Maria och Lennart

Denna gång valde vi att resa med ICE-tåg på natten från Hamburg till München. Det går fyra timmar snabbare än med ÖBBs nattåg.

Vi kom fram till Siena på tidig kväll och kunde se oss om lite. Efter middag blev det en god sömn på Albergo Cannon d'Oro - guldkanonen.

Efter en liten förvirring om vilken riktning vi skulle ta så enades vi om en snabb runda genom Sienas centrum för att sedan börja vandringen söderut.

Vi besåg Siena ganska grundligt på vandringen 2019 och besåg bara de mest kända platserna den här gången. Här är Sankta Katarinas basilika.

Därefter den stora domen.

Och till sist piazzan med kampanilen.

Även i Siena kan man hitta en skulptur med Romulus och Remus. Visste ni att sägnen säger att Romulus grundade Rom, medan Remus son, Senius, grundande Siena? Tro det den som vill. Det är i alla fall därför man ofta ser varghonan med Romulus och Remus.

Det blev fort landsbygd när vi lämnade Siena bakom oss. Landsbygden i Toscana är ömsom odlad ömsom vild. Här växte stora fina druvklasar, som antagligen skulle komma på butelj så småningom.

Slånbären växte vid vägkanten och var minst dubbelt så stora som i Sverige.

Vandringen gick på en liten landsväg, med så gott som ingen trafik. Det var bara att trampa på uppför och nerför.

En sista blick tillbaka till staden vi lämnat är alltid fascinerande.

Granatäpplena växte ouppnåeliga högt i trädet.

Leden passerade inga små byar med kaféer eller restauranger denna dag. Det blev lunchrast sittandes på ett broräcke. En kartong med tomatsoppa från Sverige satt fint.

Efter bron blev vägen mindre och vi gick för oss själva resten av dagen.

Enligt den officiella etappindelningen skulle vi ta oss ända till Ponte d'Arbia denna dag. Vi nöjde oss med att gå till Monteroni d'Arbia. Dels för att man inte ska gå för långt första dagen och dels för att de angivna etapperna är för långa. Man måste kunna hinna stanna och se saker på vägen också.

Vi kom fram vid 16-tiden på eftermiddagen, efter en alldeles lagom lång vandring.

Alla husen i en park i Monteroni var målade med skojiga motiv.

Vi hade bokat rum på Hotel 1000 Miglia, ett litet familjeägt hotell. Mannen som skötte hotellet beklagade att frun var på semester i Assisi, men han lovade att göra sitt bästa till frukosten.

Vi köpte middagsmat i Carrefour i huset intill. Vi satte oss på hotellets uteplats och började äta. Då kom värden och tände en mysig brasa som gav lite värme på kvällen.

Frukosten på morgonen var alldeles utmärkt och vi travade iväg mätta och belåtna.

Efter en kort stunds vandring passerade vi ett kapell, Cappella Pieri Nerli. Pieri Nerli var en italiensk konstnär som levde 1860 - 1926. Han är berömd för ett porträtt av författaren Robert Luis Stevenson. Kapellet är inhägnat på privat mark och går inte att besöka.

Denna dag skiljde sig landskapet från föregående dag. Det var toskanska odlingar så långt vi kunde se.

Vi vandrade på enträget för vi visste att det skulle bli en lång dag. Vi stannade bara för kort vila och lite vatten.

Vid en paus träffade vi på en annan pilgrim, fast han gick på en annan led. Han hade varit ute ganska länge och var på väg till Assisi för att besöka det ursprungliga fransiskanerklostret grundat av den helige Fransiskus på 1200-talet.

Vid middagstid kom vi fram till Ponte d'Arbia. Det var den egentliga slutpunkten på gårdagens vandring, men hade blivit alldeles för långt att gå. Nu blev det istället en välförtjänt fikapaus med assisi-pilgrimen.

Vi lämnade Ponte d'Arbia och fick en fanfar från en änglatrumpet (Brugmansia) som växte på kaféet.

Vi passerade Seravalle där det finns ett vinmakeri.

