Rifugio Fonda Savio och sedan, med en enkel vandring, ned i dalen och den lilla byn Misurina.



På väg ner hörde vi plötsligt röster från ett berg ovanför oss. När vi tittade upp var det fullt med folk på bergssidan. Om man tittar noga går det att hitta sju personer på bilden.



Vår Herres strumpor (<em>Polygala chamaebuxus</em>)

Vår Herres strumpor (Polygala chamaebuxus)



Aklejruta (<em>Thalictrum aquilegiifolium</em>)

Aklejruta (Thalictrum aquilegiifolium)



Snyltrot (<em>Orobanchaceae</em>)

Tillhör familjen snyltrot (Orobanchaceae)



Väl framme i Misurina hittade vi ett väldigt trevligt litet ställe, Hotell Sorapiss, där vi fick halvpension till samma pris som på Drei-Zinnen-Hütte. På detta ställe med lakan, varmt vatten i duschen och vita dukar på bordet. Vi var mycket nöjda.

Misurina - Palus San Marco

Torsdag 7 juli 2011

Misurina blev känt under vinterolympiaden 1956. Cortina var huvudorten för tävlingarna, men skrinnartävlingarna var förlagda till Lago di Misurina. Det var ganska mycket rabalder om det skulle fungera att ha tävlingarna på naturis. Förslaget accepterades till slut och det lär ha blivit rekordtider på den fina isen.



På morgonen tog vi en stig från Misurina upp till den hytta, Rifugio Città di Carpi, där vi skulle ha hamnat enligt guideboken. Vi var nu tillbaka på AV4 och tog en kopp kaffe på hyttan.



Resten av vandringen denna dag gick på vägar genom skogen. Det hade varit enkelt om vi inte hade gått vilse genom att missa en avtagsväg som började som en stig över en åker. Ledmarkeringen satt lite undanskymt på andra sidan åkern.

Vi fick i alla fall se en tistel, som var lika hög som Maria är lång. Det var här vi vände och letade oss tillbaka igen till den rätta vägen.



Gul fingerborgsblomma (<em>Digitalis grandiflora</em>)

Gul fingerborgsblomma (Digitalis grandiflora)

Gul fingerborgsblomma (<em>Digitalis grandiflora</em>)

Tistelsnyltrot (<em>Orobanchaceae reticulata</em>)

Tistelsnyltrot (Orobanchaceae reticulata)



Vi kom så småningom fram till Palus San Marco och fick ett rum på det lilla hotellet Al Cervo vid vägkanten.

Denna avlägsna by skulle lika gärna kunnat ligga i Västerbottens inland.



Palus San Marco - Rifugio San Marco

Fredag 8 juli 2011

Denna dag fanns det två varianter att välja på. Den ena var en ganska brant uppstigning längs en dalgång och över ett pass. Den andra varianten var att gå upp i ett bergsmassiv, vandra genom det och avsluta med en stig över en bergsrygg med två via ferrata på vägen. Vi beslutade oss för det första alternativet, som visade sig vara ett bra val.

Nicktistel (<em>Carduus nutans</em>)

Nicktistel (Carduus nutans)

Nicktistel (<em>Carduus nutans</em>)

Skogsnycklar (<em>Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii</em>)

Skogsnycklar (Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii)



Första delen bestod av en rejäl stigning upp genom skogen tills vi kom över trädgränsen.

En trädkramare passerade på stigen.



Svartrapunkel (<em>Phyteuma ovatum</em>)

Svartrapunkel (Phyteuma ovatum)



När vi hade kommit upp för stigningen planade vägen ut och gick in i en lång dal. Den lutade hela tiden upp mot passet. I början på dalen korsade leden en bäck där vi vadade över.



Efter vadet satte vi oss åt vår lunch. Vid lunchstället hittade vi ett par intressanta växter. Guckusko är väldigt sällsynt i Sverige, vi har bara sett den en gång vid Kinnekulle, men i Alperna har vi sett den några gånger.



