Maria och Lennart

Avresa med Öresundståget en tidig morgon mot Köpenhamn. Den lilla kylväskan var med för maten under tågresan och skulle slängas sedan. Den blev aldrig slängd och har följt med på åtskilliga resor med planen att slängas efter användandet. Så har inte skett ännu.

Efter nattåg till München och vidare med två tåg kom vi till Innichen i Pustertal på söndag förmiddag.

Här har alla orter namn både på tyska och italienska. Regionen är Sydtyrolen och tillhörde Österrike-Ungern innan första världskriget. Efter freden blev den italiensk. Mer om det senare. Det italienska namnet på Innichen är San Candido.

Vi fortsatte med lokalbuss till Lanzinger Säge där vi började vandringen på AV4.

Leden går uppför Innerfeld Tal. Första dagen gick nästan helt genom skog.

I en glänta satte vi oss för dagens lunch. Det var helt igenom svensk mat från vår lilla kylväska.

Vädret var strålande med solsken och lagom temperatur. Det var skönt att komma ut och sträcka på benen efter den långa tågresan.

Trillingsippa (Anemone trifolia)

Vi fortsatte efter lunchen till Dreischusterhütte där vi fick ett rum med halvpension för natten. Hyttan ligger halvvägs upp i dalen innan den riktiga stigningen börjar.

Det blev en behaglig eftermiddag med kaffe i solen. Det är alltid bra att börja första dagen med en "halv" dagsetapp för att gå upp sig lite. Det gör de följande dagarna lite mindre plågsamma.

Vi lämnade Dreischusterhütte tidigt på morgonen och kom strax till en totalt plan del av dalen. Här måste det ha legat en sjö en gång i tiden där eroderat berg har sedimenterat. Klicka på bilden för att se hur sandig marken är.

Denna vackra vita tistel har vi inte kunnat hitta namnet på. Det finns väldigt många tistlar, men vi har inte lyckats hitta någon som är så här vit i våra floror eller annan sökning.

Drakört (Horminum pyrenaicum)

Här tittar Maria på en aklejruta (Thalictrum aquilegiifolium). Klicka på bilden för se blomman.

Vägen gick fortfarande genom skogen längs en bäck. Stigningen var ganska måttlig.

Gråflockel (Adenostyles alliariae)

Alpstormhatt (Aconitum vulparia)

Vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius)

Man kan även se namnet Ranunculus aconitifolius för denna blomma men det är ett fel använt namn enligt SKUD

Rostalpros (Rhododendron ferrugineum)

Den sista biten upp till Drei-Zinnen-Hütte blev leden brantare och vi kom upp på högre höjd.

Bäcken blev en fors när stigningen ökade.

Vit fjällsippa (Dryas octopetala)

Dvärgalpros (Rhodothamnus chamaecistus)

Fjällviol (Viola biflora)

Redan i första stigningen visade Dolomiterna sin natur. Landskapet blev kargt och med branta lutningar. Här är stigen förstärkt med en sorts stege.

Vi nådde dalens slut redan på förmiddagen. Vyn över mot de mäktiga tre topparna i Tre Cime/Drei Zinnen var imponerande.

Härifrån var inte vägen lång till hyttan. Den heter Drei-Zinnen-Hütte på tyska eller Rifugio Locatelli på italienska. Vi bokade in oss för två nätter och gav oss ut för att reka inför morgondagen.

Intill hyttan ligger berget Monte Paterno. Upp längs nordsidan finns en via ferrata som anlades under första världskriget. Syftet var att föra fram soldater och utrustning till fronten som gick här

Dolomiterna var mycket drabbade av första världskriget. En front mellan Österrike-Ungern och Italien gick tvärs igenom regionen. Det var mycket stora förluster på båda sidor. Det tuffa bergslandskapet och vädret på hög höjd ställde till med en hel del problem för försörjningen.

Detta är ett sorgligt kapitel i Europas historia. Grannar stod mot grannar. Det vi har kvar i dag är ett antal via ferrata som nyttjas av turister.

Leden upp på berget går via passet på bilden och fortsätter sedan upp på toppen. Klicka på bilden och titta noga så ser ni ett par grupper med klättrare på väg mot passet.

Vi testade morgondagens väg och gick upp en bit för leden. Den första delen går genom flera långa tunnlar. De byggdes för att soldaterna skulle vara mindre utsatta för fiendeeld.

