Maria och Lennart

Starten blev som vanligt en avresa med Öresundståg från Kalmar en tidig morgon. Öresundstågen och nattågen genom Europa gör att resor med tåg fungerar väldigt bra. Med tågen kommer man ända fram och kan börja sin vandring direkt.

Efter en promenad, som hade varit kortare om vi gått rätt väg från början,  hittade vi kabinbanan som tog oss upp på höjden sydost om Bolzano.

Kabinbanan till Kohlern / Colle är världens äldsta för transport av passagerare. Den invigdes den 29 juni 1908. Höjdskillnaden på 800 meter tog den lilla gondolen cirka 15 minuter, mot dagens 5 minuter. De första korgarna kunde transportera 6 passagerare. Dagens korgar kan ta 20, men av säkerhetsskäl är antalet begränsat till 10.

Väl uppe så hittade vi genast vandringsskyltar som innehöll vägvisning till E5, Europeische Fernwandernweg/Sentiero Europeo. Det borde inte bli några problem att hitta hela vägen - trodde vi.

Höjden vi kommit upp på var lite som en förstad till Bolzano med ett antal stiliga, stora villor gissningsvis från tidigt 1900-tal.

Denna pampiga villa är imponerande och dessutom mycket väl underhållen, vilket kräver en hel del arbete.

Första dagen var småregnig hela tiden. Vi gick på små vägar genom en ganska tät skog. Däremot hade vi, förutom att ta oss fram på skogsvägen, fullt sjå med att jaga flugor och myggor som var mer än lovligt ihärdiga. Men det var lättare att fota vårtbitaren än flugorna och myggorna.

Vid femtiden på eftermiddagen kom vi fram till Deutschnofen. Det är en liten by med ett par hotell. Där fann vi ett hyfsat rum för natten.

Stolt skyltning av att Dolomiterna är ett världsarv. Det är ett arv som är väl förvaltat och som är ett mycket populärt turistmål.

Kyrkogården i Deutschnofen var mycket prydlig och hade en vacker utsikt över dalarna. Kanske tyder järnkorsen på att de har haft någon form av gruva eller järnframställning i trakterna.

Chefen för äggproduktionen stod och tittade på oss när vi lämnade Deutschnofen på morgonen.

Leden gick längs små skogsvägar. Det var inte särskilt mycket höjdskillnad under dagen. Leden följer parallellt med Adigedalen på höjden öster om dalen. Adigedalen går från Brennerpasset och söderut. Den präglas av floden Adige, motorvägen, järnvägen och äppleodlingar. Många av alla de äpplen som är märkta med Südtirol har mognat där. Adige rinner parallellt med Po ut i Adriatiska havet.

Då och då blev det en glänta i skogen som öppnade en utsikt över kullarna.

Här växte en tistel som saknar svenskt namn. Det vetenskapliga namnet är Cirsium alsophilum. Klicka på bilden för att titta närmare på blomman.

Det fanns fler tistlar längs vägen. Här växte en hängtistel (Cirsium erisithales).

En bit bort låg Weisshorn-massivet. Därifrån går en djup ravin med en flodfåra i botten. E5 passerar tvärs över flodfåran, men så här års var den helt torrlagd. Tyvärr var passagen av den djupaste delen av ravinen stängd på grund av ett ras över stigen.

Ravinen från Weisshorn heter Bletterbach. Vi fick nöja oss med att se en grundare del av ravinen. Nere i den torrlagda flodfåran passade det bra att ta lunchpaus.

Floden har grävt ur ravinen i 15000 år och den är som djupast 400 meter. Där vi passerade var det mycket grundare, men det fanns ändå intressanta bergarter att bese.

Dessutom växte också en stor hobbe med Guckusko (Cypripedium calceolus). Det är en fantastisk växt som alltid imponerar när man får syn på den. Den är ganska sällsynt i Dolomiterna, men man finner den då och då. I Sverige är den mycket sällsynt. Den växer i kalkrika områden i till exempel de västgötska bergen och på Öland.

Floden har grävt sig neråt under alla sina år så att man kan se sedimentlagren på sidan.

Några stenar var av väldigt porös sandsten. Vi tog inte med någon, men det hade varit kul att blanda egen ockragul färg.

