Maria och Lennart

En liten middag uppdukad i kupén i väntan på nattågets avgång. I priset för en sovvagnskupé ingår en liten flaska vin på kvällen och en god frukost på morgonen.

En stunds väntan på tågbyte i Offenburg på lördag morgon innan tåget till Konstanz skulle gå. Här passade vi på att köpa en reservborste till vår robotdammsugare och posta den till oss själva så att vi slapp att bära den med oss.

Vi kom fram till Konstanz i Tyskland vid Bodensjön på förmiddagen och började direkt vandringen längs sjön.

Leden börjar i centrum av Konstanz, men passerar efter en kort sträcka gränsen till Schweiz. Det är fortfarande samma stad, men den byter namn till Kreuzlingen. Det är en helt odramatisk gräns som bara markeras med en skylt mitt i en park.

Leden går längs södra stranden på Bodensjön på smågator och gångbanor. Vi vandrar genom prydliga kvarter med välansade trädgårdar. Det finns inga som helst svårigheter med vandringen. Allt är platt och lättgånget.

Sjön är längre än man kan tro. Frampå eftermiddagen hade vi kommit till Romanshorn och hade fortfarande en bra bit kvar till österrikiska gränsen. Då tog vi ett litet lokaltåg till Rheineck. Rheineck ligger precis vid Rhens gamla sträckning och med Österrike på andra sidan floden.

Rosorna blommade på muren vid kyrkan i denna lilla pittoreska stad.

Vi hittade ett trivsamt hotell och tittade runt i staden,

Ett väldigt vanligt fasadtäckningsmaterial här i trakten är en slags träspån. Små, små bitar är fästa i ett regelbundet mönster på fasaden. Gissningsvis är bitarna av lärkträ och håller därför länge.

Efter frukost på hotellet tog vi det lite lugnt och såg oss om i stan innan vi gick vidare. Vi trodde inte att det var så långt kvar till Bregenz som var nästa anhalt.

En liten bro för cyklister och gående ledde över floden och därmed passerade vi gränsen till Österrike.

Det gamla utloppet där Rhen rinner ut i Bodensjön är bara ett litet vattendrag. Det finns ett nytt grävt utlopp som antagligen är byggt för att kunna hantera både vårfloder och pråmtrafik.

Efter gränsövergången gick leden norrut och följde sedan stranden hela vägen.

Vi vandrade i lagom takt och tittade på ännu ett hus med dessa små spånplattor på fasaden och stora spån som taktäckning.

På väg över ett område med ängsmarken skådade vi en rovfågel som spejade efter föda.

Vid Rohrspitz stannade vi och badade. Någon mat hade vi inte med oss så det blev vatten och en banan var till lunch.

Längs hela sjösidan ända från Konstanz och till Bregenz ligger det mängder med småbåtshamnar. Det är mycket fritidsbåtar som seglar på sjön. Här passerade vi en liten hamn i In der Schanz, som ligger strax innan vi kom fram till Rhens utlopp.

Rhens utlopp i sjön är ett mycket stort område. Förutom själva flodfåran i mitten så finns det vallar på båda sidor. Det skapar ett stort område som kan svälja en rejäl vårflod från Alpernas snömassor.

Vi korsade Rhen, men hade ändå en bra bit kvar till Bregenz. Vi kapade nu alla omvägar till stranden och gick raka vägen mot stan. Där tog vi in på vårt förbokade hotell, åt lite nötter och somnade gott en stund efter att ha vandrat 25 km på var sin banan och var sin liter vatten.

På kvällen åt vi en rejäl pizza till middag.

På morgonen såg vi oss omkring i stan. Vi hade ett par timmar på oss innan vi skulle möta Birgitta och Jan G på stationen. De kom med tåg från Sverige och skulle vandra med oss några dagar.

Vi hittade de första alpväxterna i ett skyltfönster även om de här endast var i tryckt format.

När vi sammanstrålat med Birgitta och Jan G tog vi en buss till Hittsau. Guideboken rekommenderar buss denna sträcka på så sätt sparade vi omkring 600 höjdmeters vandring.