En bit upp i tunnlarna så kommer man fram under denna drakrygg och kan kika ner på hyttan nedanför.

En passage stöttad med stock och sten mellan två tunnlar. Här gick soldaterna i vinterstormar och bar upp utrustning.

Här börjar sista tunneldelen. En bit upp är tunneln stängd för klättrare och leden går ut på en "balkong" på sidan.

Glansfingerört (Potentilla nitida)

En spira, snyltrot utan svenskt namn (Pedicularis gyroflexa). Det engelska namnet är Tufted Lousewort.

På morgonen gjorde vi oss klara för klättring. Här sätter Lennart på sig sin helkroppssele med via ferrata-set. Det är två korta klätterrep med kabinhake. De används för att fästa sig i den fasta vajern i berget.

Via ferrata betyder järnväg. Det är en led som har fasta vajrar i berget som klättraren fäster sig i och därmed säkrar sig från fall.

Vädret var strålande även denna dag och passade utmärkt för klättring.

Lennart är klar framför hyttan med hjälm och pannlampa. Pannlampa för att lysa i tunnlarna.

Även Maria är klar och det var dags för avmarsch.

Så här såg det ut i tunneln. Höjden var lite lägre än ståhöjd så vi fick gå krökta hela vägen.

Efter tag tog tunneln slut och vi kom till balkongen.

Från balkongen kopplade vi in oss på vajern i berget och påbörjade själva klättringen mot toppen.

Klättringen är inte särskilt svår. Vi är inga klättrare egentligen och gör inget mer avancerat än såhär. Bergen är väldigt grovhuggna och har därför bra fästen att klättra på.

Här är en bild på bergsidan tagen nerifrån. Leden anas i den snöklädda strängen som går snett upp mot vänster.

Klicka på bilden för en förstoring där det går att se ett antal personer på väg upp.

En bit upp övergick klättringen till traversering bort mot snölegan i bakgrunden.

Traverseringen var ganska smal och luftig samtidigt som den passerade en snölega. Vid sidan om den snöfyllda ravinen fortsatte leden på kanten upp mot passet.

Väl uppe i passet var det skönt att sitta ner lite och spana tillbaka mot hyttan som ligger långt där nere.

Vi var definitivt inte de sista som kom upp hit. Det fortsatte att strömma folk uppför leden till långt inpå eftermiddagen.

Det var möjligt att fortsätta från passet upp till toppen på Monte Paterno längs en via ferrata utefter bergväggen. Vi avstod den för att slippa en besvärlig nedstigning efter toppen och där man skulle möta alla som var på väg upp.

Utsikten från passet var värd all ansträngning att ta sig upp.

Fortsättningen från passet, om man inte skulle upp på toppen, var en stig som traverserade hela bergsidan österut. Den gick stundtals ganska luftigt, men var tämligen enkel att ta sig fram.

Här är en stor spricka i berget med en trasig bro.

Som tur var fanns en ny bro runt hörnan.

Den nya bron hade en lustig placering och slutade rakt in i bergssidan.

Bergen i östra Dolomiterna är mycket säregna med väldigt brutala former. Gång efter annan stötte vi på stora branta massiv.

Maria betraktar utsikten nedanför berget.

Bergssidan bredvid stigen var inte särskilt tjock. Här är ett hål genom berget där man kan kika ut om man vill.

Ännu mera konstiga bergsformer.

Längs stigen fanns en liten huggen grotta. Det är en rest sedan första världskriget och användes för inkvartering av soldater.

När det mesta klättrandet var slut tog vi en kort paus för att fylla på lite vätska.

Leden var en blandning av luftig stig och klätterled. Den passerade genom den smala öppningen i fonden på bilden.

Alpvallmo (Papaver alpinum)

Alpsporre (Linaria alpina)

Så småningom tog den luftiga stigen slut. Vi behövde inte klättra neråt, utan snarare så kom marken upp. Landskapet planade ut och stigen blev mera lättgången.

Ett litet murmeldjur som låg och smög på oss

Vi passerade resterna av en byggnad från första världskriget.

Där stigen tog slut och vi skulle vända åter mot hyttan låg mycket lägligt en liten restaurang. Namnet är Büllelejoch på tyska och Rifugio Plan di Cengia på italienska. Här gick det att övernatta på loftet om man skulle vilja.

På restaurangen fick vi en god lunch. Lennart valde en penne arrabbiata. Alltså arga pennor eller penne-pasta med stark tomatsås.