En typisk toscansk bild med cypresserna som kantar vägen.

Vi kom fram till Buonconvento vid 14-tiden. Där skiljdes vi från vårt tillfälliga resesällskap och gick in i staden.

Buonconvento har en mycket gammal stadskärna som vi gick igenom.

Här är en smal gata i centrum. Har man flera dagar än vi på sig skulle man kunna stanna här för natten. Vi hade fortfarande en lång bit kvar att vandra denna dag.

Senare på eftermiddagen passerade vi en vingård med egen tillverkning. Tyvärr hade de precis stängt när vi passerade. (Eller så var det bara öppet för bokade besökare.)

Vi tittade på vingårdens linbana avsedd för att föra hem druvorna.

Sedan var det bara att trava på. Det var en lång väg kvar och det blev en tröttande vandring innan vi nådde dagens mål.

Till sist nådde vi Torrenieri och vårt bokade B&B, I Due Cipressi. Ett underbart ställe där familjens döttrar mötte oss och visade oss till var sin lägenhet.

De svettiga vandringskläderna fick en uppsköljning och hängdes att torka.

Sedan gick vi ut för att äta vår middag. Det var inte så enkelt. Det fanns i princip bara en restaurang i byn och den var fullsatt. Efter att ha fått vänta någon timma med kurrande magar gick det att få ett bord och vi fick en god middag.

Nästa morgon vaknade vi och gick en runda i husets underbara trädgård medan familjen ställde fram vår frukost.

En strålande morgonsol gav ett fint ljus på druvorna i trädgården.

En riklig och god frukost väntade på oss. Detta var ett underbart och härligt ställe att bo på.

Vi gav oss iväg efter den goda frukosten och passerade en av alla dessa vingårdar. Även idag var det en lång och rätt tuff vandring. Det fanns flera ställen att besöka på vägen och avslutningen var en brant backe upp på ett berg.

Första byn vi kom till var San Quirico d'Orcia. Vägen hit gick på en del av den gamla Via Cassia, dock numera asfalterad.

Utanför kyrkan stod en vackert nyuppsatt kors.

Vi vandrade längs den trånga gatan i denna medeltida stadskärna. Staden har anor ända tillbaka till etruskerna.

På piazzan hittade vi en trevlig restaurang där vi kunde äta dagens lunch.

Efter lunchen tog vi en promenad i stadsparken. Parken var utsmyckad med en hel del nutida konstverk.

På vägen ut passerade vi kyrkan Santa Maria Assunta där vi fick ännu en stämpel i våra pilgrimspass.

Leden gick utefter en liten otrafikerad väg. Efter ett tag gjorde leden en avstickare upp till Vignoni Alto, en liten by vackert belägen på en kulle.

Utsikten var storslagen och värd den extra omvägen, även om det blev ett antal ytterligare höjdmeter att gå.

Byn bestod bara av ett fåtal hus, men det fanns ändå en liten kyrka.

Efter Vignioni Alto blev det en brant nergång till en mycket speciell by, Bagno Vignioni. Piazzan är en stor bassäng omgiven av en smal gata med restauranger. Det är ganska turistiskt, men värt att se.

Det är inte tillåtet att bada på piazzan, men man kan följa bassängens utlopp till en bergssida där den lilla strömmen rinner ner till en annan bassäng.

Vattenströmmen och den branta sluttningen har tidigare använts till att driva en vattenkvarn.

Högst upp kan man se ruinen av kvarnbyggnaden.

Går man ner en bit för berget kommer en grotta dit vattnet leddes och drev en kvarn. Några kvarlämnade kvarnstenar minner om tiden då kvarnen användes.

Går man hela vägen ner för bergssluttningen kommer man till nästa bassäng. Här är det fullt badbart i det tempererade vattnet. Det var många som tog sig ett dopp i värmen.

Andra nöjde sig med att svalka fötterna.

Badet ligger lite utanför den markerade leden. Från badet följer man en stig längs floden, Fiume Orcia, genom skogen för att slippa gå hela vägen upp igen. Bron där den markerade leden korsar floden var avstängd av säkerhetsskäl när vi passerade och verkade inte vara på att öppnas på ett tag. Istället får vandrare fortsätta till bilbron och leta sig tillbaka till leden.