Vandringen började längs småvägar i ett vackert kulligt landskap. Här var det inga problem att vandra och vi avverkade några raska kilometer.

Jämfört med vandringen längs Bodensjön så var vi nu i ett helt annat landskap. Vi var på väg in i Alperna och kullarna började växa runt oss.

De första riktiga alpväxterna börjar dyka upp längs vägen. Här en bergvänderot (Valeriana montana).

Första lunchstället hade stängt då måndag var ruhetag, vilodag. De hade i alla fall ställt en back öl i vattenposten så att törstiga kunde förse sig och lägga en slant i burken. Nästa restaurang var öppen och där åt vi en god gulaschsoppa innan vi vandrade vidare.

Nästa "bergväxt", en bergklint (Centaurea montana).

Fram till denna punkt hade allt gått väl och vägen var enkel att vandra. Nu skymtade vi dagens mål i fjärran en bra bit uppför.

En bra regel är att börja första dagen med enkel vandring för att "gå upp sig" lite. Maria och Lennart hade vandrat två dagar innan, men för Birgitta och Jan G var det första dagen. Stigningen upp på bergsryggen Hochgrat var ganska tuff för att vara första dagen. Det var bara att ta ett stadigt tag i stavarna och trava på. Förr eller senare skulle vi nå toppen.

Väl uppe på toppen av Hochgrat kunde vi konstatera att vi inte var framme. Huset vi hade sett i fjärran var inte hyttan, den låg en bit ner på andra sidan åsen.

Vid halv sju-tiden var vi framme vid hyttan Staufnerhaus. Där fick vi ett 4-bäddsrum på sovsal och middag. Middagen blev repris på gulaschsoppa och sedan glass. Vi somnade gott vi 22-tiden.

Frukost på morgonen med müsli blandat med mjölk och rivet äpple. Mycket gott! På vägen ut kunde vi konstatera att i alla fall denna kanin inte ingick i gårdagens soppa. Kanske blir den till huvudrätt någon annan dag.

Vi vandrade leden längs åsen strax under toppen på Hochgrat för att senare ta en stig som ledde ner i dalen där vi följde vägen österut.

På sluttningen växte orkidéer, här ett bollyxne (Traunsteinera globosa).

En lundviva (Primula elatior).

Längs vägen passerade vi ett pågående hygge. Det var ganska rejäl stockar som fällts uppe på berget.

Avverkningen var en bra bit upp på bergssidan och för att få ner de fällda träden så var en tillfällig linbana monterad för transporten.

Vi tog lunch i en nästan uttorkad flodfåra. Den var inte mera uttorkad än att Maria kunde få ett uppfriskande bad.

På eftermiddagen kom vi fram till Gunzesrieder Säge, en by med en gammal såg. Här bestämde vi oss för att ta bussen till Oberstdorf då Birgitta hade fått problem med ett knä.

Väl i Oberstdorf fick vi två dubbelrum på hotell Traube. Middag på en liten restaurang på stan. Birgitta och Jan G hade bestämt sig för att avbryta vandringen för att skona Birgittas knä.

God sömn på natten, men åska och regn på kvällen.

En bild från Oberstdorf på väg ut på morgonen. Oberstdorf är känt för sina skidtävlingar i längd och backhoppning. De berömda hoppbackarna skymtar i bakgrunden.

Oberstdorf ligger inte särskilt högt, bara 813 m ö h. Men så snart man lämnat byn börjar stigningarna upp mot de riktiga Alperna.

En bit upp på sluttningen ligger Gasthof Spielmannsau.

Här blev det påfyllning med vätska och energi inför den fortsatta vandringen.

En bit efter Spielmannsau tar vägen slut och fortsättningen är en stig upp längs ravinen Sperrbachtobel mot dagens mål.

Här lämnade Birgitta och Jan G för att ta tåget till Zams där vi skulle återses efter att Maria och Lennart vandrat två dagar över bergen.

Stigen upp var vacker vandring i den djupa ravinen med forsen i botten.

I ravinen växte många växter av olika slag. Här en torta (Lactuca alpina).

Den mycket giftiga vita nysroten (Veratrum album). Rör den inte om du ser den!