Maria valde en planka med kallskuret.

Man kan undra hur allt som behövs för att driva en restaurang transporteras upp till denna avlägsna plats. I det här fallet fanns det en smal väg där det gick att köra upp med en fyrhjuling med släp. Så det gick att ordna utan helikopter.

Alpskärvfrö (Noccaea rotundifolia)

Efter lunchen var det dags att gå tillbaka. Det var en enkel vandring genom dalen på bilden. Stigen gick till vänster om sjön och hyttan kan skymtas som en liten prick i mitten på bilden.

Dvärgalpros (Rhodothamnus chamaecistus)

Snöanemon eller Monte Baldo-anemon (Anemone baldensis)

En sista blick tillbaka upp mot Monte Paterno där man kan se den lilla bron över klyftan längst upp. Den syns om man klickar på bilden.

Smörboll (Trollius europaeus). Klicka på bilden för en närbild på blomman.

Bergen Torre Tobliner/Toblin Knoten speglar sig i Lago di Piano

I sista backen upp till hyttan växte en säregen växt, pestskråp (Petasites hybridus). Klicka på bilden för en närbild.

Åter tillbaka i hyttan efter dagens äventyr fick vi en skön eftermiddag i solen med något gott och läskande.

Bredvid hyttan fanns en liten platå med mycket märklig form. Hela ytan bestod av små "fjäll" som gjorde det nästan omöjligt att gå på marken.

Solen sänkte sig den andra natten och denna natt fick vi sova lugnt.

Nästa morgon gav vi oss iväg vid åttatiden.

Så här dags visste vi egentligen inte var vi skulle hamna på kvällen, men det gav sig.

Vi passerade Tre cime/Dreizinnen och tittade på några som var på väg upp för den lodräta väggen.

Lilleman (Paederota bonarota)

Hade denna spira haft ett svenskt namn skulle det nog ha varit Kerners spira (Pedicularis kerneri)

Getväppling (Anthyllis vulneraria)

Vi gjorde ett kort uppehåll för förmiddagskaffe på Rifugio Auronzo och fortsatte sedan till början på nästa via ferrata. Denna heter Sentiero Bonacossa. Det är en led från första världskriget uppkallad efter majoren Alberto Bonacossa. Han överlevde kriget och blev en allsidig sportsman. Han höll bland annat på med fotboll och deltog som tennisspelare i olympiaden 1920.

Bonacossa-stigen var en transportled. Det är inte så jättestor höjdskillnad mellan början och mitten, men sedan kommer en ganska brant del. Den räknas som en mycket enkel via ferrata, även om den stundtals är ganska luftig.

Runt hörnan började en passage som är uthuggen i det lodräta berget. Den mesta delen var säkrad med vajer i berget, men det fanns en sträcka utan vajer. Leden passerade också genom en kort tunnel.

Här satte vi på oss selarna, som fick sitta kvar hela sträckan.

Leden gick över kanten uppe till vänster i bilden. Innan passagen gick leden längs en lodrät vägg. På en kort sträcka hade en del av berget rasat ner och just där fanns ingen vajer. Det gav Lennart den stora "bergfrossan" och han fick sitta ner ett tag.

Fortsättningen kändes bra och säker. Det fanns vajer där det behövdes

Vajervägen avslutades med en stege nerför en brant och sedan en kort nedstigning till.

Stegen avklarad och nu var det bara sista delen kvar.

Varje gång det sitter i bult i berget ska kabinhaken flyttas över till vajern på andra sidan. Det är därför man har två kabinhakar. Genom att flytta en i sänder är vandraren alltid säkrad.

Det är knepigt att flytta över kabinhaken när det samtidigt är lågt i tak.

En blick bakåt och vi undrade hur vi egentligen tog oss förbi här.

Efter nästan tre timmars klättrande och vandrande kom vi fram till ledens mittpunkt. Här satte vi oss på en solig plats och tog fram vår lunch.

Från lunchstället kunde vi blicka tillbaka hela leden som vi hade vandrat. Klicka och se hur leden går.

Strimtibast (Daphne striata)

Alpklematis (Clematis alpina)

Nu var vi tvungna att välja hur vi skulle fortsätta. AV4 fortsatte uppför grusslänten och över passet i bakgrunden.

Vi var inte så sugna på att klättra mera den dagen. Vi var rätt nöjda.

