Maria och Lennart

Vi dukade upp en riklig tåglunch efter färjan från Danmark till Puttgarden. När vi precis hade fyllt bordet med allt gott kom det ett meddelande i högtalaren att det inte gick att ställa om tåget till tysk järnvägsstandard. Alla måste byta till mötande tåg mitt emot. Folk rusade snabbt över och vi började packa ihop maten och hoppades att hinna med. När all maten var packad meddelades att problemet med tåget var löst och de andra fick komma tillbaka till oss igen.

Tågresan gick helt enligt plan ända till Milano. Där drabbades vi av inställd förbindelse till Pontremoli på grund av strejk. Med ruskig tur stötte vi på en järnvägstjänsteman som upplyste att vi kunde ta tåget intill oss och sedan byta i Fidenza. Med fem minuters marginal äntrade vi tåget och resan räddades.

Vi höll värdinnan på vårt B&B informerad via telefon. När vi väl anlände till Pontremoli vid halv elva på kvällen i småregn så kom hon och hämtade oss med sin lilla Fiat. Under stor glädje proppade vi in fyra passagerare med var sin ryggsäck och skjutsades till vårt boende.

Där blev vi välkomnade med flera sorters hemgjord likör och små korvar att äta. Ett vänligt mottagande redan första dagen. Vi fick sitta på en altan under presenningar, som skyddade mot regnet.

Boendet var enkelt men rent och bra. Vi fick var sitt dubbelrum med en gemensam toalett emellan.

Köket där frukosten serverades hade en lustig skala. Det kändes som att äta i ett dockskåp.

Vi tackade för oss och gick ut genom den gamla staden. Följer man kartan och bor på pilgrimshärbärget kommer man aldrig in i stadskärnan. Vi gick genom trånga gränder och letade oss fram till torget i centrum.

Det var lördag och torghandel. Vi kunde förse oss med lunchmat för dagen.

Vi hann också med besök i stadens kyrka.

Vi korsade bron över floden Magra och lämnade staden bakom oss. Floden skulle mer eller mindre bli vår följeslagare ända ner till havet.

Leden trixade en del sidledes för att undvika landsvägen. Här kan man verkligen undra om Sigeric slingrade på det viset. Än upp i skogen och än genom smala gränder.

Slutligen kom vi ut i ett öppet landskap med utsikt över fikonträd. Molnen hängde över oss hela dagen. Det ljuvliga gula höstljus Maria och Lennart hade vandrat i året innan fanns inte detta år.

I den lilla byn Miglarina gick leden rakt igenom en port i ett hus. Eftersom det småregnade hela tiden passade det bra att stanna för att äta lunchmaten från Pontremoli. Lite povert kan tyckas, men vi fick en god fika senare i närbelägna Filattiera där det gick att torka kläderna en liten stund.

Vid ingången till Filattiera ligger en kyrka, Pieve di Santo Stefano a Sorano, som har varit ett mål för pilgrimer under lång tid. Kyrkan är inte stor, men byggd som en basilika med tre skepp.

Platsen var bebodd redan på förhistorisk tid. Århundradet före Kristi födelse låg här en romersk gård.

Själva byn Filattiera ligger på en kulle och leden klättrar upp och nerför kullen. Där kan man bland annat skåda denna ståtliga port vid entrén till en byggnad.

Via smala gränder tar man sig genom centrum och..

... lämnar Filattiera genom en stenport.

Den fortsatta vägen gick genom kastanjeskog, där det även växte vild cyklamen. Kastanjerna, den ätliga sorten, dominerade skogen. Det var skördetid och många människor var ute i skogen och plockade. Stigen var som att vandra på en mjuk madrass med alla kastanjeskal som gav fjädring.

Vi kom fram till vårt B&B Gredo i Villafranca in Lunigiana, inrymt i en gammal borgbyggnad mittemot kyrkan. Vi fick två sammanhängande dubbelrum, nyrenoverat och fint. Stället sköttes av kaféägaren i samma hus. Han rekommenderade också restaurang på kvällen och serverade frukost på morgonen.

Villafranca är inte ett ovanligt namn på samhällen längs pilgrimsvägar. Man finner det också i Spanien längs Camino di Santiago. Det betyder den franska byn och kommer från att franska volontärer arbetade för att ta hand om pilgrimerna.