Stigen korsar forsen och fortsätter brant upp på andra sidan av ravinen.

Stora moln tornar upp sig över bergskammen. De signalerar att det skulle kunna bli åska i kväll.

Det var väldigt frodig växtlighet hela vägen upp, här ett ställe där det växte ramslök (Allium ursinum).

Ravinen smalnade av på slutet och där låg snön fortfarande kvar. Stigen smög sig förbi på sidan av snölegan.

Nästan uppe. Nu ska vi bara runda berget åt höger och sedan är vi framme.

Vi hade nu kommit upp på högre höjder och därmed övergick floran till mera alpväxter. Här alpsippa (Pulsatilla alpina).

Framme i Kemptnerhütte vid 16-tiden. Då hade vi avverkat över 1000 höjdmeter sedan hotellet i morse.

Välförtjänt vila och middag innan vi gick till sängs i ett 4-bäddsrum. Detaljer om hyttan om du klickar på bilden.

De andra i rummet steg upp 5:30 på morgonen. Så det var ingen idé att ligga längre än till kl 6. Frukost och sedan iväg kl 7:30 mot passet vi skulle över idag.

På vägen upp växte bland annat vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius)...

... och sporrviol (Viola calcarata).

Vid åttatiden nådde vi passet "Obere Mädelejoch". Vi lämnade nu Tyskland för andra och sista gången på denna led och trädde in i Österrike igen. Detta var fjärde  gränspassagen hittills. Det återstod ytterligare en gränsövergång när vi gick över till Italien.

Härifrån är det bara nerför ända till Holzgau där vägen vänder uppåt igen.

Växter på vägen vildaurikel (Primula auricula), ...

... tuvskrabba (Globularia nudicaulis), ...

... fjällsippa (Dryas octopetala) ...

... och strimtibast (Daphne striata).

Långt ner i slutet på dalen ligger Holzgau. Vägen dit är brant och vacker.

Det är bra med stavar när vägen går brant nerför.

Ett vattenfall sett uppifrån. Vattnet kastar sig ner i dalen.

Kärrlilja (Tofieldia calyculata)

Luktsporre (Gymnadenia odoratissima)

En bit nerför den brantaste delen kom vi till Rossgumpenalm. Här serverades en mycket läskande flädersaft Holundersaft. Skön paus och påfyllning av vätska.

Alpmynta (Clinopodium alpinum)

Samma vattenfall som på bilden ovan, denna gång sett nerifrån.

Vägen fortsätter nerför i en något planare lutning.

Det sista innan vi kom ner till Holzgau passerade vi genom en kanjon. Ett ganska typiskt landskap i alptrakter. Efter en relativt plan del, där det antagligen har legat en sjö en gång i tiden, kommer ett brantare utlopp från sjön.

Sjön har fyllts med vatten och sediment från högre liggande glaciärer och till slut har hela dalen fyllts med sediment. Sjön har torkat ut och lämnat ett utmärkt landskap för bete.

En fors som kastar sig genom en kanjon är ett häftigt skådespel.

Alpsporre (Linaria alpina). Detta exemplar ser lite ovanligt ut. Normalt ska det finnas ett orange kronblad i mitten på blomman, det fattas här.

Kåltistel (Cirsium oleraceum)

Ganska långt ner på vägen passerade vi under en hängbro som gick på hög höjd över hela dalen. Den hade varit spännande att gå över. Vi visste inte om den förrän den dök upp över oss och hade vi valt den så skulle vi ha missat kanjonen.

Väl framme vid Memmingerhütte Parkplatz fanns det en suverän service. Vandrare kunde placera sin packning i en liftkorg.

Någon som är bra på tyska ringer upp till hyttan och berättar att ryggsäckar är lastade. Sedan tar man sin dagpackning med värdesaker och vatten och går på lätta fötter upp till hyttan.

Det var skönt att ha sparat sig på vägen upp mot parkeringen. Nu återstod bara en stig på nästan 800 höjdmeter upp till Memmingerhütte. Den fick vi i alla fall gå utan vår tunga packning.