Två tyska män kom gående längs ravinen. De hade inte observerat skyltarna om den stängda leden utan hade försökt ta sig fram den vägen. Det hade varit mycket utsatt och inte lätt att ta sig fram. De var helt nerkletade med damm och lera.

På vägen upp från ravinen växte en vitpyrola (Pyrola rotundifolia).

Vi fortsatte vandringen mot dagens mål, Kaltenbrunn. De tyska männen var väldigt påstridiga om att vi måste förboka rum i Kaltebrunn. En av dem ringde och bokade ett rum åt oss. Vi stannade och tog en eftermiddags fika och männen fortsatte. När vi kom till Kaltenbrunn stod de utanför hotellet och rapporterade att det var ett väldigt sunkigt ställe och att vi inte skulle stanna. Vi passerade då och fortsatte till Truden några kilometer bort.

Vi fick ett trevligt hotell i Truden och startade tidigt nästa morgon. Fortsättningen var ganska lik dagen innan. Vandringar på små vägar genom skogen högt över Adigedalen.

Liten fingerborgsblomma (Digitalis lutea)

Vi passerade Hornalm och stannade hos "Kringel Fritz" efter rekommendation i guideboken. Här säger guideboken att man ska äta deras goda Strauben. Den är troligen god, men serveras inte förrän sent på eftermiddagarna. Strauben är en söt kaka med vin i som serveras till efterrätt. Det blev fylld pannkaka i stället, både gott och mättande.

Vi följde en urgammal handelsväg i skogen. Den här vägen anlades när det fanns rövare nere i dalen. Då var det för osäkert att transportera sina varor där och i stället sökte sig handelsmännen högre upp på dalsidan.

Frågan är varför inte rövarna begrep detta och själva flyttade upp.

Utsikt över Adigedalen, som är fortsättningen på Brennerpasset. Dalen fortsätter ända ner mot Verona. Floden Adige i dalens botten är Italiens tredje största flod.

Fram mot eftermiddagen vek vi av från leden och gick till den lilla byn Ponciach. Enligt kartan skulle det finnas ett hotell där. Mycket riktigt, där fanns ett litet hotell, men det kändes mycket märkligt. Vi var de enda gästerna och hotellet gav intryck av att det var rätt länge sedan det hade varit gäster där. Det verkade lite som ett dödens väntrum

Nästa dag blev det ett ombyte i landskapet. Nu korsade vi vägen upp mot Val di Fiemme och Val di Fassa. Den stora vägen märkte vi inget av eftersom den går i tunnel under Faver där vi passerade.

Vi korsade floden Avisio. Det är samma flod som går parallellt med skidloppet Marcia Longa, fast det är många mil uppströms.

Vi närmade oss Segonzano, men tog en liten paus innan vi fortsatte fram till byn.

I Segonzano finns lämningar från ett gammalt kastell från 1200-talet. Det som återstår är rester av murarna.

Inne i Segonzano tog vi vila och lunchpaus vid kyrkan Chiesa Della Santissima Trinità. Det betyder helt enkelt den heliga treenigheten. Nu hade det blivit riktigt varmt så det var skönt med paus i skuggan.

Utanför Segonzano såg vi några sandpyramider av samma slag som vi såg på första etappen ovanför Bolzano. Skillnaden var att för att få se dessa på närmare håll måste man betala inträde. I Bolzano ligger de fritt i naturen.

När vi kom till Bedollo efter att ha vandrat en hel del småvägar insåg vi att det var ganska långt kvar till dagens mål. Det var viktigt att komma ända fram för nästa dag skulle bli kamvandring och vi skulle äntligen komma ut ur skogen. Eftersom det inte fanns någon buss tog vi en taxi sista biten till Palù del Fersina. Väl där upptäckte vi att hotellet som nämns i guideboken var nerlagt. Som tur var fanns ett annat hotell, Albergo Rosa Alpina. Där fick vi rum och mat.

Palù del Fersina är ett ganska spännande ställe. Sedan ett par dagar hade vi  lämnat de tyskttalande delarna och kommit in i Trentino där språket är italienska. Palù del Fersina var ett undantag. Runt omkring har det funnits ett antal järngruvor. På 1300-talet flyttade en tysk befolkning hit och  skötte gruvdriften. Byn har varit helt isolerad ända tills bilvägen byggdes.

