Maria och Lennart

Vi lämnade hotellet på morgonen och tog en lokalbuss till liftstationen. Den nya startpunkten för liftarna är flyttad från La Palud till Entrèves (1300 m ö h). Bussen stannar precis utanför dalstationen.

Den första delen av resan till Chamonix består av två liftar. Hela stället är en helt spejsad anläggning. Kostnaden för de två liftarna gick på 110 miljoner Euro.

Den nya dalstationen ligger närmare mynningen på Mont Blanc-tunneln än den gamla.

I dalstationen köper man biljetter till de två första liftarna. Någon skrev i en blogg att hela resan till Chamonix kostar som en restresa till Mallorca men att det är det värt.

Transporten sker i glaskabiner som roterar 360 grader. Varje kabin rymmer 80 personer, mot den gamla liftens 20. Kabinerna kommer från österrikiska Doppelmayr.

Här åker vi upp och passerar infarten till Mont Blanc-tunneln.

Eftersom kabinen roterar 360 grader så får alla se åt alla håll. Här är utsikt åt öster mot dalen i riktning mot Aosta.

Här ser vi ut över dalen åt söder där vi kom dagen innan. Man ser randmoränen från glaciären som mynnar i dalen.

Första liften avklarad och vi kan kontrollera att bärvajern sitter väl förankrad. Om man virar ett rep eller en vajer runt något som på bilden så avtar kraften på ändan exponentiellt med längden. Det vet alla båtägare som snurrar sin tamp några varv runt pollaren på bryggan. Lösningen kändes stabil.

Mellanstationen heter Le Pavillon (2173 m ö h). Där finns ett kafé och en botanisk alpin trädgård. Väl värt ett besök.

Den botaniska trädgården var väldigt välskött och det var intressant att se en del växter som man inte hittar så ofta på vandring.

Här följer ett antal växtbilder från trädgården

Enligt skylten i trädgården är det vetenskapliga namnet på denna växt Senecio incanus. En synonym är Jacobaea incana och den har namnet gråstånds på svenska.

Hängtistel (Cirsium erisithales)

Gråflockel (Adenostyles alliariae)

Bergpion (Paeonia officinalis)

Kalkkårel (Erysimum odoratum)

Alpfrossört (Scutellaria alpina)

Drakört (Horminum pyrenaicum)

Tänk att resa så här långt för att hitta ängssyra (Rumex acetosa). När vi kommer hem efter resor brukar gräsmattan vara full av dem.

En gräshoppa modell större var också gäst i den botaniska trädgården.

Två flygare har satt sig på en blomma som ser ut som en ängsvädd (Succisa pratensis).

Vi lämnade Le Pavillon för nästa tur uppåt. Här var det samma typ av nya lift med glaskabin.

Eftersom liftarna precis hade öppnat efter ombyggnaden så var inte alla markarbeten klara ännu.

Här har vi kommit upp över de lägsta glaciärerna. Den vita, snötäckta ytan är glaciärens ackumulationszon. Där bildas glaciären eftersom snön ligger kvar över sommaren och packas till is varje år. Den nedre gränsen för ackumulationszoner i Alperna har gått från 2800 m ö h till 3000 m ö h de senaste åren. Forskare räknar med att gränsen ska stiga till 3500 m ö h till år 2100.

Här når vi strax toppstationen Punta Helbrunner (3462 m ö h). Om det blir som forskarna tror kommer alla glaciärer under denna nivå att försvinna inom hundra år då de ligger under gränsen för ackumulationszon.

Glasgolv i lifthuset ger en extra spänning och dessutom ett fantastiskt panorama över Mont Blanc. Klicka på bilden för en vy över Mont Blanc.

Åt andra hållet är det utsikt över Glacier du Géant, som har en liten avrinning åt Italien. Den stora delen går annars till Mer de Glace och Chamonix-dalen.