Vägen upp mot Memmingerhütte är en vacker vandring med mycket växtlighet längs stigen. Här växer narcissanemon (Anemone narcissiflora).

Och här växer klockviva (Primula matthioli).

Memmingerhütte ligger mycket vackert på en höjdplatå 2242 meter över havet. Här såg vi för första gången haflingerhästar som gick och betade fritt på fjällsidorna hela sommaren. Det är mycket trivsamma hästar som vi såg flera gånger och framför allt i Haflinger när vi kom dit.

Härligt med en stor radler och hyttans sista tårtbit för dagen. Vilken tur att vi tog taxi till parkeringen, utan den hade vi inte fått någon tårta idag.

Radler är en läskande dryck efter en dags vandring. Den består av lika delar öl och fruktsoda. Denna dryck har olika namn i olika länder och läskedrycken som blandas med ölen varierar också mellan länderna.

Några minuter senare kom en transport från liftens toppstation med ryggsäckarna. Bara att hämta ut och bära in.

Nu sitter vi på altanen i väntan på middag och spanar upp mot berget. På något sätt ska vi ta oss upp i passet imorgon. Det ser rätt långt och brant ut.

Natten tillbringades på ett "lager", sovsal. En hel vind var full med sovande människor överallt, vissa i rum andra i det öppna utrymmet på vinden. Vi hade fått plats i ett rum med nio personer. Maria var på toa mitt i natten och irrade runt ganska länge i mörkret mellan snarkande och sovande människor innan hon hittade tillbaka till vårt rum.

Vi sov trots alla snusande människor och vaknade till frukosten kl 6. Spanade upp mot berget och konstaterade att fortfarande var brant och långt.

Lennart gjorde en total ompackning inför avfärden. Svårt att välja kläder då hela morgonens vandring kommer att ligga i skugga och gå över snölegor. Vi valde ändå kortbent och en förstärkning med fleece mot kylan. Det visade sig vara ett bra val. Vi såg många som gick med långbenta byxor och tjock jacka, det blir lätt för svettigt när stigen går uppför hela tiden.

Vi lämnade hyttan vid 7:30.

Vandringen upp mot passet denna soliga, stilla morgon var helt gudomligt vacker. Berget speglar sig i den lilla sjön, som heter Untere Seewisee.

Temperaturen låg ett par grader under noll.

Det var snö mest hela vägen upp mot passet. Att hitta vägen upp var inte svårt. Stigen var vältrampad och det var massor med folk som var på väg upp.

Tittar man noga på bilden kan man räkna till över tjugo vandrare.

Uppe på bergskammen bredvid oss gick en flock med stenbockar och avtecknade sig mot horisonten. Läs mer om stenbocken i vår berättelse från Gran Paradiso.

Efter en timmas vandring var det fortfarande en bra bit kvar till passet och sista biten uppför är den brantaste.

Äntligen uppe i passet efter en och en halv timmas vandring. Det var ganska smalt och trångt att klättra över kammen. Lite vajrar i berget underlättade att sig nerför på andra sidan.

En sista återblick ner mot Memmingerhütte som syns långt ner i fjärran.

Väl över på andra sidan blev det en total klimatförändring. Nu hade vi hamnat på sydsidan och solen låg på och värmde oss. Överallt satt folk och slet av sig sina varma kläder. Resten av dagen gick vandringen i sommarvärme.

Första biten ner var ganska brant och stenig. Det var skönt att ha stavar som broms.

Ett alpskärvfrö (Noccaea rotundifolia) blommade på bergssidan.

En sagolik utsikt öppnade sig framför oss med de blånande bergen i fjärran. Först en brant nedstigning till den plana delen där nere. Och det sista en spännande vandring på kanten till en ravin.

När vi kommit ner på den plana delen blev det skönt med en lunchpaus vid sidan av en porlande fjällbäck. Men vad är det Lennart sitter och tittar på? Klicka på bilden så får du veta.

Det blev en stunds lätt vandring längs en porlande fjällbäck.

Rödfibbla (Hieracium aurantiacum).

Den sista långa biten ner mot dalen och Zams gick på en stig uthuggen i bergssidan. Den var smal och stundtals ganska luftig.