Slutmålet för dagen var Castiglione d'Orcia. Denna by ligger högt upp på en kulle och ännu högre ligger resterna av en gammal borg. Vi var rätt matta när vi kom till byn och det var sent på dagen så någon klättring upp till borgen var inte aktuell.

I Castiglione bodde vi i en trevlig lägenhet med självhushåll. Vi handlade mat till middag och frukost och redde oss själva. Vi kunde också göra i ordning en lunch för dagen eftersom vi inte skulle passera något ställe där man kunde äta. Såvida vi inte hade tänkt oss en stor omväg till Gallina.

Vi lämnade lägenheten vid halv tiotiden med viss möda. Det gick bara att öppna ena halvan av ytterdörren och öppningen var för smal för ryggsäcken.

Vi vandrade nerför berget och lämnade Castiglione bakom oss. Byn nämndes första gången år 714 i historiska dokument. Numera är stället utnämnt till världsarv av UNESCO.

Nedgången på morgonen var lika brant som uppgången dagen innan. Vi fick gå ganska långt ner innan stigningen till dagens mål började. Det som väntade oss var en lång seg uppgång till nästan 800 m ö h.

Det blev till slut en sen lunch vid kanten av den gamla Via Cassia. Stärkta av den medhavda lunchen var vi taggade på dagens uppgång.

Bilvägen hade förärats med en bro över strömmen, Torrente Formone, medan pilgrimerna fick hoppa över på några antika stenar.

Leden upp mot Radicofani gick längs bilvägen. Det var inte så mycket trafik så det gav inga problem. Plötsligt kom en man körande i sin lilla bil och tutade intensivt och irriterat på oss (trodde vi). Han till och med vände om körde tillbaka mot oss. Oj, oj, vad har han emot oss nu då?

Total missuppfattning från vår sida. Han tutade på sina vackra hästar som genast kom galopperande eftersom de visste att han kom med foder till dem. Vi vinkade glatt och fortsatte vår väg mot toppen.

I fjärran högt upp skådade vi dagens mål, Radicofani. På sen eftermiddag nådde några trötta vandrare staden och hittade sitt hotell.

Hotellvärden rekommenderade, och bokade in oss på, en bra restaurang där vi fick en underbar middag efter dagens slit.

En liten stund att njuta av solen utanför hotellet innan avfärd på morgonen.

Innan vi lämnade Radicofani gjorde vi ett besök i kyrkan och gjorde vår morgonandakt.

Ett litet samspråk med en cyklande pilgrim om vägen vi hade framför oss idag. Kanske var det denna cyklist som senare tappade en hel påse med cykelkläder på vägen. Olyckligtvis kunde vi inte göra något åt det eftersom vi aldrig skulle komma ikapp dem igen.

Första delen av denna dag var en nedgång som motsvarade gårdagens stigning. Den varade i flera kilometer och gick några gånger i serpentin för att mildra lutningen.

En vägvisare gjorde klart åt vilket håll man skulle gå för att komma till sina olika mål.

En gruppbild på en rastplats på vägen nerför. När vi kommit ner på dalnivå igen fanns det en iordninggjord rastplats med bänkar och en liten kyrka. Där stannade vi och åt vår medhavda lunch.

Från rastplatsen och nästan ända fram till Acquapendente gick leden längs med och delvis på landsvägen - den moderna Via Cassia mot Rom. Tack och lov var Via Cassia inte motorväg här.

Vi lämnade Toscana, som vi hade hållit oss i sedan Passo Cisa i november 2017. Nu gick vi in i den sista regionen, Lazio, som också är regionen i Rom.

Strax efter att ha kommit in Lazio kom vi till det lilla samhället Centeno och Trattoria La Dogana. Klockan var strax efter 15 och de skulle just stänga för siestan. Vi kunde i alla fall få var sin kaffe och glass som energipåfyllning för resten av vägen.