Alternativet var att vika av från den markerade AV4 och ta stigen uppe till vänster i bilden. Den leder  till Rifugio Fonda Savio och sedan, med en enkel vandring, ned i dalen och den lilla byn Misurina.

På väg ner hörde vi plötsligt röster från ett berg ovanför oss. När vi tittade upp var det fullt med folk på bergssidan. Om man tittar noga går det att hitta sju personer på bilden.

Vår Herres strumpor (Polygala chamaebuxus)

Aklejruta (Thalictrum aquilegiifolium)

Tillhör familjen snyltrot (Orobanchaceae)

Misurina blev känt under vinterolympiaden 1956. Cortina var huvudorten för tävlingarna, men skrinnartävlingarna var förlagda till Lago di Misurina. Det var ganska mycket rabalder om det skulle fungera att ha tävlingarna på naturis. Förslaget accepterades till slut och det lär ha blivit rekordtider på den fina isen.

På morgonen tog vi en stig från Misurina upp till den hytta, Rifugio Città di Carpi, där vi skulle ha hamnat enligt guideboken. Vi var nu tillbaka på AV4 och tog en kopp kaffe på hyttan.

Resten av vandringen denna dag gick på vägar genom skogen. Det hade varit enkelt om vi inte hade gått vilse genom att missa en avtagsväg som började som en stig över en åker. Ledmarkeringen satt lite undanskymt på andra sidan åkern.

Vi fick i alla fall se en tistel, som var lika hög som Maria är lång. Det var här vi vände och letade oss tillbaka igen till den rätta vägen.

Gul fingerborgsblomma (Digitalis grandiflora)

Tistelsnyltrot (Orobanchaceae reticulata)

Vi kom så småningom fram till Palus San Marco och fick ett rum på det lilla hotellet Al Cervo vid vägkanten.

Denna avlägsna by skulle lika gärna kunnat ligga i Västerbottens inland.

Nicktistel (Carduus nutans)

Skogsnycklar (Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii)

Första delen bestod av en rejäl stigning upp genom skogen tills vi kom över trädgränsen.

En trädkramare passerade på stigen.

Svartrapunkel (Phyteuma ovatum)

När vi hade kommit upp för stigningen planade vägen ut och gick in i en lång dal. Den lutade hela tiden upp mot passet. I början på dalen korsade leden en bäck där vi vadade över.

Efter vadet satte vi oss åt vår lunch. Vid lunchstället hittade vi ett par intressanta växter. Guckusko är väldigt sällsynt i Sverige, vi har bara sett den en gång vid Kinnekulle, men i Alperna har vi sett den några gånger.

Guckusko (Cypripedium calceolus)

Silverbräcka (Saxifraga paniculata)

Leden fortsatte upp längs den vackra dalen.

Här är platsen där vi skulle ha kommit ner om vi hade gått över bergsmassivet.

Vi kom från Palus San Marco. Forcella Grande  är passet vi ska passera och Rifugio San Marco är dagens etappmål.

Vi nådde passet, Forcella Grande (2250 m ö h), och nu återstod bara att gå ner en bit.

Rifugio San Marco ligger en bit ner på branten, men det var inte mycket till stig.

Rifugio San Marco ligger mycket fint, högt över dalen. Hit går inga vägar. Hyttan är privatägd och drivs av en familj. Hyttvärdinnans pappa (il nonno) brukade göra klart stället för säsongen varje år och då nyttjades ingen helikopter. Han lastade transportliften i dalen. Gick upp. Körde upp liften, lossade den och körde ner den igen. Han gick sedan ner i dalen och lastade nästa lass. Så höll han på tills allt, som behövdes för säsongen, var uppe .

När vi kom fram satte vi oss och fyllde på vätskedepåerna. Vi hade rejsat en del med ett danskt par under dagen, så det blev en del prat om vandring och annat.

Rifugio San Marco är ett genuint ställe. Det byggdes 1895 och är tämligen oförändrat sedan dess. Åtminstone sängarna, som är i form av väggfasta trälådor, är kvar sedan huset byggdes.

Vi fick sällskap av en nyfiken insekt av något slag.

Vi kände oss väldigt välkomna. Hyttvärdinnan hade sitt lilla barn med sig samtidigt som hon skötte hela stället med hjälp av la nonna i köket. Serveringen hölls öppen hela dagen, alla dagar i veckan.