Guckusko (<em>Cypripedium calceolus</em>)

Guckusko (Cypripedium calceolus)



Silverbräcka (<em>Saxifraga paniculata</em>)

Silverbräcka (Saxifraga paniculata)



Leden fortsatte upp längs den vackra dalen.



Här är platsen där vi skulle ha kommit ner om vi hade gått över bergsmassivet.

Vi kom från Palus San Marco. Forcella Grande  är passet vi ska passera och Rifugio San Marco är dagens etappmål.



Vi nådde passet, Forcella Grande (2250 m ö h), och nu återstod bara att gå ner en bit.



Rifugio San Marco ligger en bit ner på branten, men det var inte mycket till stig.



Rifugio San Marco ligger mycket fint, högt över dalen. Hit går inga vägar. Hyttan är privatägd och drivs av en familj. Hyttvärdinnans pappa (il nonno) brukade göra klart stället för säsongen varje år och då nyttjades ingen helikopter. Han lastade transportliften i dalen. Gick upp. Körde upp liften, lossade den och körde ner den igen. Han gick sedan ner i dalen och lastade nästa lass. Så höll han på tills allt, som behövdes för säsongen, var uppe .



När vi kom fram satte vi oss och fyllde på vätskedepåerna. Vi hade rejsat en del med ett danskt par under dagen, så det blev en del prat om vandring och annat.

Rifugio San Marco är ett genuint ställe. Det byggdes 1895 och är tämligen oförändrat sedan dess. Åtminstone sängarna, som är i form av väggfasta trälådor, är kvar sedan huset byggdes.



Vi fick sällskap av en nyfiken insekt av något slag.

Vi kände oss väldigt välkomna. Hyttvärdinnan hade sitt lilla barn med sig samtidigt som hon skötte hela stället med hjälp av la nonna i köket. Serveringen hölls öppen hela dagen, alla dagar i veckan.



Här bjöds på utomhusdusch. Den kallades för Schwedendusche. Vatten fanns det gott om från bergen, men varmvattnet var begränsat till vad solen kunde värma i en cirka 10 meter lång slang.

Lennart duschade först och använde de första 10 metrarna trots viss sparsamhet. Till Maria återstod det en snabb iskall dusch.



Precis nedanför rifugion, på kanten till branten, fanns en odling med sallat och lite grönsaker. Bra att slippa transportera mer färskvaror än nödvändigt.



När vi spanade mot öster kunde vi se morgondagens tur. Under dagen hade vi passerat Forcella Grande. Imorgon skulle det bli Forcella Piccola, som man kan se längst bort på bilden.



Eftersom vi kom fram till rifugion vid 14-tiden så det blev en stunds vila innan middagen. Härligt att njuta en stund i solen och ...


... även att ha tid med en smaskig eftermiddagsfika.



Sent på kvällen dök några tyskar upp som hade gått den långa vägen över bergsmassivet. De var ganska trötta och törstiga. De beställde sejdel efter sejdel och bara svepte i sig. Till middagen fortsatte de och svepte i sig några sejdlar till. Vi undrade hur de skulle kunna stå på benen tills vi fick klart för oss att det inte var starköl de drack utan radler. Radler är en blandning av öl och fruktsoda. Det var första gången vi råkade på den blandningen. Vi har sedan dess beställt radler, eller panaché som man säger i Italien, då och då när vi har varit törstiga.

Brudsporre (<em>Gymnadenia conopsea</em>)

Brudsporre (Gymnadenia conopsea)



Rifugio San Marco - Rifugio Pietro Galassi

Lördag 9 juli 2011

Vi vaknade tidigt i soluppgången och gjorde oss klara för avfärd.



Frukost i rifugions matsal. Vi var nog lite trötta här. Det var tidig morgon och sängarna hade inte varit de bästa.



Rifugion ligger på 1823 m ö h och dalen nedanför ligger på runt 1000 m ö h. Det gör att utsikten blir milsvid. Här i det tidiga morgonljuset.



