Sommaren 1944
Om sprängningsolyckan i Palovaara 3 juli 1944
och andra minnen
Sommaren 1944, med början 19/6 och slut 31/8, tjänstgjorde jag som värnpliktig sergeant och plutonchef vid I4as fältregemente I34. Den sommaren skulle bli den händelserikaste i mitt liv.
Berättelsen nedtecknad i april 2021
Personer som kommer att omnämnas i denna skildring är följande:
Olyckan
Palovaara 3/7 1944
Bild 1, Karta över området i Palovaara, källa Eld i Brandberget
Vårt kompani var förlagt i Palovaara, beläget strax sydväst Haparanda. Någon dag före den 3/7 fick jag veta att stridsvagnsminorna i ett minfält, beläget i närheten av vår förläggning skulle desapteras. Orsaken var att sprängpatronerna blivit fuktskadade under snösmältning.
Bild 2, Samlade stridsvagnsminor, Bildkälla: Haparanda stads bildarkiv
Arbetet skulle utföras av ingenjörssoldater med handräckning av soldater från vårt kompani, dock inte från min pluton. Den dagen, den 3/7, var jag förordnad till dagofficer på kompaniet.
Förläggningen var tömd på folk. Jag hade ingenting att göra. Troligen vid 14-tiden bestämde jag mig för att gå upp till platsen för minröjningen, ett par hundra meter från förläggningen. Jag stannade vid, som jag uppfattade det, en ganska kortväxt, fryntlig och trevlig ingenjörssoldat, troligen vid namn Karl Lennart Gisslander; mera om honom nedan. I knäet hade han en mina. Han skruvade ur bottenproppen. Den inneliggande, gula sprängpatronen var söndervittrad i smulor. Han försökte ”pilla” ut den men misslyckades. Han började skruva tillbaka proppen. Skruvade och skruvade tycktes det mig. Ska han aldrig sluta tänkte jag. Det kändes obehagligt och oroligt. Så snart han slutat, lämnade jag platsen, gick tillbaka till min barack och lade mig på sängen. Efter en stund, officiellt omkring kl 15:45 small det. Baracken skakade och jag flög upp. På väg till olycksplatsen mötte jag Norén. Han blödde från halsen och sade att han hade larmat. På olycksplatsen en svart krevadgrop, tyst, inget spår av människa utom på taggtrådshindret ett sönderslitet stycke tyg.
Bild 3, Krevadgropen, Bildkälla: Haparanda stads bildarkiv
Efteråt: handlingsförlamad, kom på mig själv med att tänka: vad gör du? Röjningsarbetet kom snabbt igång. Jag såg en inf.soldat ur vårt kompani med uttryckslöst ansikte gå och leta efter likrester. Jag pratade vid förläggningen med en vpl furir i vårt kompani, som sade: ”Jag kan bara inte gå ditupp.” Hur skulle vi ha reagerat i krig? På förläggningsplatsen rapporterade ingljt Sandberg till överste Uggla: ”Överste! Något sådant här har aldrig hänt mig tidigare!” På kvällen gav Sandberg oss, plut.ch, order: ”Det saknas ännu en dj-l. Ni ska ut och leta igen!” I den ljusa sommarnatten ser jag i mitt inre två soldater, den ene framför den andre med en slana på axlarna mellan sig. I ett lakan hänger en börda, en rest av en människa. Efteråt stod vi kvar. Vi övervägde att anmäla Sandström till överste Uggla. Vi insåg konsekvenserna. Vi beslöt att vänta till nästa dag. Det blev ingen anmälan.
De skadade och de döda
Bild 4, Kistorna förs genom Haparanda, Bildkälla: Haparanda stads bildarkiv
Två gånger besökte jag lasarettet i Haparanda. En läkare, i ett rum fyllt av liksom amputerade människodelar, behövde hjälp med identifiering av offren. Jag var till ingen hjälp. Jag tänkte: han av alla måste ha haft den svåraste uppgiften, den att försöka pussla ihop alla dessa delar.