Den rekommenderade restaurangen serverade utmärkt mat men det blev en sällsam upplevelse. Serveringen var på en stor innergård med tältliknande tak. Under måltiden kom världens åskskur. Regnet dånade i taket och åskan knallade. När vi gick tillbaka till vårt B&B i mörkret hade det minskat till normalregn.

På natten kom ett nytt åskväder. Blixten måste ha slagit ner i kyrktornet på andra sidan torget för Maria och Lennart for upp av en blixt med omedelbar och kolossal knall. Jonas och Eva-Katarina sov lugnt och vaknade på morgonen helt ovetande om nattens oväder.

Trakten vi kom in i nu kallas Lunigiana. Det är inte en italiensk region, men ett område som funnits sedan romartiden. Det var också ett kyrkligt stift på medeltiden med biskopssäte i Sarzana. Befolkningen ser sig fortfarande som "lunigiananer" och har sin egen identitet. Namnet kommer från staden Luni som numera är en arkeologisk plats och som vi kom att passera nästa dag.

Efter frukosten var vi mätta och glada. Klara för avfärd gav vi oss iväg för dagen.

Här fanns ett vägval; antingen genom skogen som numera är det enda alternativet enligt officiella kartan eller att följa en äldre beskrivning i vår guidebok. Den korsade floden Magra och gick på glestrafikerad landsväg.

Med tanke på hur vädret såg ut och efter diskussion med vår värd bestämde vi oss för landsvägen. Det var säkert ett klokt beslut.

Innan vi korsade floden tittade vi in i församlingskyrkan tillägnad San Francesco. Jonas höll sin dagliga betraktelse över ett av orden i pilgrimskransen. Kransen innehåller sju ord, vars initialer bildar ordet FETBLAD. Det är ord att förknippa med en pilgrimsvandring: Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet och Delande.

Svårast hade vi nog för tystnaden eftersom en vandring ger tid och uppslag till många samtal.

Tre pilgrimer på bron över Magra.

Leden gick mycket vackert genom en grön landsbygd. Molnen tornade upp sig mörka på himlen och försåg oss med väta då och då under dagen.

Vid middagstid stötte vi på en grupp män på väg ut för att jaga vildsvin, cinghiale på italienska. Idag var det söndag. Tre år i rad på lördag eller söndag har vi stött på vildsvinsjägare, alltid män. Förmodligen finns det gott om vildsvin i Italien. Det är inte ovanligt med vildsvinskött i ragun till pastan eller i salamin.

Här sitter Lennart och Maria på en bänk i regnet och väntar på Eva-Katarina. Hon hade slagit vad med sin syster om att bada utomhus på 100 ställen innan årets slut. Vi korsade en halvt uttorkad flodfåra och vips for Eva-Katarina iväg för ett dopp.

Systrarna klarade sina vad till slut. Det hundrade badet gjorde de tillsammans på nyårsafton någonstans.

Så här såg det ut på gatan utanför när vi åt frukost på morgonen. Vattnet gjorde svallvågor från bilhjulen. Det hade kommit en rejäl skur och ingen berättade för oss vad som sades i prognosen för resten av dagen.

Leden gick över ett högt berg. Vägen uppför var en lerig stig som i dagens väder samtidigt fungerade som livlig bäck.  Stundtals häftigt regn och kraftig blåst. Ett och annat träd hade fallit över stigen men vi tog oss runt dem. Sura utanpå men inte inuti kom vi upp på berget och vandrade sedan på små vägar.

Till slut var vi tvungna att stanna och äta våra medhavda mackor stående och skölja ner dem med vatten. Vi åt också upp kastanjepannkakorna från Villafranca.

Vi gjorde bara ett väldigt kort stopp för att snabbt komma vidare.

Längst upp på bergets krön gick vi över gränsen till Lombardiet. Denna region gör en liten utstickare in i Toscana.

Bilden är inte helt rättvis. Himlen var nu gulfärgad och mycket hotfull. Vi skyndade på våra steg för det var långt kvar av dagen.