Sandnejlika (<em>Dianthus arenarius</em>)

Sandnejlika (Dianthus arenarius)



Purpurknipprot (<em>Epipactis atrorubens</em>)

Purpurknipprot (Epipactis atrorubens)



Toppjungfrulin (<em>Polygala comosa</em>)

Toppjungfrulin (Polygala comosa)



Vägen från Rifugio San Marco mot Forcella Piccola bjöd inte på några problem. Det kändes bara lite nervöst med stenbumlingen på toppen.



Vår Herres strumpor (<em>Polygala chamaebuxus</em>)

Vår Herres strumpor (Polygala chamaebuxus)



Glasögonört (<em>Biscutella laevigata</em>)

Glasögonört (Biscutella laevigata)

Glasögonört (<em>Biscutella laevigata</em>)

Drakört (<em>Horminum pyrenaicum</em>)

Drakört (Horminum pyrenaicum)

Drakört (<em>Horminum pyrenaicum</em>)

Forcella Piccola (2291 m ö h). Hela vägen hit var på nästan samma höjd och på lättgången stig.



Nu återstod bara en liten sträcka kvar till nästa ställe, Rifugio Galassi. Det var platsen för nästa övernattning.



Sandnejlika (<em>Dianthus arenarius</em>)Sandnejlika (Dianthus arenarius)

Rödfibbla (<em>Hieracium aurantiacum</em>)

Rödfibbla (Hieracium aurantiacum)



Rifugio Galassi är en gammal militärförläggning, byggd 1913. Den är byggd med tjocka stenväggar och det är därför kallt inomhus även mitt i sommaren. När den varma sommarluften kommer in så kondenserar luftfuktigheten och allt, i synnerhet madrasser, blir fuktigt. Vi bytte först rum, men det hjälpte inte så vi släpade ut madrasserna i solskenet för att torka dem en stund. Det hjälpte inte så mycket heller.



Rifugio Pietro Galassi - Cortina

Söndag 10 juli 2011

Lite noteringar i färdplanen på morgonen i den ännu fuktiga sängen.



Murmeldjuren leker i gräset

Ett gäng med murmeldjur lekte utanför matsalen medan vi åt frukost.



Innan vi startade var vi osäkra på vägen. Det skulle vara en bitvis svår klättring och vi var osäkra på hur leden gick. En telefotobild från rifugion antydde en möjlig väg upp för Monte Antelao och förbi glaciären Ghiacciaio dell'Antelao.



Stenbock (<em>Capra ibex</em>) klättrar obehindrat på bergssidan

Vi lämnade rifugion med glatt mod och vandrade iväg. Intill leden klättrade några stenbockar elegant omkring på en brant.

Stenbock (<em>Capra ibex</em>) med sina enorma horn

När vi passerade grusterrängen under glaciären tappade vi bort ledens markeringar. Det fanns ingen stig att följa och utan markeringar gick vi på intuition.



Vi såg några personer längst upp i passet på isen och tänkte att det är nog dit vi ska. Det var det inte alls. Detta var rännan som nyligen hade varit fylld av glaciären. Det betydde att berget var helt söndermosat och sandigt. Det blev som att klättra uppför en Weetabix. Rätt vad det var så kom vi inte längre upp eftersom berget bara smulade sig.



Lennart lyckades hoppa av sandstenen och nå fast mark, men Maria satt fast helt paralyserad. Då kom en stilig italienare uppifrån, tog Marias ryggsäck över axeln, räckte en hand till hjälp och drog henne till fast mark.

Sedan tog han ryggsäcken och åkte elegant ner på kängorna längs snölegan, lämnade ryggsäcken längst ner och fortsatte sedan.



Själva tog vi oss sakta ner för snön och hade en överläggning. Felnavigeringen gjorde att vi hade tappat mycket tid och detta var vandringens längsta etapp. Vi kom fram till att det inte var lämpligt att fortsätta på leden.

Vi tog istället den enkla vägen genom dalen till den lilla byn Calalzo.



När vi kom in i Calalzo stod en buss som just skulle avgå. Det stod Cortina på bussen och vi bestämde oss för att försöka komma med. Vi rusade till bussen och hann precis gå ombord innan dörrarna stängdes.