Det andra besöket var tillsammans med Broms hos Norén där han låg i en sjuksäng. Jag minns bara att Broms, när vi kom ut från sjukrummet, sade till mig: ”Jag hoppas att sergeanten inte säger något som gör att någon av våra pojkar kan råka illa ut.” Jag svarade: ”Jag kommer att säga min uppfattning oavsett var det kan drabba.” Inget svar.
Avskedet
Bild 5, Avsked i stadsparken, Bildkälla: Haparanda stads bildarkiv
I en park i Haparanda togs avsked av de omkomna, fem ing.soldater och nio soldater från vårt kompani. Överbefälhavaren general Jung och överste Uggla var där. Jag tror att jag någonstans har eller har haft ett tidningsfoto utvisande att jag vid anmarschen av vårt kompani bar den svenska fanan.
Två scener från torget lever kvar. Fjorton kistor står uppställda i rad. Fram träder Sandberg. Ställer sig i givakt framför första kistan. Snabb honnör. Vänster om, höger fot, vänster fot, pang-pang, halt, höger om, ny honnör, nästa kista osv. En perfekt uppvisning i exercis inför de dödade soldater, för vars död han i varje fall var medansvarig. Detta var tredje och sista gången jag såg Sandberg. Vid varje tillfälle uppträdde han i mitt tycke utomordentligt omdömeslöst. Jag har ofta undrat vad det blev av honom. Efter Sandberg blev det Sundbergs tur. Scenen växlade. Sakta gick han, allvarsam, kroppen liksom tyngd av sorg. I nio av de fjorton kistorna låg hans pojkar, som han på I 4as övningsfält söder om Linköping, fostrat till soldater beredda till strid för Sverige och dess folk. Kanske inte alltid populär. På stationen väntar de svarta likvagnarna med sina kors på vit botten. I hembygden väntar föräldrar, syskon, kanske en flickvän med ett spirande liv, som aldrig fick se sin pappa. Soldaterna var döda, men sorgen och saknaden efter dem lever nog ännu kvar.
Bild 6, Kistorna lastade på järnväg, Bildkälla: Haparanda stads bildarkiv
Så långt kommen i skrivandet, som bygger på mina egna minnen och minnesbilder, hittar jag till slut det brev jag dagen efter olyckan skrev till min Mamma (länk till brev hem 4/7 1944). Det får bli komplement till vad jag redan skrivit. Samma dag, den 4/7, skickade jag ett telegram till min Pappa med texten ”Allt väl”; övervägde att skriva ”lever”.
Tiden efter olyckan
De efterföljande breven ger en bild av det trevliga och intressanta liv vi vpl befäl levde under vår fritid, en bild märkligt nog utraderad ur minnet men nu efter läsningen återskapad. Jag hittar ingenting om mötet med prins Gustaf Adolf och mötet med den finske desertören. Ej heller om de två sprängningar som kunde fått ett ödesdigert slut både för mig och andra.
Vi byggde skyddsvärn, jag tjänstgjorde som sprängofficer under Broms och som stf chef för ett sargat, decimerat kompani. Vi hade matrast. Plötsligt stod han där. Jag gjorde honnör: ”Prins! 1:a kompaniet, 1:a bataljonen I 34, 60 man under utspisning!” Inget svar. Snabbt fortsatte prins Gustaf Adolf och hans följeslagare över myren, över spången till nästa kompani.
Den finske desertören mötte jag en kväll vid ett besök i vaktposteringen vid brofästet i Haparanda. Han hade strax innan gripits av en patrull på den svenska sidan. Han hade inte stått ut med det ständigt pågående ryska granatregnet över de finska ställningarna på Karelska näset. Vad väntade efter utlämning till det finska försvaret? Dödsstraff? Om något sådant var stadgat just vid den tiden vet jag inte.
I brev 15/7 skriver jag att jag såsom sprängofficer till hjälp har en hel del borrare. Vidare: ”själva sprängningarna sköter jag ensam med hjälp av några man, som i det civila är sprängare”; ”sprängningarna tar vi sen efter tjänstens slut då allt folk är borta”. I följande brev skriver jag att jag den veckan haft ungefär 12 timmars arbetsdag och mer. I sista brevet 16/8 läser jag att jag hittills sprängt c:a 600 stenar och stubbar.