En bit ner ligger Torinohyttan på 3320 m ö h. De gamla liftarna hade en mellanstation där med liftbyte. Den nya går direkt till Punta Helbrunner. Man når Torinohyttan från Punta Helbrunner med en hiss insprängd i berget.

Hissen till Torinohyttan

Avgång från Punta Helbrunner

Ankomst till Torinohyttan

Från Torinohyttan kan man vandra ut på Glacier du Géant och känna kylan. Många gör en glaciärvandring härifrån över till den franska sidan.

Ett sällskap övar nedgång i en krevass precis på kanten ner mot Aostadalen. Krevasser kan vara mycket djupa och är inte roliga att ramla ner i. Då kan man dyka upp som fornlämning om ett par hundra år.

Efter besöket på glaciären var det dags att bege sig tillbaka till Punta Helbrunner för färden över till Aiguille du Midi.

Tunneln till hissen upp.

Liften som länkar ihop Punta Helbrunner med Aiguille du Midi är en gammal modell från 1958. När den stod klar var det sista länken för att kunna åka lift hela vägen mellan Courmayeur och Chamonix.

Liftstationen för denna lift är sammanbyggd med den spejsade från Italien, men är av en helt annan sort. Här står folk i kö och väntar på sin bokade överfart.

Liften är bara öppen på sommaren. Det är en långsam lift där kabinerna sitter i grupp tre och tre.

När tre korgar kommer in till stationen stannar hela liften, även de kabiner som är ute över glaciären. Sedan kliver inkommande passagerare av och nya kliver på. Det går fyra personer i varje kabin så varje stopp tar 12 nya passagerare.

Liften har en bärlina och en draglina. Draglinan är gemensam för alla kabiner. Därför stannar hela liften när kabinerna kommer in till stationen.

Konstruktionen med två linor tätt intill är inte lyckad. När det blåser kan linorna sno sig runt varandra och stoppa driften totalt. Senare samma höst skedde detta i stark vind. Fjällräddningen lyckades inte få ner alla passagerare innan mörkret föll. Flera personer, däribland barn, blev sittande i kabinerna över natten.

Resan från Punta Helbrunner till Aiguille du Midi över glaciärerna är en mycket speciell resa. Den går över ett landskap som få har möjlighet att se på annat sätt.

Här passerar vi en sorts mellanstation vid en höjd på vägen.

Bildspelet visar bilder från resan över glaciären. Vi passerar över ackumulationszonerna för Mer de Glace. De ligger på minst 3500 m ö h och ända upp över 4000 m ö h. Det gör att dessa glaciärer kommer att finnas kvar, även om avsmältningen i nederändan gör att de kommer bli betydligt kortare.

Väl framme vid Aiguille de Midi (3842 m ö h) kunde vi besöka en märklig installation. Hela anläggningen ligger på och i en smal, spetsig klippspira strax nedanför Mont Blanc. Mycket av anläggningen ligger insprängt i berget.

Här känner man av höjden tydligt. Det är ingen som springer i trapporna.

Två glada resenärer som har kommit ända till Aiguille de Midi. Toppen på Mont Blanc i bakgrunden.

Utsikt mot toppen av Mont Blanc med en klättrare i förgrunden. Dessa toppar, nära Aiguille de Midi, är populära att bestiga. De är lätta att nå från stationen och alla besökare kan se att klättraren har bestigit toppen.

Utsikt över Chamonix-dalen i riktning mot schweiziska gränsen.

Från Aiguille du Midi finns en utgång genom en istunnel. Den används på sommaren av de som ska bestiga Mont Blanc och på vintern för skidåkare som ska åka hela Mer de Glace.

Från utgången genom istunneln följer en kamvandring ner till La Vallée Blanche. Nere på glaciären, som är ganska plan, brukar Mont Blanc-bestigare övernatta för att kunna starta bestigningen så tidigt som möjligt på morgonen.

En liten stunds väntan innan liften ner till dalen. Klicka på bilden för att se hur många asiater spenderar sin tid som turister i Europa.