Att vi skulle hamna i Cortina den dagen hade vi ingen aning om när vi vaknade. Vi hittade dessutom ett trevligt hotell till rimligt pris i denna lite dyrare stad.

Därmed var vandringen på AV4 avslutad och resten av dagarna blev bonustid för andra utflykter.



En vilodag i Cortina

Måndag 11 juli 2011

Hotel Astoria var det tjusiga namnet på hotellet. Vi bokade två nätter så att vi fick en vilodag i Cortina.

Cortina är mest känt för vintersport. 1956 hölls vinterolympiaden här. Cortina har alpina världscupstävlingar varje år och är målgång i skidloppet Toblach-Cortina.



Vi strosade runt i staden och fönstershoppade en stund.



Cortina är en liten trevlig stad som man kan ägna en dag åt.



Det blev också tid att vila lite på rummet och skriva lite noteringar i dagboken.



Det fanns en behändig nisch bredvid sängen där vi kunde servera oss en eftermiddagsdrink.

Skål och välkommen!

Vi passade på att tvätta våra vandringskläder och kunde fortsätta rena och väldoftande de sista dagarna.



Cortina - Rifugio Col Gallina

Tisdag 12 juli 2011

Nästa morgon tog vi bussen från Cortina till Passo Falzarego. Det är ett ställe som är populärt bland skidåkare i Dolomiterna.

På vintern kan man ta kabinbanan i bakgrunden från passet upp till Lagazuoi på toppen. Därifrån går en 3-4 km lång skidpist med namnet "Den gömda dalen". Pisten slutar strax innan Armentarola. Sista biten är helt plan och där kan man få tolka efter häst.



Vår plan var att inte ta kabinen upp till Lagazuoi utan att gå upp dit längs en led för att ta en väldigt speciell väg ner till passet igen.



Slåttergubbe (<em>Arnica montana</em>)

Slåttergubbe (Arnica montana)

Slåttergubbe (<em>Arnica montana</em>)

Brudsporre (<em>Gymnadenia conopsea</em>)

Brudsporre (Gymnadenia conopsea)

Brudsporre (<em>Gymnadenia conopsea</em>)

Steppsalvia (<em>Salvia nemorosa</em>)

Steppsalvia (Salvia nemorosa)



Toppklocka (<em>Campanula glomerata</em>)

Toppklocka (Campanula glomerata). Det finns en avvikelse från floror och publicerade foton. Pistillen på denna är 4-talig, medan den annars är 3-talig.



När vi kom upp en bit såg vi att det fanns en helt nyanlagd via ferrata som gick upp parallellt med den stig vi tänkte ta. Leden vi valt var en brant grusig stig uppför berget och vi kravlade upp längs branten.

På andra sidan dalen syns berget Nuvolau dit vi hade tänkt oss senare.



Vi passerade resterna av ett gammalt sjukhus från första världskriget. Här är också ett område som var berört av första världskriget. Fronten gick precis här och vi skulle stöta på fler lämningar.



Fjällglim (<em>Silene acaulis</em>)

Fjällglim (Silene acaulis)

Fjällglim (<em>Silene acaulis</em>)

Alpförgätmigej (<em>Myosotis Alpestris</em>)

Alpförgätmigej (Myosotis Alpestris)



Visst står det någon ovanför branten? Klicka en gång till!

Uppe över branten kunde vi spana ut över berget där via ferratan gick upp. Men visst står det någon på berget? Klicka på bilden och se efter!

Två personer som är på väg upp för klätterleden.

När vi kom upp på platån låg där gamla rester av avspärrningar från första världskriget.



Purpurbräcka (<em>Saxifraga oppositifolia</em>)

Purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia)



Lite filosoferande över blommor och krigslämningar.



Kvarlämningar från en lägerplats. Troligen också den från första världskriget.



När vi åkte skidor här var det snötäckta landskapet mjukt och böljande. Vi har alltid föreställt oss gröna alpängar under snön. Nu fick vi se verkligheten. Ett totalt kargt landskap med väldigt lite växtlighet.