Vid halv tretiden på eftermiddagen gick vi in i Ponzano Superiore (=den övre) fortfarande uppe på berget. Då kom vinden! Luften blev alldeles varm och vinden var så stark vi måste stötta oss med stavarna. Nu var det inte lämpligt att fortsätta, men inget verkade vara öppet i hela byn.

Hm, sade Lennart, jag har läst att det ska finnas ett kafé i byn. Vi tittade oss omkring efter skylten, men det fanns ingen.

Det visade sig till slut att kaféet inte hade någon skylt och att vi stod utanför. Skylt behövs inte när alla i byn vet var det ligger. Vi gick in och frågade om vi stanna en stund. Jodå, det gick bra. Vi blev väldigt vänligt bemötta och handlade både kaffe och öl innan besöket var över.

Det fanns inte så mycket ätbart att köpa. Vi inhandlade några tramezzini, trekantssmörgåsar på formbröd.

Nu kom ett fruktansvärt oväder över oss. Orkan, blixt och dunder. Träden skakade som vore de grässtrån. Efter ett tag gick strömmen och vi satt i mobiltelefonens milda sken. En och en halv timma fick vi vänta på kaféet innan vinden mojnade.

Folket på orten tyckte prompt att vi skulle vänta ett par timmar på en buss. De pratade om något "alerta rossa". Att vänta på bussen kändes för länge och ingen visste om bussen skulle gå i detta väder. Vi ville komma fram till Sarzana innan det blev för sent eftersom inget boende var förbokat. Valet blev att återuppta vandringen längs leden nerför berget.

På vägen ner passerar leden ruinerna av det gamla slottet Castello della Brina, numera en arkeologisk utgrävningsplats. Brina har en lång historia och området har varit bebott åtminstone sedan slutet av femte århundradet f. Kr. Platsen är arrangerad som ett friluftsmuseum där man kan vandra runt och läsa på informationstavlor.

Vandringen vidare till Sarzana gick utan större problem. Vid ankomsten fick vi se en helt ödelagd stad, butiker och restauranger stängda, trasiga takpannor på gatorna, delar av plåttak som fladdrade i vinden. Det var mörkt och fuktigt överallt, hur hitta någonstans att bo här? Enligt Googles karta skulle det ligga ett B&B på huvudgatan. Vi gick fram och åter några gånger utan att hitta något. Till slut, på tredje eller fjärde passagen fick vi se en liten, liten lapp med texten "B&B" och ett telefonnummer. Lennart ringde och en kvinna svarade. Lennart: Vi är fyra pilgrimer som behöver natthärbärge. Kvinnan: Jag kommer om tjugo minuter.

Tjugo minuter senare fräser en ung kvinna in på gatan med sin Vespa. Hon släppte in oss i finaste palatset och visade in oss i en stor våning med flera sovrum. Vi var de enda gästerna så det blev två stora sovrum med eget bad och toalett.

Kvinnan hade ärvt lägenheten i denna magnifika byggnad, som bar namnet Palazzo Picedi Benettini, men bodde inte i den. Den användes bara som B&B.

Entrén till lägenheten var lika storstilad som resten av byggnaden.

Enda problemet var att stormen hade vräkt upp fönstret i Lennarts och Marias badrum så det var sjöblött på golvet. Det ordnades med snabb avtorkning. Och frukost då? Jodå, kvinnan skulle komma åter på önskad tid nästa morgon.

Efter att ha hängt alla våta kläder på tork smög vi oss ut på stan och lyckades hitta en enda restaurang som var öppen och där vi fick en utmärkt middag.

Lägenhetens vardagsrum där man kunde sitta ner och ta det lugnt en stund.

Lennarts och Marias sovrum med alla kläder på tork.

Tidigt nästa morgon kom kvinnan åter och lagade en riklig frukost i det stora köket med den gigantiska öppna spisen.

Diskhon var tillverkad av en enda stor marmorkloss som sig bör när vi nu närmade oss Carrarra.

Palazzo Picedi Benettini är resultatet av en renovering på 1700-talet av en byggnad från 1400-talet. När vi gjort oss klara för avfärd gick vi en runda i trapphuset. Det var fullt av marmorskulpturer överallt.