I Levico Terme inkvarterade vi oss på ett lite trevligt hotell i centrum. Ordet terme i ortsnamnet antyder att det finns någon form av badanläggning, gärna från romartiden.

För att ta reda på om det fanns någon badanläggning gick vi på upptäckt i staden. Vi hittade det stora pampiga Grand Hotel Imperial, som låg i en stor park. Vi gick in för att titta på arkitekturen, men vår image var inte den rätta. Personalen körde snabbt ut oss och lät oss veta att hotellet bara var till för gästerna.

Utkörda från hotellet fick det bli en promenad i hotellets park. Till slut hittade vi hotellets pool.

Snabbt bytte vi om till badkläder och hoppade i hotellpoolen. Vi simmade runt lite och vinkade till övervakningskamerorna.

För övrig var det helt tomt i poolen eftersom det var en lite regnig dag.

Ingen kom och körde bort oss så vi kunde torka oss i lugn och ro. Ombytta och renbadade fortsatte vi dagen.

Nästa dag började med en vandring ut ur Levico Terme. Längs vägen ut låg en trädgård där det odlades kiwi. Inte direkt en alpväxt, men trevlig ändå.

Leden slingrade mellan gatorna och korsade sedan dalen söder om byn.

Lite fina små blommor på vägen upp på andra sidan dalen. Här en alpcyclamen (Cyclamen purpurascens) och ...

... en knärot (Goodyera repens).

Vi lämnade dalen och fick äntligen lite berg under fötterna. Leden gick upp längs ravinen Valle Pisciavacca.

Purpurknipprot (Epipactis atrorubens)

Leden gick rätt brant uppåt på smala stigar med rullgrus.

Dalen som vi vandrade upp genom heter Valle di Pisciavacca, "kopissdalen"

Rätt snart fick vi en vacker vy över dalen när vi vände oss om.

Härligt att komma ut ur skogen ett tag och få kliva lite på bergsstigar.

Väl uppe på berget gick vägarna genom skog. Det hade blivit småregnigt.

Nu hade vi kommit fram till där fronten mellan Österrike och Italien gick under första världskriget. Några figurer uppställda för att påminna om krigstiden.

Här gick leden förbi några stället där det hade varit skyttegravar under kriget.

Så småningom blev det svårt att hitta vägen. Leden gick en lite slinga utanför kartan och ledmarkeringarna var sällsynta.

Till slut kom vi fram till Luserna. Här blev det ett avbrott i vandringen. Fortsättningen blev med buss till Carbonare. Det saknas vandringsled mellan Luserna och Carbonare. Numera passerar leden inte Luserna utan går på ett annat sätt raka vägen till Carbonare.

Luserna var en väldigt välskött ort med husen målade i blått för att ackompanjera Lennarts jacka.

Just när vi passerade hölls VM i orientering i terrängen mellan Luserna och Carbonare. Bussen passerade alla nationernas läger på vägen.

Vi startade från Carbonare vid kvart i tio efter en italiensk sötfrukost. Leden gick upp genom granskog.

På bilden en ängsnäva (Geranium pratense) vid stigkanten.

Leden gick upp till ett gammalt fort som användes i första världskriget. Fortet heter Forte Cherle och tillhörde Österrike. Det byggdes 1909 - 1913 och övergavs efter första världskriget då området blev italienskt.

Taket av betong plockades bort under andra världskriget för att utvinna järnet. Italien hade brist på järn på grund av en blockad för att fascisterna hade invaderat Etiopien.

Ruinerna av fortet står kvar och det är öppet så att man kan gå omkring och se sig om.

En korridor inne i ruinen. Man kan se förläggningar och försvarsanordningar.

Strax efter Forte Cherle låg ett militärsjukhus. Det besöktes någon gång av Österrikes kejsare. Då anlades en trappa för att kejsaren skulle komma upp till sjukhuset.

Trappan kallas därför Scala dell'imperatore, kejsarens trappa.

Vi fortsatte vidare mot Passo Coe men då försvann ledmarkeringarna helt och hållet. Dimman gjorde att det inte gick att se fortsättningen. Vi fick använda kompass för att hitta vägen. Det var rätt noga att hamna på rätt ställe på andra sidan ängen eftersom det gällde att hitta stigen nerför en ganska dramatisk brant.

Efter den branta nergången korsade leden en vacker äng full med blommor innan vi kom fram till Passo Coe.