En vacker solbelyst änglatrumpet spelade en avskedstrudelutt för oss.

Ett tag innan Acquapendente lämnade leden bilvägen och gick på en mindre parallell grusväg. Sista biten gick rätt så brant uppför och slutligen nådde vi Acquapendente och hotell Il Borgo. Där hade vi bokat våra rum och kunde också boka ett bord för en god italiensk middag.

Många goda rätter blev det den dagen och vi var mycket mätta och belåtna när vi gick till sängs.

På morgonen lämnade vi hotellet i den smala gränden och gick ner till den närbelägna piazzan. Där hittade vi ett kafé som serverade frukost. Det var inte så lätt att hitta något öppet ställe denna lördagsmorgon.

Acquapendente har ett ståtligt stadshus där vi kan gissa att borgmästaren håller till. Staden är dessutom biskopssäte med en stor katedral.

Efter att ha vandrat knappt halva dagsetappen kom vi till San Lorenzo Nuovo. Det var en enkel vandring på mindre vägar i ett så gott som plant landskap.

San Lorenzo Nuovo är en mindre by, egentligen mest en korsväg mellan två landsvägar. Där finns ett utmärkt kafé som de flesta pilgrimer besöker.

Denna lördag var det marknad och fullt med folk i rörelse. Det var mycket folk på kaféet, men vi hittade ett bord och slog oss ner.

Mätta och utvilade fortsatte vi ut ur San Lorenzo Nuovo. Vi byns slut ser man för första gången ut över Bolsenasjön. Det är en kratersjö som formades för ca 370 000 år sedan. Det är Italiens största kratersjö. Runt sjön finns många turistställen med bad och stränder.

Molnen började hopa sig på himlen och det var bud om regn i väderprognosen.

Efter San Lorenzo Nuovo förändrades landskapet. Det blev mera kuperat och leden gick längs mindre vägar i en skog.

Cyklamen växte på många ställen i stora fält mellan träden i skogen.

Framåt eftermiddagen när vi närmade oss Bolsena passerade vi en äng där en herde vaktade sina får. Han ropade åt oss att det var utfärdat en allerta rossa, en röd vädervarning. 2018 lärde vi oss brutalt vad det innebär.

Vi kände regnet i luften och ökade på tempot för att komma fram innan regnet började.

Vandrare når Bolsena högt ovan sjön. Vägen in är lång promenad på slingrande gränder - delvis branta delvis med trappor.

Regnet började 50 m innan vi nådde hotellet. Det var vandringens sista hotell och valt att vara lyxigare med strand och egen pool. Synd bara att regnet öste ner. Endast Eva Katarina tog sig ut i ösregnet och badade i både sjön och poolen. Det var i alla fall ingen trängsel i poolen.

Nästa dag låg allerta rossa kvar och vår vandring skulle gå hela vägen genom skog. Visa av vandringen 2018 så bestämde vi att avbryta i Bolsena.

Ursprungsplanen var att nå Montefiascone vid lunchtid och att sedan ta tåg till Florens där vi hade bokat ett hotell.

Vi gick en runda i Bolsena. Det finns en fin gammal stadskärna i denna antika stad. Dess föregångare beboddes av etruskerna, men förstördes så fullständigt av romarna 264 f.Kr. att man än idag inte med säkerhet vet exakt var den fanns.

Vi ändrade resplanen och reste istället direkt till Florens utan vandring. Det gick inga bussar från Bolsena på söndagar så det blev en taxi till Orvieto och därifrån ett tåg till Florens. Taxin var en pampig Jaguar, lite ålderstigen men troligen inte från etruskernas tid.

Eftermiddagen och kvällen ägnades istället åt turistande i Florens, denna överkommersialiserade stad. Staden är rik på utsökta konstverk, men helt överfull med försäljning av krimskrams. Det är stundtals svårt att ta sig fram bland turister och månglare.

Vi avslutade i alla fall med en trevlig middag och allra sist fyra blommiga gelati.

Måndagen och tisdagen var resdagar med tågbyte i bland annat Milano. Vi var hemma i Sverige på tisdag kväll.