I ett av breven berättar jag om att jag en söndag haft hand om avläggande av simprov. Jag minns mycket väl vad som hände. Soldaten stod ute i vattnet, jag på stranden. Det var kallt. Därför ropade jag: ”Börja simma!” Följebåten var inte framme. Innan den kom fram hade han sjunkit två gånger. Han slapp drunkna, jag slapp dömas skyldig.
Jag övergår till att berätta om de ovannämnda två sprängningarna.
Som framgått brukade vi spränga efter arbetets slut för dagen. Då var stenarna borrade med hjälp av handslägga och huggmejsel, hålen laddade med trotylgubbe och stubintråd. Vi höll på att bygga skyddsvärn – en stor grop med vall av grus och sten framför. En dag kom en av manskapet och ville ha en sten sprängd under dagen, annars kunde de inte fortsätta arbetet. Jag hoppar över förspelet i övrigt och nöjer mig med att återge vad en befälskamrat berättade. Just den här dagen hade hans kompani utspisning på arbetsplatsen. Där fanns hästar och koktross. När skottet gått, kom en knytnävsstor sprängsten flygande. På marken satt en av soldaterna och åt. Stenen slog ner någon decimeter från ena höften och hoppade över knäet. I allas förfärade åsyn reste han sig upp, skakade av sig dammet och konstaterade: ”Det var väl för f-n ingenting!”
Den andra sprängningen skedde ganska sent en eftermiddag. Var den skedde minns jag ej. Ett ingenjörsförband hade borrat stenar och apterat sprängpatroner med stubintråd men inte hunnit slutföra arbetet. Jag och mitt sprängarlag fick i uppdrag att spränga. Gällande regel föreskrev 60 cm lång stubintråd, vilket medgav en sprängning per stubintråd. Att spränga många stenar tog alltså lång tid. Jag/vi hade därför för att kunna spränga två-tre stenar åt gången överträtt bestämmelsen och ökat längden till kanske 1,5 meter. Utan tanke på stubintrådarnas längd började vi tända. Plötsligt small det, small igen. Jag kastade mig bakom en sten. Hjärtat klappade hårt. Det kändes som att hela kroppen hoppade. Efteråt var det tyst. Kanske ropade jag: lever ni? En fråga om liv eller död. Hur många vi var minns jag inte, några stycken. En efter en kom de fram, alla oskadda. Om icke ---??
Både det ryska och det tyska hotet var under hela kriget en realitet för det svenska försvaret. Vid en stridsövning övade vi uppehållande strid längs en väg mot en österifrån kommande fiende. Min pluton bestod av två troppar utrustade med var sin kulspruta. Med tropparna på var sin sida av vägen retirerade vi växelvis med eldunderstöd från den bakersta troppen. När jag ropade bakåt retirerade den främsta osv.
Vad och vem orsakade olyckan?
Jag återkommer till katastrofen med minorna. Jag hördes några dagar efteråt av polis. Efter förhöret läste polismannen upp vittnesmålet. Jag kände praktiskt taget inte igen någonting och utbrast: ”Har jag sagt detta?” Polismannen svarade att jag, om jag så ville, kunde avge en skriftlig rapport. Jag gav upp, förmådde inte, trött på allt.
Inför den här skildringen har jag från Riksarkivet/Krigsarkivet införskaffat kopia av polisrapporten. Beträffande mig personligen innehåller den, förutom vittnesförhöret, svårförklarliga, oriktiga uppgifter om min roll i händelseförloppet. Jag har tidigare beskrivit mitt möte med Gisslander. Jag har fruktat, att det kunde vara han som vid återskruvning av bottenproppen förorsakade olyckan och själv sprängdes till döds. Nej, det var inte han. Såvitt jag kunnat se var vi – han och jag – de enda som i polisförhör lämnat uppgifter om återskruvning av bottenpropp. Samtidigt har vi båda uppgivit, att Gisslander använt kniv för att försiktigt försöka lossa sprängpatronen.