På ängen fanns gullgentiana (Gentiana lutea),  ...

... paradislilja (Paradisea liliastrum), ...

... bollyxne (Traunsteinera globosa), ...

... afodill (Asphodelus albus), ...

... en Centaurea nervosa utan svenskt namn (klicka på bilden för en närmare titt), ...

... och en betonica även den utan svenskt namn (Betonica alopecuros).

På tidig eftermiddag kom vi fram till Passo Coe och fick ett boende på Rifugio Coe. Stället hade en väldigt trevlig värdinna och vi fick god mat på kvällen.

Medan vi väntade på att värdinna skulle bli klar för avresa besökte vi den alpina botaniska trädgården, Giardino Botanico Alpino di Passo Coe.

Där hittade vi bergklint (Centaurea montana), ...

luddskallra (Rhinanthus alectorolophus), ...

... tjockfibbla (Hypochaeris uniflora) och ...

... paradislilja (Paradisea liliastrum).

På väg till Rovereto hittade vi rödsyssla (Cephalanthera rubra) i vägdiket.

Där fanns också salepsrot (Anacamptis pyramidalis). En orkidé som har varit väldigt sällsynt på norra Öland, men som numera sprider sig mer och mer.

I Pian delle Fugazze fick vi ett rum på Albergo al Passo, dvs hotellet i passet. Här var det mycket folk. Vägen över passet är populär för cyklister och motorcykelåkare. 32 personer vid bordet på kvällen.

På kvällen var det fullmåne och en vråk jamade uppe bland bergen.

Nästa morgon blev det äntligen lite riktig vandring genom blandskog och över berg.

Håralpros (Rhododendron hirsutum)

Solvända (Helianthemum nummularium)

Vägen gick över ett pass. Detta var första gången som vi inte gick helt själva. Det var en populär trakt att vandra i, och dessutom var det lördag.

Rabarberklint (Rhaponticum scariosum)

Vi passerade under Monte Cornetto. Cornetto betyder croissant på itelienska.

Vi kom fram till Rifugio Campogrosso. Det här var ett riktigt cykelställe. Vi tog en paus och försåg oss med Coca Cola och en panino.

Egentligen var detta målet för dagens etapp, men det var alldeles för kort och dessutom packat med folk.

Passet var en riktig höjdpunkt för cyklisterna. Härefter blev det lång nerförslöpa på serpentinväg.

Vi valde att fortsätta till nästa rifugio.

Leden gick på en stig längs bergkanten för att sedan ta oss uppför berget i bildens högerkant.

Berglin (Linum perenne ssp. alpinum)

Fjällsippa (Dryas octopetala)

Dvärgalpros (Rhodothamnus chamaecistus)

Fjälltätört (Pinguicula alpina)

Efter att ha passerat alla dessa vackra växter var det dags att ge sig uppför berget. Vi skulle upp på toppen till en platå som lutade brant åt vårt håll men ganska flackt åt andra hållet.

Medan vi klättrade uppåt rullade molnen upp längs bergssidan och jagade på oss.

En bergsget stod och tittade på oss. Den undrade vad vi gjorde ut i detta väder.

Molnen kröp närmare och åskan började mullra uppe i bergen.

Trots jagande åskmoln tog vi oss tid att fota några växkter på vägen. Här vildaurikel (Primula auricula)

Nu kom regnet ifatt oss och det åskade runt omkring. Inte det roligaste väder när man är på en bergssida. Vi ökade på farten en del för att komma fram så fort som möjligt.

Stjärnaurikel (Primula minima)

Sista biten fick vi springa över en snölega. Rifugion låg inte så långt från bergkrönet så vi kom in rätt snart. Sjöblöta men säkrade från åskan.

Dagens mål hette Rifugio Scalorbi. Ett trevligt ställe där restaurangen var fylld av en glad scoutgrupp. Det var rätt livat med alla scouterna och vi undrade hur det skulle bli med nattsömnen. Ingen fara med det, efter att ha ätit fortsatte scouterna och vi blev rätt ensamma över natten.

Vi fick ett dubbelrum i minimal skala. Maria är i naturlig storlek och resten är i miniformat.