På ett par ställen hade stora stenblock fallit ner på stigen och blockerat vägen. Då gällde det att göra sig extra smal och smyga runt stenen på utsidan med ryggsäcken ut över branten.

Maria tog tid på sig eftersom hon hade opererat ryggen året innan. Ostadigheten i ryggen gjorde att vägen ner i dalen tog lång tid och blev väldigt obehaglig.

Väl nere i dalen strålade vi samman med Birgitta och Jan G. Vi kom fram långt senare än beräknat, men de hade haft vänligheten att boka de två absolut sista rummen i Zams till sig själva och oss.

Vi trodde det var lågsäsong men just denna natt passerade ett flerdagars terränglopp i dalen. Alla deltagare, ledare och familjemedlemmar skulle inkvarteras i byn. Kvar blev två rum åt oss.

Vandringsstavar är väldigt bra att bygga torkställning åt nytvättade kläder med.

På morgonen tittade vi upp mot ravinen där vi kom igår. Vi undrade hur det egentligen gick till att ta sig nerför denna väg. Stigen går långt upp i skogen på högra sidan om ravinen.

Det här var sista dagen tillsammans med Birgitta och Jan G innan de skulle dra vidare på andra äventyr.

Vi tog kabinbanan upp på Krahberg. Den ingår i E5, men sedan avvek vi från leden och gick över vackra alpängar.

Lagom till förmiddagsfika hade vi sökt oss fram till Gogles Alm.

Vi satt på altanen i solskenet. Lennart tog en sachertårta till kaffet medan alla de andra provade ställets specialitet, en hemgjord yoghurt som var helt suverän. 

Utsikten över bergen var fantastisk med en skojig snölega, som såg ut som en fisk, på berget mittemot.

Efter besöket på Gogles Alm skiljdes vi åt. Birgitta och Jan G återvände till Zams och Maria och Lennart fortsatte över blommande kullar.

Här växte en bergnejlikrot (Geum montanum).

Vi anslöt till leden igen och följde den till Wenns. Leden fortsätter där med buss till Mittelberg för att sedan gå över glaciärer och snölegor till Sölden. Vi valde istället att ta en buss direkt till Zwiselstein, som ligger lite längre in i samma dal som Sölden.

Vi valde ett lite dyrare rum på hotell Neue Post efter att först ha tittat på ett rätt sunkigt rum i deras annex.

Nästa steg på leden är en stigning på 1000 meter till Timmelsjoch, som är gränsövergången till Italien.

Istället för att gå alla dessa 1000 höjdmeter tog vi en lokalbuss, som gick hela vägen upp.

Bussen stannade en stund i Obergurgl, en utmärkt skidort som inte är så känd bland svenskar.

Timmelsjoch ligger på 2509 m ö h. På toppen står ett kors och många har staplat sig ett röse här.

Gränsstationen mellan Österrike och Italien ligger precis i passet och där vänder bussen. Det har tidigare funnits en tullstation här, men den är numera nerlagd.

Före första världskriget tillhörde båda sidor om passet Österrike. Sydtyrolen ligger på den södra sidan om passet och tilldelades Italien efter kriget. Tyska är fortfarande det förhärskande språket i Sydtyrolen. För att markera vänskapen mellan folken sitter en minnessten i passet.

Det finns också ett litet museum som beskriver byggandet av vägen över passet. Vi passade på att besöka museet innan vi fortsatte.

På italienska sidan påbörjades byggandet av en militärväg 1933, men arbetet avbröts 1939 då Mussolini  ingick en pakt med Hitler. Den vägen slutade i passet. På österrikiska sidan fanns då ingen väg alls.

På 1950-talet kom Österrike och Italien överens om att bygga en sommarväg över passet. På österrikiska sidan byggdes en ny väg upp till gränsen.

Det österrikiska vägbygget var ganska strapatsrikt med mycket snö på vintrarna.

Fordon för vägbygget fick transporteras med linbanor upp på berget.

I juli 1959 öppnades vägen över passet officiellt. Då återstod att övertala italienarna att rusta upp den gamla militärvägen.