Bild 7, Stridsvagnsmina m/41, genomskärning
I fråga om orsaken till sprängningen finns till en början uppgifter att söka i polisrapporten (sid. 44-52) med intagen rapport 7/7 1944 av Arméns sprängskadekommission till Chefen för Armén. Av intresse är följande citat: ”… borttagandet av en fastsvälld sprängpatron med åtföljande rivning kan föranleda detonation. Det är kommissionens uppfattning, att man här har att söka den direkta anledningen till olyckan.” (Anmärkning: Vad som åsyftas med orden ”åtföljande rivning” vet jag inte.)
I sin bok Eld i Brandberget skriver Wååg (tillhörig ing.komp men ej den medverkande gruppen) om bl.a. olyckans orsak (sid 80): ”vi visste den”. Vidare (sid 81): ”Man fick för sig att sprängpatronerna ärgat fast. Nonsens--.” Slutligen (sid 99): ”Det stod utan tvivel att någon försökt peta ut sprängpatronen med en kniv. Vem kunde vara så vårdslös? Vi hade våra misstankar.” Slutsatsen vid en granskning av Wåågs resonemang blir att han inte har svar på frågorna om vare sig orsak eller vem som var den direkt ansvarige för sprängningen. – Boken innehåller för övrigt en sällan skådad uppgörelse med komp.chefen Sandberg.
Jag delar kommissionens uppfattning enligt ovan med följande tillägg:
Det kan inte uteslutas att redan vridningen vid borttagandet av en bottenpropp kan föranleda detonation. Samma effekt kan tänkas uppkomma även vid återskruvning. Den friktion som vid vridning kan uppstå mellan metall och sprängämne kan i sin tur tänkas få sprängpatronen och därmed minan att detonera.
Sanningen om vad och vem som orsakade själva sprängningen får vi aldrig veta.
Hemförlovningen
Tidpunkten för hemförlovning närmade sig. Min relation till den koleriske Broms hade under hela tiden präglats av åtskilliga dispyter. Kanske vid det sista mötet hävdade han till en början att han – om jag skötte mig! – skulle tillstyrka en ansökning från mig. Jag svarade: ”Det behövs inte. Det finns generalorder på att studerande har rätt till hemförlovning den 1 september.” Till en protesterande statofficer sade han: ”Agestam har rätt!” Det var andra gången vi var eniga. Den första var vid en inspektion av arbetet med skyddsvärn då han glatt ropat: ”Bra Agestam, bra!” Hur Broms såg ut minns jag inte. Han lär ha varit reservare och i det civila försäkringsdirektör. I alla fall var han en intressant och färgstark motståndare!
Den fjärde sommaren i rad som inkallad var till ända. Jag gav plutonen order om uppställning för avsked. Vi skulle aldrig återses. Efteråt kom Bülow fram - vi hade käftat mycket med varandra -: ”Får jag hjälpa sergeanten med väskan till stationen?” – ”Jaså, låter det så nu Bülow?” – Bülow: ”Jag fick en annan bild av sergeanten efter den där manövern.” (övningen med uppehållande strid). Tillsammans cyklade vi till stationen i Haparanda. När tåget gick stod Bülow kvar. Konstigt nog kan tyckas, hans ord enligt ovan har jag tolkat som ett betyg, det bästa jag någonsin fått.
Jag tror att de kom senare, drömmarna. I den första dansade jag med en soldat med vilt slängande ben och armar klädd i trasor som på taggtrådsstängslet i Palovaara. I den andra bubblade en källa, icke av vatten, utan av svart, tjockt blod.
Bakom mig låg inte bara den mest händelserika, utan kanske också den viktigaste perioden i mitt liv. En dag skulle det bli fred och min syster Greta skulle skriva brevet ”Kära där hemma!” (länk till brev 12/5 1945). En bättre skildring av fredsdagen gives icke!