Nästa morgon var det dags för nästa äventyrliga sträcka som inte var möjlig att gå. Vi skulle gå en stig på dalens vänstra sida i bilden. På rifugion fick vi veta att den stigen skulle man inte försöka sig på. Den är smal, brant och dessutom med stor rasrisk.

Istället fick det bli att gå på vägen på dalens högra sida.

Ett murmeldjur satt och solade sig på alpsluttningen. Det vinkade glatt till oss och önskade lycka till på färden.

Vägen var väldigt lättgången och sänkte sig jämnt neråt i dalen.

Vid en ravin kunde vi se över till andra sidan dalen. Stigen skymtar på motsatta sidan och som synes är den ganska luftig.

Längs vägen växte lilleman (Paederota bonarota)

Även om det var lite snopet att inte få vandra stigen nere i dalen så blev vi ändå rikt belönade denna dag. Vägen var uthuggen i berget och i en vägkrök på den branta sidan så satt den, blomman vi så gärna ville hitta, men som är så sällsynt.

Rotad i sprickor i berget, men helt utan jord fanns flera stånd av djävulsklo (Physoplexis comosa). Eftersom denna blomma växer på lodräta bergklippor så får man oftast klättra i bergen för att se den. Men här fanns den på en lodrät sida sprängd för att vägen skulle kunna komma fram.

Luktsporre (Physoplexis comosa)

En tillbakablick uppåt i dalen. Till vänster syns hur vägen är huggen i berget. Där någonstans växte djävulsklon. Till höger djup ner i dalen kan man se hur stigen smyger strax ovanför ravinen med forsen.

Nattviol (Platanthera bifolia)

Tvåblad (Neottia ovata)

Någon snyltrot, osäkert vilken.

Eftersom vi hade gått den lättvandrade vägen var vi framme vid dagens mål, Giazza, redan mitt på dagen.

Här en god kopp kaffe och planläggning för nästa dag.

Från att ha gått söderut nästan hela tiden vände leden nu västerut för en dag. Vägen ut från Giazza gick på en serpentinväg uppför bergssidan.

600 höjdmeter senare planade vägen ut och hamnade på en relativt plan platå. Nu blev det mera liten landsväg i stället för åsnestigen uppför branten.

Här blev läget totalt förvirrat. Det fanns ingen skyltning för E5 så vi följde vår karta. I det här fallet var det helt fel val. Vi följde vägen någon km utan att hitta den stig vi skulle följa. Vi frågade på en gård, men ingen där hade hört talas om E5.

Vi gick till baka till slutet på vägen från Giazza och funderade på vad vi skulle göra. Skyltarna med E5 på bilden pekar bara tillbaka ner i dalen så den var inte till någon hjälp.

En ko avtecknade sig mot horisonten och betraktade lugnt de förvirrade vandrarna.

Till slut bestämde vi oss för att följa vägen åt andra hållet. Efter någon km kom vi fram till en skylt som visade var E5 avvek från vägen. Vi följde stigen även om det inte alls var såsom kartan visade.

Stjärnflocka (Astrantia major)

Den vidare vägen genom skogen var mycket dåligt skyltad. Vi fick flera gånger gissa oss fram med hjälp av kartan. Stigen var ofta igenväxt och ibland full med komockor och lera.

På bilden har vi äntligen kommit fram till den lilla byn Merli. Lennart pratar med en tysk vandrare som gick leden i motsatt riktning. Om det var svårt att hitta den rätta vägen så skulle det bli än svårare i åt andra hållet. Vi gav så bra instruktioner som möjligt för att han skulle hitta genom skogen,

Merli var en underlig by. Den verkade i och för sig bebodd, men det fanns inte en levande själ i närheten. Vi kunde konstatera att de har använt kalkstensflisor i stor omfattning till sina hus. Trots att det är trevåningshus hade de lagt stora, tjocka, skivor som taktäckning av taken. Det är ganska imponerande att tänka hur det gick till att vinscha upp dem och att får dem på plats över varandra.

Vi satte oss på någon sorts veranda, eller kanske lastbrygga, och åt vår medhavda lunch. Det blev en stunds paus innan vi fortsatte.

Liten fingerborgsblomma (Digitalis lutea)

Efter Merli blev det lättare att hitta vägen. Landskapet förändrades till ett småkulligt område med kalksten. Det har uppenbarligen funnits gott om sten. Stora kalkstensskivor har även används till gärdsgårdar för att markera vägar och fägator.