Idag är vägen öppen på sommaren och är mycket populär som motorcykelled. Det ligger ett MC-museum på vägen upp vid Obergurgl.

Vandrare hälsas välkomna på sin vandring.

Vägen efter passet går på en sydsluttning med behagligt sommarväder och mycket växter.

Här växer en majviva (Primula farinosa).

Ett nyfiket murmeldjur ligger och solar sig bland alprosorna. Det håller spaning på de få vandrare som passerar här.

Den populära sträckan av E5 var nu avklarad och i fortsättningen vandrade vi i princip helt ensamma.

Ytterligare en vacker dal att vandra mot söder. Denna gång utan några större svårigheter att passera. Där det var lite brantare fanns det serpentinväg att följa.

Maria hade en stunds trevligt samtal med en lokal vandrare medan Lennart fotograferade blommor och murmeldjur.

Vandringen från Timmelsjoch till denna skylt tog en dryg timma. Det var med lugn vandring och en del fotograferande på vägen. Vägvisaren säger 1:50 för att komma tillbaka. Det är skillnaden mellan att gå nerför och uppför.

Det hände egentligen inte så mycket mera på vägen neråt. Det var en vacker vandring i grön och frodig natur.

Den lilla vägen slingrade sig vidare ner i dalen. Bilvägen från passet går en bit härifrån så vi besvärades inte alls av trafiken.

På ett ställe sammanstrålade vår stig med bilvägen. Där fanns ett litet Gasthaus där vi åt glass och drack en espresso.

På en liten stenavsats växte en spindelvävstaklök (Sempervivum arachnoideum)

Så småningom närmade vi oss slutet av dalen och började skymta lite hus och annan bebyggelse.

För att skydda dalarna från erosion av vårfloder och störtregn så bygger man på flera ställen trappavsatser för forsen. Betongstegen skyddar marken så att grus och stenar ligger kvar.

En hängtistel (Cirsium erisithales) stod och lutade sig i solskenet.

Till slut kom vi ner till byn Moos in Passeier. Här hittade vi denna märkliga byggnad som måste undersökas. Klätterväggen på utsidan är bara en extra bonus. Byggnaden är entré till en bunker som Mussolini lät uppföra under kriget. Han var kompis med Hitler men litade inte riktigt på honom så syftet var att kunna försvara sig mot en invasion över Timmelsjoch. Hitler upptäckte tilltaget och blev helilsk. Mussolini var tvungen att avbryta arbetet. Idag är den nerlagda bunkern ett museum över andra världskriget.

På morgonen vandrade vi längs dalsidan mot St. Leonhard in Passeier, som skymtar i slutet av dalen. Vi kunde spana över mot de branta sidorna på andra sidan dalen som vi var avrådda från att vandra.

Om man inte får nog av alla blommor på alpängarna så finns det fler att bese på husen i St. Leonhard.

Efter St. Leonhard vände dalen söderut och vi hamnade i solsken resten av dagen. Det var en fruktansvärt varm dag och det hade kanske varit behagligare att välja den höga vägen istället.

Vi stannade för lunch hos Jager Hans i St. Martin in Passeier. Kaiserschmarrn är en österrikisk specialitet som vi bara måste pröva. Det är en sorts tjockpannkaka med lingonsylt.

Lärdomen var att aldrig beställa var sin portion av kaiserschmarrn. En delad portion är fullt tillräcklig för att ge paltkoma resten av dagen.

Efter lunch var det 30° i dalen och vi fortsatte över till östra sidan. Vägledda av kartan valde vi en stig som visade sig vara brant och stupig. Stigen kan inte vara mycket använd för den var dessutom nästan helt igenväxt på sina ställen.

Efter ett tag kom vi upp till en väg, som vi kunde följa resten av sträckan fram till byn Prenn. Vi hade nu kommit till ett skidområde. Prenn låg vid mellanstationen på en lift och det fanns hotell överallt.

I Prenn hittade vi ett rum på Gasthof Prennanger och kunde justera vätskebalansen på deras terrass i eftermiddagssolen.

Det hade varit en rätt tuff dag med med värmen och vandring i branten upp mot Prenn.