Här bjöds på utomhusdusch. Den kallades för Schwedendusche. Vatten fanns det gott om från bergen, men varmvattnet var begränsat till vad solen kunde värma i en cirka 10 meter lång slang.

Lennart duschade först och använde de första 10 metrarna trots viss sparsamhet. Till Maria återstod det en snabb iskall dusch.

Precis nedanför rifugion, på kanten till branten, fanns en odling med sallat och lite grönsaker. Bra att slippa transportera mer färskvaror än nödvändigt.

När vi spanade mot öster kunde vi se morgondagens tur. Under dagen hade vi passerat Forcella Grande. Imorgon skulle det bli Forcella Piccola, som man kan se längst bort på bilden.

... även att ha tid med en smaskig eftermiddagsfika.

Brudsporre (Gymnadenia conopsea)

Vi vaknade tidigt i soluppgången och gjorde oss klara för avfärd.

Frukost i rifugions matsal. Vi var nog lite trötta här. Det var tidig morgon och sängarna hade inte varit de bästa.

Rifugion ligger på 1823 m ö h och dalen nedanför ligger på runt 1000 m ö h. Det gör att utsikten blir milsvid. Här i det tidiga morgonljuset.

Sandnejlika (Dianthus arenarius)

Purpurknipprot (Epipactis atrorubens)

Toppjungfrulin (Polygala comosa)

Vägen från Rifugio San Marco mot Forcella Piccola bjöd inte på några problem. Det kändes bara lite nervöst med stenbumlingen på toppen.

Vår Herres strumpor (Polygala chamaebuxus)

Glasögonört (Biscutella laevigata)

Drakört (Horminum pyrenaicum)

Forcella Piccola (2291 m ö h). Hela vägen hit var på nästan samma höjd och på lättgången stig.

Nu återstod bara en liten sträcka kvar till nästa ställe, Rifugio Galassi. Det var platsen för nästa övernattning.

Rödfibbla (Hieracium aurantiacum)

Rifugio Galassi är en gammal militärförläggning, byggd 1913. Den är byggd med tjocka stenväggar och det är därför kallt inomhus även mitt i sommaren. När den varma sommarluften kommer in så kondenserar luftfuktigheten och allt, i synnerhet madrasser, blir fuktigt. Vi bytte först rum, men det hjälpte inte så vi släpade ut madrasserna i solskenet för att torka dem en stund. Det hjälpte inte så mycket heller.

Lite noteringar i färdplanen på morgonen i den ännu fuktiga sängen.

Ett gäng med murmeldjur lekte utanför matsalen medan vi åt frukost.

Innan vi startade var vi osäkra på vägen. Det skulle vara en bitvis svår klättring och vi var osäkra på hur leden gick. En telefotobild från rifugion antydde en möjlig väg upp för Monte Antelao och förbi glaciären Ghiacciaio dell'Antelao.

Vi lämnade rifugion med glatt mod och vandrade iväg. Intill leden klättrade några stenbockar elegant omkring på en brant.

När vi passerade grusterrängen under glaciären tappade vi bort ledens markeringar. Det fanns ingen stig att följa och utan markeringar gick vi på intuition.

Vi såg några personer längst upp i passet på isen och tänkte att det är nog dit vi ska. Det var det inte alls. Detta var rännan som nyligen hade varit fylld av glaciären. Det betydde att berget var helt söndermosat och sandigt. Det blev som att klättra uppför en Weetabix. Rätt vad det var så kom vi inte längre upp eftersom berget bara smulade sig.

Lennart lyckades hoppa av sandstenen och nå fast mark, men Maria satt fast helt paralyserad. Då kom en stilig italienare uppifrån, tog Marias ryggsäck över axeln, räckte en hand till hjälp och drog henne till fast mark.

Sedan tog han ryggsäcken och åkte elegant ner på kängorna längs snölegan, lämnade ryggsäcken längst ner och fortsatte sedan.

Själva tog vi oss sakta ner för snön och hade en överläggning. Felnavigeringen gjorde att vi hade tappat mycket tid och detta var vandringens längsta etapp. Vi kom fram till att det inte var lämpligt att fortsätta på leden.

Vi tog istället den enkla vägen genom dalen till den lilla byn Calalzo.

Att vi skulle hamna i Cortina den dagen hade vi ingen aning om när vi vaknade. Vi hittade dessutom ett trevligt hotell till rimligt pris i denna lite dyrare stad.