Det vi passerade genom var en ganska övergiven trakt. Det var många helt tomma hus. Hela byn på bilden var helt övergiven och öde. De stora bostadshusen tydde på att det hade bott en många människor här tidigare. De har säkert har varit anställda eftersom det är flervåningshus. Men det är svårt att veta hur de försörjde sig, jordbruk, skogsbruk eller någon form av gruvverksamhet.

Vi banade oss vidare genom snårskog och djungel. Vi passerade ett lite hotell där vi kunde få en kopp kaffe.

Så småningom och senare än planerat kom vi fram till dagens mål, Erbezzo. Vilken kontrast. Den här byn var helt renoverad i bästa skick. Det bodde folk i alla hus. Troligen ligger den på pendlingsavstånd från Verona. Det är säkert status att bo i denna fina by.

Vi hittade ett trevligt hotell. Tvättade våra skor och torkade allt blött från den småregniga dagen. En pizza och öl på kvällen. Vaknade sedan utsövda med alla kläder torra.

Vi beundrade den vackra kvällshimlen. Tog en pizza och öl på kvällen.

Vi vaknade på morgonen till en solig dag. Alla kläder hade torkat under natten och vi kom iväg strax efter klockan nio.

Vi gick en runda i den prydliga byn och drog oss sedan mot vägen ut.

Idag vände vägen åter åt söder. Vi hittade var leden lämnade Erbezzo och vandrade ut ur byn.

Den första delen av dagen gick på lättgångna vägar och stigar.

Även här är vägen kantad av stora kalkstensskivor på samma sätt som dagen innan. Klicka på bilden för att se en närmare titt på stenskivorna.

Nu var det ett helt annat landskap än tidigare. Dolomiterna hade tagit slut och framför oss ligger ett böljande landskap.

Dalen vi vandrar heter Valpantena och ligger parallellt med den kända vindalen Valpolicella.

Även om berglandskapet är slut så fanns det ännu lite äventyr kvar. Långt i fjärran skådade vi ett naturfenomen. Klicka två gånger på bilden för en närmare blick.

Efter några slingrande vägar vek leden av in i skogen och uppför en ravin med en forsande bäck.

För att komma vidare var vi tvungna att vada över en fors som kom uppifrån en sidodal.

Vi tog av vandringskängorna och satte på plastsandalerna för att vada säkert. Lennart först ...

... och Maria sedan över den vilda flodens strida ström.

Leden fortsatte upp i ravinen längs forsen. Ibland var forsen och stigen samma sak.

Längs hela vägen upp rann forsen i vattenfall.

Högre och högre ledden oss ravinen.

Ett sista vattenfall innan vi nådde toppen

Ravinen ledde oss upp till Ponte di Veja. En naturlig bro i berget. Den har skapats genom erosion av forsen i kalkstenen. Ursprungligen har det varit en grotta som har urholkats genom åren.

Det är Europas största naturliga bro. Den är mer än trettio meter hög och femtio meter bred. Det är imponerade att se den när man, som vi, kommer nerifrån och får den framför sig.

Högst sannolikt har Dante besökt platsen före oss. I sin Inferno beskriver han i åttonde cirkeln i helvetet en järnfärgad stenbro.

I närheten ligger restaurangen Trattoria Ponte Veja där vi snabbt smet in för lunch när ett åskväder överraskade oss. När åskvädret dragit vidare avslutade vi lunchen med en limoncello och fortsatte vår vandring.

Tidigare såg vi äldre bruk av kalkstenar till tak och kantning av vägar. Nu gick vägen längs modernare bruk av stenen. Det låg stora stenbrott längs vägen där stora stenar bröts.

Ytterligare ett stenbrott - men vad är det som ligger inne på brottets område? Kan du se det? Inte, klicka på bilden ett par gånger och se själv.

På eftermiddagen nådde vi Montecchio. En ganska liten by där det inte fanns så mycket boende. Vi gick in på restaurangen, Il Solito Posto, på bilden och frågade den unga kvinnan som drev stället efter boende. Vi fick veta att det fanns ett litet B&B, men bara för vandrare på E5.

Vi fick vägvisning förbi kyrkan och in på en liten väg. Vi välkomnades av Franco och Helene Cuoghi. Ett par som var pionjärer på att anlägga E5 och därför insåg att det behövdes någonstans att bo även i Montecchio.