Flera av skulpturerna föreställde krigarkvinnor. Historien förtäljer att ärkehertiginnan av Österrike, hertiginnan av Parma, mm Maria Luigia övernattade i denna byggnad 16 augusti 1817 på samma våning som vi tillbringade natten i. Hon var då på återresa till Parma efter att ha besökt Florens, Livorno och Lucca. Kejsarinnan vilade i ett rött rum med en alkov och en himmelsäng i smidesjärn, gjord av Gio Batta Benettini Contardi.

Maria Luigia (Marie Louise på svenska) var också kejsarinna av Frankrike, gift med Napoleon I och mor till Napoleon II.

Det blev ett kort besök i stadens katedral Cattedrale di Santa Maria Assunta.  Många katolska kyrkor har detta namn, vilket innebär att de är tillägnade jungfru Marie himmelsfärd (assunta). Katedral är inte någon arkitektonisk beteckning som talar om att kyrkan är stor, utan helt enkelt den kyrka som biskopen residerar i, dvs samma som domkyrka.

Vi gick ut ur centrum på huvudgatan och var på väg för denna dags vandring.

Städning och röjning efter orkanen pågick överallt. Vi insåg nu vad "alerta rossa" betydde. Det är samma som "varning klass 3" från SMHI. Det innebär att man inte ska vistas ute utan hålla sig hemma.

Ett apelsinträd längs vägen.

I utkanten av Sarzana ligger det gamla fortet Fortezza Firmafede som byggdes i slutet av 1400-talet.

Alla sevärdheter var stängda denna dag efter gårdagens orkan.

Med jämna mellanrum blev vi påminda om vad som är vår slutdestination.

I ett skyltfönster kunde vi hitta torkad fisk från Röst på Lofoten. Röst är Lofotens sydligaste kommun. Där landas varje vår massor av den fina skrejen, ishavstorsken. Den torkas och exporteras till Medelhavsländerna. Så har det varit sedan medeltiden. Att just Röst levererar till Italien kommer från en händelse 1432. Venetianaren Pietra Querini skulle segla till Flandern, men drabbades av storm och landade på Lofoten. Där blev han kvar ett tag och fick stifta bekantskap med den goda  torkade fisken, stoccafisso på italienska. Han blev så förtjust i den att han började importera. Maträtten som lagades med stoccafisso kallades baccalà, vilket kommer av att fisken förvaras i backar i Norge. Ordet baccalà vandrade sedan tillbaka norrut och med vändning på konsonanterna blev det just kabeljo.

Strax efter fortet Firmafede, precis utanför staden, kom nästa fort, Fortezza di Sarzanello. Dess föregångare har mycket gamla anor. Redan på 300-talet började folk flytta från Luni nära kusten upp på dessa kullar och bilda olika samhällen, varav Sarzana var ett.

Vandringen gick vidare bland kullarna en bit från havet för att så småningom vända riktning västerut mot kusten.

Leden gick en längre sträcka utmed en kanal. Något som indikerar att landskapet hade blivit ganska flackt.

Vid halv tretiden på eftermiddagen passerade vi ruinerna efter den romerska staden Luni, grundad 177 f. Kr på en plats där det tidigare legat en etruskisk bosättning. Även här var det stängt för uppröjning efter orkanen. Den enda som gick att komma nära var den gamla amfiteatern där vi kunde skåda in genom entrén.

Utanför amfiteatern träffade vi på ett av de vilda djuren avsedda för gladiatorspelen och som hade överlevt ända till våra dagar.

Kusten var en enda lång sandstrand. Stranden var full med uppblåst skräp och städning pågick överallt. Dyningen var så kraftig att det var helt omöjligt att ens tänka sig ett bad. Med viss motvillighet insåg även Eva-Katarina att så var fallet. Vi slapp därmed att livrädda henne.

Vi fortsatte parallellt med strandkanten på denna långa badortsmiljö. Det var fullt med restauranger. De som inte hade stängt för säsongen hade stängt för dagen för att röja.

Någon riktig lunch blev det inte denna dag. Vi åt någon form av nödproviant i en park.

Till slut hittade vi denna man som rostade de mest fantastiskt goda kastanjer. Han fick sälja några påsar som vi mumsade i oss lika snabbt som han  packade dem.