Därmed var vandringen på AV4 avslutad och resten av dagarna blev bonustid för andra utflykter.

Hotel Astoria var det tjusiga namnet på hotellet. Vi bokade två nätter så att vi fick en vilodag i Cortina.

Cortina är mest känt för vintersport. 1956 hölls vinterolympiaden här. Cortina har alpina världscupstävlingar varje år och är målgång i skidloppet Toblach-Cortina.

Vi strosade runt i staden och fönstershoppade en stund.

Cortina är en liten trevlig stad som man kan ägna en dag åt.

Det blev också tid att vila lite på rummet och skriva lite noteringar i dagboken.

Det fanns en behändig nisch bredvid sängen där vi kunde servera oss en eftermiddagsdrink.

Vi passade på att tvätta våra vandringskläder och kunde fortsätta rena och väldoftande de sista dagarna.

Nästa morgon tog vi bussen från Cortina till Passo Falzarego. Det är ett ställe som är populärt bland skidåkare i Dolomiterna.

På vintern kan man ta kabinbanan i bakgrunden från passet upp till Lagazuoi på toppen. Därifrån går en 3-4 km lång skidpist med namnet "Den gömda dalen". Pisten slutar strax innan Armentarola. Sista biten är helt plan och där kan man få tolka efter häst.

Vår plan var att inte ta kabinen upp till Lagazuoi utan att gå upp dit längs en led för att ta en väldigt speciell väg ner till passet igen.

Slåttergubbe (Arnica montana)

Brudsporre (Gymnadenia conopsea)

Steppsalvia (Salvia nemorosa)

Toppklocka (Campanula glomerata). Det finns en avvikelse från floror och publicerade foton. Pistillen på denna är 4-talig, medan den annars är 3-talig.

När vi kom upp en bit såg vi att det fanns en helt nyanlagd via ferrata som gick upp parallellt med den stig vi tänkte ta. Leden vi valt var en brant grusig stig uppför berget och vi kravlade upp längs branten.

På andra sidan dalen syns berget Nuvolau dit vi hade tänkt oss senare.

Vi passerade resterna av ett gammalt sjukhus från första världskriget. Här är också ett område som var berört av första världskriget. Fronten gick precis här och vi skulle stöta på fler lämningar.

Fjällglim (Silene acaulis)

Alpförgätmigej (Myosotis Alpestris)

Uppe över branten kunde vi spana ut över berget där via ferratan gick upp. Men visst står det någon på berget? Klicka på bilden och se efter!

När vi kom upp på platån låg där gamla rester av avspärrningar från första världskriget.

Purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia)

Lite filosoferande över blommor och krigslämningar.

Kvarlämningar från en lägerplats. Troligen också den från första världskriget.

När vi åkte skidor här var det snötäckta landskapet mjukt och böljande. Vi har alltid föreställt oss gröna alpängar under snön. Nu fick vi se verkligheten. Ett totalt kargt landskap med väldigt lite växtlighet.

I bakgrunden syns toppen Lagazuoi dit vi var på väg för ett äventyr.

Det är inte mycket mat för fåren att beta. Undrar hur de överlever sommaren?

Uppe i Lagazuoi stod Österrike-Ungern under kriget och Italien stod nere i Passo Falzarego. Det var inget bra läge för italienarna. För att ändra på saken började de borra stora tunnlar i berget. Gångarna fylldes med dynamit och en stor del av berget sprängdes bort. Det hade dock ingen betydelse för krigsutgången eftersom österrikarna hade hört vad italienarna hade för sig och hade dragit sig tillbaka från berget.

Rester av tunnlarna finns också kvar och det går att ta sig ner mot passet genom en lång tunnel. Pannlampa eller ficklampa är ett måste för det är mörkt och hjälm är bra för det är lågt i tak.

Tunneln börjar strax nedanför restaurangen på toppen och slutar nästan ända nere i passet.

Edelweiss (Leontopodium alpinum)

Tvåblad (Listera ovata)

Vi pratade lite om via ferratan vi hade sett dagen innan och bestämde att vi skulle titta närmare på den. Efter frukost gick vi upp till startpunkten på Col dei Bos. Det var många som var på väg upp och det bildades en kö med klättrare.

Vi gjorde ett lamt försök att ta oss upp, men efter episoden på Monte Antelao var vi inte mentalt förberedda på en klättring till.