Vi frågade Franco och Helene var man bäst kunde äta i byn. Då hänvisades vi tillbaka till restaurangen där vi frågade efter vägen till boendet. Bra samarbete i byn.

Vi fick en väldigt trevlig middag. Vi var länge de enda gästerna, men efter ett tag kom ett par med hund som var helt saligt lyckliga. De hade med hjälp av hunden hittat några riktigt stora tryffelsvampar. Alla fick hålla i dem och känna doften.

När det var dags för dessert frågade kvinnan vad vi ville ha. Vi tvekade och då sade hon: Jag vet! Vi var i Valpolicella-trakten och serverades dess söta desertvin - Reciotto. Ett sött rött vin som är gott att avsluta måltiden med. Till detta fick vi en traditionell torr mandelkaka - Sbrisolona. Namnet kommer från verbet sbriciolare som på Mantova-dialekt betyder att smula ner. Så torr är kakan.

När denna text skrivs några år senare - 2023 - så kan man se på Google Street View att Il Solito Post, som betyder den vanliga platsen, är stängd och hela huset är övergivet sedan flera år tillbaka. Sorgligt, vi hade en trevlig sista kväll på E5.

Så vaknade vi till den sista vandringsdagen. Nu återstod bara att ta sig till Verona. Vi fick en god frukost med nyvärpta ägg och mycket prat om leden. Franco och Helene hade lagt mycket tid på att reka och markera leden,

Vi pratade om sista äventyret, en vandring i en ravin som beskrevs i guideboken. De slog ifrån sig. Nej, där kan man inte vandra, de är för farligt och ingen har gått den vägen på flera år, den är inte framkomlig. Så även den sista äventyrliga biten blev vi blåsta på.

Chefen för äggfabriken.

Vi tackade Franco och Helene för boendet och lämnade dem.

En baktanke var att vi försöker ta oss igenom ravinen ändå. Hur svårt kan det vara? Därför gick vi ner genom Montecchio mot ravinens nedgång.

Vi passerad kyrkan vid torget och restaurangen från igår.

Till vänster om restaurangen gick en smal gränd mot trappan som leder ner till ravinen.

Vi gick ner i ravinen och väl nere kunde konstatera att stigen var helt igenvuxen och omöjlig att ta sig fram. Hela ravinen ligger nersänkt i landskapet och i botten rinner en bäck. För ta sig igenom hade vi behövt en machete att röja med och det skulle ha tagit oss ett par dagar att komma igenom.

Det var bara att vända om och vandra längs vägen istället. Det var inga problem, trafiken var nästan obefintlig.

På vägen tillbaka såg vi ett träd som vi inte kände igen. Vi har senare lärt oss det är päronkvitten som ser ut sådär.

Vägen kantades av fruktodlingar. Vägen gick i vinodlingsområdet som kallas Valpolicella, även om vi inte gick i själva Valpolicelladalen. Dalarna går i nord-sydlig led. Vi fick lära oss att vinet odlas på sluttningar mot väster för där finns den varma eftermiddagssolen. Frukt odlas på sluttningar mot öster då det är för lite sol för vinet där.

Här kunde vi se den långa vandringens slutmål - Verona - på avstånd. Det återstod bara en slingrande serpentinväg ner till samma nivå som staden.

Redan vid 11-tiden kom vi fram till ledens slutpunkt, markerad med en informationsskylt. Det är i Avesa, en förstad till Verona. Efter Avesa fortsätter man med buss till Verona. Idag finns inte ett spår kvar av skylten.

Vi firade att vi hade kommit i mål med en god lunch på Trattoria al Popolo. Sammanlagt med båda etapperna på E5 hade vi avverkat sträckan från Konstanz till Verona, en total distans på cirka 45 mil.

Denna etapp 2 var intressant. De var roligt att se ett annorlunda landskap än de vanliga alpvandringarna. Men på ett sätt blev det också en besvikelse. Vi blev snuvade på i princip alla utmanande sträckor av olika orsaker. De var kvarvarande snö, risk för regn och igenväxt ravin.

Resan avslutades med en lokalbuss till Verona. Det blev ett par avslutande dagar som turister i Verona och även en tur till Gardasjön innan vi tog tåget hem.