Middagen på kvällen bestod av sallad, ravioli och glass. Sedan blev det tidig läggning för det fanns inte så mycket annat att göra och vi var trötta.

Innan vi somnade hörde vi tassande fötter. Vi trodde det var möss i väggarna, men insåg på morgonen att det bara var fåglar på taket. Vårt rum låg högst upp med bara taket över.

Innan vi somnade beundrade vi den sagolika solnedgången från hotellrummet.

Vi åt frukost vid 7:30 på morgonen och efter frukost gick vi runt och beundrade alla deras hemtillverkade stolar på balkongen. Den ena mer utsirad ...

... än den andra. Och ...

... den tredje dessutom helt som formgjuten till en rejäl bak.

Vi kom iväg kvart i nio och vandrade längs dalsidan. Vi kunde hålla höjden rätt så bra så vi slapp att ta oss ner i dalen igen.

På vägen spanade vi in när mjölkbilen hämtade dagens mjölk. Det var inte mycket från denna gård, men det måste bli väldigt goda ostar från kor som betar på alpsluttningarna.

I Videgg tog vi en kaffepaus och kunde spana in passet vi skulle ta oss över. Det såg ut att vara ganska många meter att ta sig upp för.

Nästa paus i Streitweider Alm precis vid foten av branten. Här stärkte vi oss med flädersaft och ...

... tittade på goda kakor som vi avstod från denna dag.

Efter pausen var det bara att ge sig i kast med stigningen. Leden gick längs en slingrande stig hela vägen. På sluttningen växte rostalpros (Rhododendron ferrugineum).

En bit upp växte fjällglim (Silene acaulis)

Här har vi kommit nästan ända upp och fått utsikt bakåt mot de höga alpbergen, som vi redan hade passerat.

Äntligen uppe på kanten ...

... nu återstår bara att gå ner en bit igen. Men först ...

... en avstickare till Kuhleitenhütte, som låg precis på toppen.

På vägen ner hittade vi många växter. Här längst upp isranunkel (Ranunculus glacialis).

Lite längre ner hittade vi gul alpsippa (Pulsatilla alpina ssp. apiifolia).

Ännu längre ner gick växtligheten över till mera sommarblomsaktigt, alptistel  (Cirsium spinosissimum).

Bergklöver (Trifolium alpinum)

Gullfingerört (Potentilla aurea).

En spira utan svenskt namn, troligen Pedicularis kerneri

Och mitt bland alla blommorna satt ett murmeldjur och tittade på oss.

Vi hamnade mitt i ett skidområde, Merano 2000. Mitt bland pisterna gick haflingerhästar och betade. Det här är verkligen de äkta haflingerhästarna, eftersom vi nu hade kommit till Haflinger.

Vad dessa hästar gör på vintern vet vi inte, men på sommaren går de fritt och betar på alpsluttningarna.

Vi tog in på Kirchsteiger Alm för natten. Det blev en skön eftermiddag med solsken på balkongen.

Det är noterat i dagboken att det var STORA kakbitar till efterrätten.

Detta var ett område med många vandrare som bodde på något av hotellen och gjorde dagsturer åt olika håll.

På morgonen passerade vi flera grupper med haflingerhästar. En del gick omkring och betade ...

... medan andra var överdrivet sällskapliga. (Klicka på bilden och se.)

Detta var näst sista dagen till fots på första etappen av E5. Det var inga märkvärdiga höjdskillnader denna dag. Vi passerade en kulle med ett kors rest på toppen. Namnet var passande Kreutzjoch, korspasset.

I Schwarze Wand passerade vi två helt oemotståndligt gulliga lamm som lekte med varandra.

Efter att ha gått vilse ett tag kom vi fram till Langfenn med det gamla kapellet St Jakob. Det är känt sedan 1300-talet, men troligen har det legat någon ännu äldre kyrka på platsen innan. I början på 1500-talet byggdes det om till gotisk stil med spetsbågade valv i dörrar och fönster.

Det ger ett märkligt intryck med en ensam kyrka mitt ute i ingenstans. För vem är den byggd? Vem har nyttjat den genom alla år?