Istället gick vi tillbaka till Rifugio Col Gallina och plockade upp våra ryggsäckar som vi hade lämnat där.

Ryggsäcken satt hårt åt på Lennart denna förmiddag.

Purpurväppling (Hedysarum hedysaroides)

Vit nysrot (Veratrum album)

Mycket giftig! Rör den inte.

En slåtterblomma (Parnassia palustris) stod och pratade med en skäggklocka (Campanula barbata).

Vi vandrade upp på andra sidan dalen till de berömda topparna Cinque Torri, de fem tornen.

Detta var en vandring i ett helt annat alplandskap än tidigare. Här fanns blommande alpängar med många arter.

Brunkulla (Gymnadenia nigra)

Skäggklocka (Campanula barbata)

Bakom de stora tornen hittade vi Rifugio Cinque Torri där vi kunde sätta oss i solen och beställa lunch.

Vi var sugna på en lunch med skinka, salami och lite ostar. Vid undrade om det gick att ordna fast det inte fanns på menyn. Det kunde fixas och in kom detta eleganta fat.

Kaffet på maten blev två cappuccini, en Tre Cime och en Cinque Torri

Framför oss stod en man uppe på ett tak och pratade i sin mobil. Det gällde att söka sig dit där täckningen var som bäst.

Från Cinque Torri vandrade vi vidare mot toppen Nuvolau. Där finns en rifugio som vi hade hört skulle vara bra. Vid halv tretiden förhörde vi oss om rum, men det var redan fullt för natten. Vi hänvisades till Rifugio Averau i passet nedanför.

På Rifugio Averau hade vi ätit lunch någon vinter tidigare och vi visste att det var ett rätt sunkigt ställe. Döm om vår förvåning när vi kommer ner och upptäcker att det gamla stället är rivet och istället står där en helt nybyggd rifugio.

Det nya stället är väldigt trevligt. De satsar på riktigt god mat och har rum i olika storlek från dubbelrum till åtta-bäddars.

Rifugio Averau ligger i passet med samma namn. Här kommer två liftar upp, en från vart håll. Vi återvände hit och bodde en natt vintern 2020. Då lämnade vi bilen i dalen och tog oss upp med packningen i liften.

Vid halv åtta på morgonen hade vi ätit frukost och gav oss iväg till fots mot Cortina. Vädret såg lite si och så ut med tunga moln. Det kändes som om vi skulle vandra genom dimma hela dagen.

Redan fem minuter senare när vi kom ner till Cinque Torri så lättade molnen en aning. En stund senare var alla moln borta och solen lyste från en blå himmel resten av dagen.

Brandlilja (Lilium bulbiferum)

Klottistel (Cirsium eriophorum)

Vandringsleden från området runt Cinque Torri mot Cortina går på en väg genom skogen. Det är en vacker vandring utan konstigheter.

Här har en tall förälskat sig i en sten bredvid vägen.

Lagom för en tidig lunch kom vi fram till restaurangen Croda da Lago. Av gästerna att döma är detta område populärt bland cyklister. Troligen finns här en del bra cykelleder.

Vi vandrade in i Cortina och fick ett rum på samma hotell som vi hade lämnat för ett par dagar sedan.

Nästa morgon gick vi till Cortinas järnvägsstation. Tyvärr är järnvägen nerlagd sedan länge, men det går bussar. Den gamla banvallen används numera för skidloppet från Toblach.

Vi köpte på oss lite att äta på marknaden och tog sedan bussen till Toblach. Därifrån tåg till Bad Gastein för en relax innan hemresan.

På eftermiddagen gick vi till badhuset Felsentherme i Bad Gastein och fick en rejäl massage som mjukade upp våra muskler efter vandringen.

Kåltistel (Cirsium oleraceum)

I Bad Gastein bodde vi på en Frühstückpension som heter Gletschermühle. Det betyder glaciärkvarnen. Det var en gång i tiden en vattenkvarn som drevs av forsen, numera omgjord till B&B.

Efter att vi hade tittat färdigt på forsen gick vi till Felsentherme även denna dag. Nu gick vi in på själva badanläggningen och provade alla rutschkanor, bastutyper och bassänger. Uppe på taket lade vi oss och solade på nakenavdelningen och svalkade oss då och då i den iskalla bassängen.

Vid fyratiden på eftermiddagen satt vi på stationen och spred ut vår packning. Sedan samlade vi oss och tog tåget hem.