I bakgrunden syns toppen Lagazuoi dit vi var på väg för ett äventyr.



Det är inte mycket mat för fåren att beta. Undrar hur de överlever sommaren?



Uppe i Lagazuoi stod Österrike-Ungern under kriget och Italien stod nere i Passo Falzarego. Det var inget bra läge för italienarna. För att ändra på saken började de borra stora tunnlar i berget. Gångarna fylldes med dynamit och en stor del av berget sprängdes bort. Det hade dock ingen betydelse för krigsutgången eftersom österrikarna hade hört vad italienarna hade för sig och hade dragit sig tillbaka från berget.



Det raserade berget ligger fortfarande kvar och kan ses från kabinbanan.

Rester av tunnlarna finns också kvar och det går att ta sig ner mot passet genom en lång tunnel. Pannlampa eller ficklampa är ett måste för det är mörkt och hjälm är bra för det är lågt i tak.

Tunneln börjar strax nedanför restaurangen på toppen och slutar nästan ända nere i passet.



Edelweiss (<em>Leontopodium alpinum</em>)

Edelweiss (Leontopodium alpinum)



Tvåblad (<em>Listera ovata</em>)

Tvåblad (Listera ovata)

Tvåblad (<em>Listera ovata</em>)

När vi kommit ner till Passo Falzarego igen gick vi en bit ner längs vägen till Rifugio Col Gallina. Där tog vi in för natten.

Rifugio Col Gallina - Rifugio Averau

Onsdag 13 juli 2011

Vi pratade lite om via ferratan vi hade sett dagen innan och bestämde att vi skulle titta närmare på den. Efter frukost gick vi upp till startpunkten på Col dei Bos. Det var många som var på väg upp och det bildades en kö med klättrare.

Vi gjorde ett lamt försök att ta oss upp, men efter episoden på Monte Antelao var vi inte mentalt förberedda på en klättring till.



Istället gick vi tillbaka till Rifugio Col Gallina och plockade upp våra ryggsäckar som vi hade lämnat där.

Ryggsäcken satt hårt åt på Lennart denna förmiddag.



Purpurväppling (<em>Hedysarum hedysaroides</em>)

Purpurväppling (Hedysarum hedysaroides)



Vit nysrot (<em>Veratrum album</em>)

Vit nysrot (Veratrum album)

Mycket giftig! Rör den inte.

Vit nysrot (<em>Veratrum album</em>)

Slåtterblomma (<em>Parnassia palustris</em>) i samtal med skäggklocka (<em>Campanula barbata</em>)

En slåtterblomma (Parnassia palustris) stod och pratade med en skäggklocka (Campanula barbata).



Vi vandrade upp på andra sidan dalen till de berömda topparna Cinque Torri, de fem tornen.

Detta var en vandring i ett helt annat alplandskap än tidigare. Här fanns blommande alpängar med många arter.



Brunkulla (<em>Gymnadenia nigra</em>)

Brunkulla (Gymnadenia nigra)



Skäggklocka (<em>Campanula barbata</em>)

Skäggklocka (Campanula barbata)



Rifugio Cinque Torri

Bakom de stora tornen hittade vi Rifugio Cinque Torri där vi kunde sätta oss i solen och beställa lunch.



Vi var sugna på en lunch med skinka, salami och lite ostar. Vid undrade om det gick att ordna fast det inte fanns på menyn. Det kunde fixas och in kom detta eleganta fat.



Kaffe på maten med elegans

Kaffet på maten blev två cappuccini, en Tre Cime och en Cinque Torri



Täckningen var bäst på taket

Framför oss stod en man uppe på ett tak och pratade i sin mobil. Det gällde att söka sig dit där täckningen var som bäst.

Från Cinque Torri vandrade vi vidare mot toppen Nuvolau. Där finns en rifugio som vi hade hört skulle vara bra. Vid halv tretiden förhörde vi oss om rum, men det var redan fullt för natten. Vi hänvisades till Rifugio Averau i passet nedanför.