Nerfarten består av tre långa kabinbanor där man slutligen når utkanten av Chamonix.

Vi hade bokat rum på svenskägda Hotell Pointe Isabelle. Ett trevligt hotell men det var taskig täckning på wifi, vilket tvingar Lennart att kampera vid dörren.

Namnet på hotellet kommer från en av topparna i Mont Blanc-massivet. Den som först bestiger en topp får ge den ett namn. Denna topp bestegs första gången av engelsk kvinna vid namn Isabella Charlet-Straton. En kvinna som gjorde flera första-bestigningar i Alperna. Bland annat första vinterbestigningen av Mont Blanc tillsammans med sin blivande make.

En härlig kvällsvy över Mont Blanc från hotellfönstret. Hela massivet lyser som en guldklimp.

Torsdagen fick bli en vilodag. Vi strosade runt i Chamonix och tittade på stan.

Ytterligare en vy mot Mont Blanc från hotellrummet.

Vi hittade denna skönhet, som måste fotograferas.

Mångkulturell lunch på balkongen på hotellrummet.

Sista dagen innan hemresa gjorde vi ett besök i Montenvers. Det är slutet på Mer de Glace. Bakom den vanliga järnvägsstationen i Chamonix döljer sig en andra station. Där finns en liten smalspårig bana som slingrar uppför berget till slutstationen Montenvers.

Med järnvägen har turister kunnat åka till Montenvers (1913 m ö h ) sedan 1909 för att besöka Mer de Glace. Från stationen går en linbana ner mot glaciären.

Från början gick linbanan ända ner till glaciären, men då glaciärerna krymper så når den inte längre så långt ner. Resterande sträcka får besökarna gå i ett antal trappor. Den promenaden ger en verklig insikt om glaciärernas avsmältning.

Avsmältningen sker i en ökande takt. Mer de Glace krymper för närvarande (2015) 20-30 meter per år. Låt oss se på ett antal bilder för att följa hur glaciären smälter.

Mer de Glace är avslutningen på den glaciär som bildas under Mont Blanc och som vi passerade med liften två dagar tidigare. Ytterligare en glaciär har flutit samman och bildat den långa ringlade glaciären. På 1800-talet fyllde glaciären hela dalen. Den gick upp på sidorna så långt som det nu är fritt från växtlighet.

1985 gick glaciären ända upp till denna skylt. Det är svindlande att tänka sig vilka enorma ismassor som har fyllt dalen och som nu är helt borta.

År 1990 hade glaciären krympt ytterligare ett antal meter. Trapporna får byggas till med jämna mellanrum för att besökare ska kunna nå glaciären.

År 2000 hade nivån sjunkit ytterligare några tiotal meter. Vi är fortfarande långt från glaciärens nuvarande läge.

Här är nivån för år 2003. Eftersom avsmältningstakten ökar så sitter skyltarna nu med tätare intervall.

Vid nivån för år 2005 går det att ana att vi börjar närma oss den nivå som glaciären har uppe i första kröken.

Vid nivån för år 2010 börjar vi närma oss glaciären och är ganska nära moränen på sidan. Bilderna är tagna år 2015 så det som skiljer oss från glaciären nu är fem års avsmältning.

Sista delen av den långa trappan. Det går att ana liftens "dalstation" långt upp på sidan av berget.

Glaciärer smälter av två anledningar. Den ena är att den ökande värmen på höga höjder gör att snön smälter på sommaren och då nybildas ingen is. Ackumulationszonen kryper högre och högre uppåt. Den andra anledningen är att sommarvärmen gör att nederändan smälter fortare. Det tillsammans med att glaciären rör sig långsammare tar hårt på glaciärslutet.

Till slut nådde vi glaciären i dalbotten. Det finns en grotta i glaciären där besökare kan komma in och njuta av isskulpturer. Grottorna håller bara ett år, så det byggs en ny varje år. Inträdet är fritt, grottan bekostas av intäkterna från järnvägen.