Den långa badstranden har bara ett avbrott på flera kilometer. Det är utskeppningshamnen i Carrarra. Här lastas fartygen med de stora stenblocken från marmorbrotten som ligger i bergen innanför. Carrarramarmor är känd som världens finaste marmor. Den har använts till byggnader och skulpturer i över 2000 år.

Det är ganska bisarrt med de stora lastfartygen precis granne med folk som badar vid stranden.

I Carrarra har man råd att täcka hela torget med marmor. Carrarramarmorn är vit eller blågrå. Här har man använt de två färgerna till att lägga mönster över hela torget.

Exempel på berömda byggnader som är byggda med carrarramarmor är lutande tornet i Pisa, Peterskyrkan i Rom, Operahuset i Oslo och trappan till hotell Knaust i Sundsvall.

Carrarra var målet för dagen. Ingen logi var bokad, men det skulle ligga ett B&B ganska centralt. Vi letade oss fram med hjälp av kartan genom ett rätt tråkigt område. In på en bakgata hamnade vi utanför en stor port och ett plank.

Vi ringde på och presenterade oss som fyra pilgrimer med behov av logi för natten. Porten öppnades och vi klev in i en helt annan värld. Mitt inne i bostadsområdet låg en underbar trädgård med en stor villa. Namnet var B&B Il Giardino Antico - den gamla trädgården.

Damen som drev stället bodde egentligen i Milanotrakten, men var kvar här ifall det skulle komma ytterligare någon pilgrim innan vintern. Även denna natt hade vi en väldans tur med boendet. Det är alltid en chansning att resa obokat, men det kan också vara en del av charmen med en resa.

Det blev inkvartering och middag på rekommenderad restaurang. Det var ett sådant ställe där den skrivna menyn står på bordet och där får den stå kvar. Restaurangägaren rekommenderade och vi åt. Vegetariskt till de som så önskade och med kött till övriga. Det blev en mycket trevlig kväll förutom att några personer satt och rökte i restaurangens entré och all röken gick ner till oss i undervåningen.

När vi vaknade på morgonen så möttes vi av en uppdukad lyxfrukost. Där fanns färskt bröd, juice, gott kaffe och framför allt - en omelett tillagad enkom för oss.

Kopplingen mellan vardagsrummet och den underbara trädgården gav ett väldigt fint ljus som strålade in genom fönsterpartiet.

Detta var ett mycket elegant hem som ägaren upplät till övernattning för pilgrimer.

Vi lämnade Carrarra efter frukosten. Vägen ut gick genom en marknad.

Vi var nu åter tillbaka på den officiella leden. Här markeras den med en sten av marmor. Varianterna på hur leden markeras är oändliga. Oftast är det en bild på en person med packning på ryggen och stav i handen.

Denna skylt är väl inte någon av de mest berömda skulpturerna i Carrarramarmor. Bland de kända skulptörerna som använt marmor från brotten här finns annars Michelangelo  och Bernini. Så är till exempel Michelangelos skulptur David i Florens utförd i Carrarramarmor.

På väg ut ur staden kan man se marmorbrotten i de fjärran bergen. Brotten ligger ofta på mer än 1000 m ö h. Själva ordet carrarra är ursprungligen keltiskt och betyder stenbrott.

Vi passerade flera stenindustrier i stadens utkant. Vi frågade hur mycket stenblocket, som bockkranen lyfter, väger. Vikten var 45 ton.

Stigen, som ledde oss upp i bergen, var inte röjd efter orkanen. Ett träd spärrade vägen. Lennart gjorde en insats med sågen i sin Swiss Army Knife för att komma igenom. De andra fuskade och gick runt trädet.

I Italien talar man fortfarande om Orkanen 2018. Då Lennart och Maria besökte dolomiterna vintern 2020 varnade en bergsguide för risken att träd välter även i måttliga vindar. Rötterna har blivit så destabiliserade av omruskningen hösten 2018. Även flera broar på vandringsleder blev raserade och är ännu inte uppbyggda.

Den fortsatta vandringen gick en bit upp på bergssidan. Landet närmast havet är plant och flackt. Sedan stiger bergen rätt snabbt, men är inte alltid så väldigt höga.

Små vägar ringlar på bergssidan.

Någon sorts kalla växte vid sidan av vägen.