Resten av dagen blev ganska enahanda. Vet inte hur många kilometer vi gick på denna väg. Likadan hela vägen med trästaket på sidorna.

Plötsligt hängde en massa häxor i ett träd. De var ute och flög på sina kvastar. Här kunde vi läsa legenden om "Häxgroparna på Rappenbichl"

Vid foten av platån Salten finns en plats som kallas Rappenbichl där man finner tre nästan cirkulära håligheter. En gammal legend berättar att det på den platsen fanns tunnlar som ledde in till häxornas

Försiktigt tassade vi vidare på samma stig för att inte väcka häxorna. Några kilometer senare kom vi fram till Jenesien. Det är en liten by rakt ovanför Bolzano. Vi bestämde oss för att stanna här uppe för natten och att fortsätta till Bolzano nästa dag.

Detta var sista dagen till fots även om det inte blev särskilt mycket vandrat.

Först beundrade vi den magiska soluppgången över Dolomiternas Rosengarden. De bergen ligger en bra bit bortom Bolzano.

Till Bolzano tar man sig enkelt från Jenesien. Det går en kabinbana hela vägen, vilken tillhör Bolzanos lokaltrafik. Det var bara att lösa var sin enkelbiljett och följa med ner.

Väl nere i Bolzano kom den stora kulturchocken. Fullt med bilar, människor och ljud överallt. Efter våra tysta lugna vandringsdagar hade vi glömt hur det är på ställen med mycket turister.

Vi tog oss i alla fall över floden och gick in till centrum. Det var helpackat med folk överallt. Vad gjorde allt folk i Bolzano? Så mycket finns det väl inte att se där?

Vi vimsade runt i stan ett tag. Lennart ville genast ta tåget och fara vidare. Maria hejdade oss en aning.

Till slut hittade vi i alla fall ett hotell till rimligt pris. Här kunde vi ta en siesta i lugn och ro.

Efter en sallad till lunch besökte vi den gamla katedralen från 1100-talet och sedan Ötzi-museet. Ötzi är den 5000 år gamla mannen som hittades i snön på gränsen mellan Österrike och Italien. Han hittades i ett pass en bit väster om Timmelsjoch som vi passerade några dagar tidigare.

Ötzi-museet är ett fantastiskt fint museum. Vi har inte bilder därifrån för man får inte ta in någon kamera. Om ni passerar Bolzano så missa inte att besöka museet och allt det har att berätta. Kika in till gubben själv också där han ligger i ett kylrum med fönster.

Vi åkte upp till Soprabolzano för att bese de berömda sandpyramiderna. Det är sedimenterad sand från istiden. Regn har eroderat bort sanden, men stora stenar i sanden har skyddat den från erosion. På det viset uppstår höga pelare. Till slut blir pelaren så smal att den kollapsar och stenen faller. Då kommer nya stenar i dagen och nya pelare uppstår. Fascinerande att bese.

Uppe på berget gick också en pittoresk gammal spårväg som slingrade längs bergssidan ända bort till Collalbo där det gick att få en glass innan återfärden.

Till spårvägslinjen hörde också några veteranspårvagnar, som höll sig i stallet denna dag.

På lördagen blev det en sista promenad genom stan med gammalt och nytt.

Först en skuggig pelargång i ett gammalt kloster. Vet inte om det fortfarande var i bruk eller om lokalen bara stod öppen

I pelargången fanns gamla fresker i taket.

Efter klostret tog vi en kort promenad till stadens konstmuseum, Museion. Här spenderade vi en timma på flera intressanta utställningar av modern konst. En omväxling till allt gammalt i Bolzano.

Utsikten från Museion över floden och parken var härlig.

Museikaféet hade goda juicer som sista avslutning på Bolzano innan det var dags att gå mot stationen.

På eftermiddagen var det dags att trava till stationen för ett tåg mot Innsbruck och därifrån nattåg till Hamburg och hemma i Kalmar nästa dag.

Hej då Bolzano. Nästa år kommer vi hit igen för att fortsätta resten på E5. Början då blir en gammal kabinbana upp på berget i bakgrunden.