Interiörer från glaciärgrottan.

Flera olika formationer är byggda i grottan.

Formationerna är innerbelysta.

Belysningen skiftar hela tiden i grottan. Klicka på bilden och för att se en film från grottan.

En blick nedåt i dalen visar vilket landskap en glaciär lämnar efter sig. År 1993 sträckte sig glaciären ända till ravinen  längst bort i bilden.

Dags att gå upp för alla trapporna igen. Trapporna används också av skidåkare på vintern. De startar sitt åk nedanför Aiguille du Midi och kan åka på glaciären ända hit .

Åter uppe igen satte vi oss vid picknickplatsen och plockade fram vår lunch. Vi kunde sitta där och betrakta allt som hände framför oss.

Glaciärforskaren Luc Moreau berättade för barnen om glaciärer. Luc är en av de glaciärforskare som arbetar med att kartlägga glaciärerna i Chamonix-dalen och att dokumentera deras förändringar.

Många passerade och alla ville se glaciären.

Strax innan vi skulle återvända med tåget kom några personer gående i rask takt nere på isen. De hade bråttom och halvsprang uppför trapporna för att hinna med tåget. Nere på isen är det kallt så de hade bra med kläder på sig. Trappspringet och den högre temperaturen i tåget gjorde dem överhettade. Det var en grupp med ungdomar som hade varit på expedition och letat bergkristall. Först exploderade deras klädsel och plaggen flög åt alla håll. Sedan plockade en ung kvinna stolt upp en bergkristall stor som ett äpple, vilken hon hade hittat under dagen. Med stor stolthet skickade hon runt den i tåget så att alla fick se. Mycket imponerande.

Efter 20 minuters tågfärd på den 5 km långa banan var vi tillbaka i Chamonix. Det hade varit en lärorik dag att se med egna ögon hur glaciären smälter och samtidigt mycket skrämmande. Vad händer när så många glaciärer har försvunnit att det äventyrar vattenförsörjningen för dem som bor på låglandet?

Vad kommer att hända med Indien och Kina när floderna sinar efter att glaciärerna i Himalaya har försvunnit?

År 1786 bestegs Mont Blanc första gången. Det var bara ett par år innan franska revolutionen. De följande åren gjordes flera bestigningar och nya leder mot toppen sattes.

Här är en bild på vilka som var regenter i Europa vid den tiden.

Edward Whymper var en klättrare från England och Michel Croz en guide från Chamonix. De båda ingick i gruppen som var först att bestiga Matterhorn år 1865 i skarp tävlan med en italiensk grupp. Tyvärr föll en annan engelsman på nervägen och drog med sig Croz i fallet. Båda omkom.

Whymper fortsatte att klättra flera toppar i Alperna och höll föredrag om sina bedrifter på klubbarna i London.

Det dröjde alltså nästan 100 år mellan första bestigningen av Mont Blanc och Matterhorn. Det säger lite om skillnaden i svårighet.

En modell av Refuge des Cosmiques på 3613 m ö h. Den ligger strax nedanför Aiguille de Midi på vägen upp till toppen på Mont Blanc.

En sista blick i ett franskt skyltfönster innan avfärden.

Tågresan hem började på stationen i Chamonix. Den gick sedan vidare till Zürich. Därifrån nattåg till Hamburg och hemma på sen eftermiddag på söndag den 19 juli.

Tåget från Chamonix är en smalspårig järnväg med spårvidden 1000 mm. Den ansluter till en liknande bana i Vallorcine. Där fortsätter tåget nerför en brant kuggstångsbana till Martigny. Efter det är det mera normala tåg.

Mont-Blanc-expressen har transporterat turister till dalen i över 100 år.

Strax framme i Martigny. Därmed slutar berättelsen om en oförglömlig resa. Vandring genom Gran Paradiso och lift över Mont Blanc-massivet. Bättre kan man inte spendera sin sommartid.