Vinodlingar på sluttningen mot väster. Ofta odlar man vin på västsluttningar där det är mest sol. På östsluttningarna odlas frukt.

Tid för en lunchpaus på Piazza Aranci (Apelsintorget) i Massa. Alla träden på torget var fruktbärande apelsinträd. De var ännu inte mogna så vi pallade inga frukter.

En trång gränd i Massa där leden går nästan upp till fortet Castello Malaspina di Massa.

Den fortsatta vandringen för dagen var kuperad då leden klättrade uppför en del och sedan ner till slutmålet.

Olivodlingar där det hänger nät under trädkronorna för att fånga fallande oliver. Vid olivskörden breder man ut nät på marken under träden och "krattar" träden med stora räfsor. Sedan är det bara att samla in näten och ta tillvara oliverna.

Sent på eftermiddagen kom Maria och Lennart fram till Pietrasanta. Hotellet var förbokat för det verkade svårt att hitta något till vettigt pris. Här driver närheten till kusten upp priserna.

Hotellet hette Garage Bonci, ett trevligt ställe.

Mannen som drev stället hade ärvt en Fiat-verkstad av sin far och gjort om den till hotell och restaurang, båda av god klass. Inredningen var rustik och inspirerad av pallvirke.

Hotellrummen var inte numrerade från 1, 2, osv. De hade nummer som 500, 600, 1100, 124, alla beteckningar på olika Fiat-modeller.

Pietrasanta är en stad med mycket publik konst. Överallt på den stora piazzan fanns det stora konstverk.

Det blev en spännande promenad på kvällen i väntan på att Eva-Katarina och Jonas skulle dyka upp. Sista biten in till Pietrasanta går längs floden Fiume Versilia. Där passade Eva-Katarina på att ta ett av sina 100 dopp i den strida floden.

Till slut dök de upp i mörkret och alla var samlade igen.

På kvällen fick vi en mycket god middag i hotellets restaurang. Musselsoppa med mera mussel än soppa och ...

Den goda frukosten på morgonen var resans sista gemensamma måltid. Eva-Katarina lämnade oss här för att ta tåget hem och börja arbeta igen.

Vi vinkade av Eva-Katarina på stationen och gick en sista gång förbi skulpturerna på piazzan.

Tid för ett fotografi innan vi lämnade staden.

Men, Jonas, du får väl inte tjuvkika på flickans mobil!

På väg ut ur Pietrasanta på det som skulle komma att bli resans sista vandringsdag, men det visste vi inte då.

I Italien smyckar man sina gravar vid allhelgonahelgen precis som vi gör i Sverige. Italienska gravplatser är alltid väldigt välskötta och utsmyckade. Denna i utkanten av Pietrasanta var inget undantag.

Vi vände riktning upp mot bergen för att så småningom ta oss över till Lucca.

Här passerar vi ett vattenflöde som har blivit missfärgat av all lera som lakats ut av regnet i ovädret.

På ett ställe blev det en lite märklig passage. Leden lämnade ett villaområde för att gå i total vildmark och strax därefter landa i ett nytt villaområde. Lite som att byta från en värld till en annan.

Plötsligt stod en lite vilsekommen amerikanska, på vandring mot Rom, vid sidan av vägen. Hon visste inte riktigt var hon befann sig så vi visade henne på kartan.

Hon gick sedan i sällskap med oss ett tag men eftersom hon skrek "Mot Rom. Vi ska till Rom" till alla vi passerade så blev det lite pinsamt. Som av en slump ökade vi tempo och hon orkade inte hänga på till slut.

En säregen frukt vars namn jag inte minns.

Vid lunchtid nådde vi Camaiore där det var stor marknad. Gatorna var fulla med folk fast det var mitt i veckan. Den här mannen skär en skiva av en jättegriskorv.

Camaiore var ett av ställena i Sigerics resplan. Nu gick vi in på hans 27e delsträcka mot Rom.

En ganska typisk vy i dessa trakter med vägen kantad av en allé. I detta fall cypresser, men det kan lika gärna vara pinjer.

Det var en sträcka med plan vandring innan vi skulle över de sista kullarna.