På Rifugio Averau hade vi ätit lunch någon vinter tidigare och vi visste att det var ett rätt sunkigt ställe. Döm om vår förvåning när vi kommer ner och upptäcker att det gamla stället är rivet och istället står där en helt nybyggd rifugio.

Det nya stället är väldigt trevligt. De satsar på riktigt god mat och har rum i olika storlek från dubbelrum till åtta-bäddars.



Vi fick två bäddar i ett sex-bäddsrum tillsammans med fyra andra personer. På natten vaknade vi av ett obeskrivligt dån. Vi smög fram till fönstret och kikade ut. Där var världens åskväder. Det blåste i passet så hela rifugion skakade och det blixtrade kontinuerligt som ett stroboskop. Vi stod där förundrade ett tag och kröp sedan ner i bäddarna igen. De andra fyra i rummet märkte ingenting, de bara snusade lugnt hela tiden.

Rifugio Averau - Cortina

Torsdag 14 juli 2011

Rifugio Averau ligger i passet med samma namn. Här kommer två liftar upp, en från vart håll. Vi återvände hit och bodde en natt vintern 2020. Då lämnade vi bilen i dalen och tog oss upp med packningen i liften.



Vid halv åtta på morgonen hade vi ätit frukost och gav oss iväg till fots mot Cortina. Vädret såg lite si och så ut med tunga moln. Det kändes som om vi skulle vandra genom dimma hela dagen.



Redan fem minuter senare när vi kom ner till Cinque Torri så lättade molnen en aning. En stund senare var alla moln borta och solen lyste från en blå himmel resten av dagen.



Brandlilja (<em>Lilium bulbiferum</em>)

Brandlilja (Lilium bulbiferum)



Klottistel (<em>Cirsium eriophorum</em>)

Klottistel (Cirsium eriophorum)

Klottistel (<em>Cirsium eriophorum</em>) Klottistel (<em>Cirsium eriophorum</em>)

Vandringsleden från området runt Cinque Torri mot Cortina går på en väg genom skogen. Det är en vacker vandring utan konstigheter.

Här har en tall förälskat sig i en sten bredvid vägen.



Lagom för en tidig lunch kom vi fram till restaurangen Croda da Lago. Av gästerna att döma är detta område populärt bland cyklister. Troligen finns här en del bra cykelleder.



Vi vandrade in i Cortina och fick ett rum på samma hotell som vi hade lämnat för ett par dagar sedan.



Cortina - Bad Gastein

Fredag 15 juli 2011

Nästa morgon gick vi till Cortinas järnvägsstation. Tyvärr är järnvägen nerlagd sedan länge, men det går bussar. Den gamla banvallen används numera för skidloppet från Toblach.



Vi köpte på oss lite att äta på marknaden och tog sedan bussen till Toblach. Därifrån tåg till Bad Gastein för en relax innan hemresan.

På eftermiddagen gick vi till badhuset Felsentherme i Bad Gastein och fick en rejäl massage som mjukade upp våra muskler efter vandringen.



Hemresa från Bad Gastein

Lördag 16 juli 2011

Kåltistel (<em>Cirsium oleraceum</em>)

Kåltistel (Cirsium oleraceum)

Kåltistel (<em>Cirsium oleraceum</em>) Kåltistel (<em>Cirsium oleraceum</em>)

I Bad Gastein bodde vi på en Frühstückpension som heter Gletschermühle. Det betyder glaciärkvarnen. Det var en gång i tiden en vattenkvarn som drevs av forsen, numera omgjord till B&B.



Efter att vi hade tittat färdigt på forsen gick vi till Felsentherme även denna dag. Nu gick vi in på själva badanläggningen och provade alla rutschkanor, bastutyper och bassänger. Uppe på taket lade vi oss och solade på nakenavdelningen och svalkade oss då och då i den iskalla bassängen.



Vid fyratiden på eftermiddagen satt vi på stationen och spred ut vår packning. Sedan samlade vi oss och tog tåget hem.