En stunds vila utanför Camaiore vid Chiesa di Sant'Andrea Apostolo innan vi fortsatte upp till Montemagno.

På väg upp i värmen ...

... för att till slut nå Montemagno. Här fanns ett kafé där vi stapplade in törstiga och tog var sin apelsinläsk innan vi gick vidare. För ovanlighetens skull träffade vi på ett par andra pilgrimer här.

Vid kyrkan i bakgrunden i Pizziano har vi precis tagit vår sista paus efter sista höjden innan Lucca.

Efter gårdagens händelser så bestämde vi oss för att det var olämpligt att vandra vidare till Altopascio enligt plan. Istället tog vi tåget till Florens, vilket vi ändå skulle gjort på eftermiddagen från Altopascio. Vid avskedet fick vi med oss två injektionssprutor med den kräkreflexhämmande medicinen och en instruktion om hur Lennart skulle bära sig åt att sätta den i Marias bak om det skulle behövas. Hösten 2019 påbörjade vi vår sjätte etapp hos Eugenia och vi kan inte tacka henne nog för hennes hjälpsamhet.

Innan vi tog tåget till Florens ville vi se Lucca. Det var så märkligt med hotellpriserna där. Plötsligt så steg de till flera tusen kronor just den veckan vi passerade. Det visade sig att det var en mässa i staden, Lucca Comics & Games. Det är en mässa för personer som älskar serier, lajvspel, fantasy och annat liknande.

Vi gick in till centrum för att se den gamla staden och även ta reda på vad mässan handlade om. I vår enfald trodde vi att det handlade om någon sorts LAN-party där folk satt och tittade på skärmar hela veckan. Vi kunde inte ha mera fel.

Gamla stan i Lucca är omgiven av en stadsmur från 1500- och 1600-talet, vilken begränsar trafiken nästan totalt. Det är nog flera kyrkor i centrum än bilar. Det är rent av väldigt många kyrkor. En av de äldsta är Basilica di San Frediano, en basilika i romansk stil.

På platsen för denna kyrka har det funnits en tidigare kyrka från 500-talet. Denna första kyrka byggdes av San Frediano själv. Den nuvarande kyrkan invigdes 1147, och har ändrats något sedan dess. Höjningen av mittskeppet och dess mosaikgavel gjordes på 1200-talet.

Dopfunten i basilikan är också den från 1100-talet och gjord i romansk stil. Tre mästare arbetade med alla utsmyckningarna som illustrerar olika bibliska händelser.

Normalt får man betala ett inträde för att besöka kyrkan, men eftersom vi var pilgrimer så var det fri entré. Då kunde inte smålänningarna avstå ett besök.

Utanför kyrkan pågick festivalen, Comics and Games. Det visade sig vara världens näst största mässa i sitt slag, endast överträffad av en japansk mässa på samma tema. Lucca Comics and Games har över 200 000 besökare varje år. Många aktiviteter pågick på gatorna i centrum. Här möts basilikan, Star Wars och en transformer på piazzan.

Det var det stora antalet gäster som hade drivit upp hotellpriserna, även om många besökare bara kom in över dagen med tåg och sedan återvände. Folkvimlet var stort och det var trevligt att vara en del av det.

Det blir mycket marknad när det är mässa. Här säljs de Toskanska söta aniskryddade flarnen med namnet Brigidini, uppkallade efter heliga Birgitta. Deras historia går tillbaka till 1300-talet när Birgitta vallfärdade till Rom. I Lamporecchio, mellan Lucca och Florens, misslyckades hon med en deg och för att inget skulle gå till spillo bakade hon den i varma järn. Där uppstod denna lokala specialitet.

Många hade gått in med stor inlevelse och klätt upp sig till sina favoritfigurer. Här är ett axplock.

Vid middagstid tog vi tåget till Florens tvärt emot folkströmmen till Lucca. Det blev en rundvandring i kvarteren runt domen. Vi gick också in i domen och fick våra pilgrimspass stämplade där.

Den stora domen i Florens är en pampig byggnad. Klicka på bilden för att höra klockornas klang.

En kvällsbild på Ponte Vecchio den berömda bron över floden Arno.

En typisk stadsbild från Italien med alla Vespor. Det blev den sista bilden innan vi klev på tåget för hemresan.