Maria och Lennart

Vi började vandringen i Miradolo Terme. Stationen ligger någon kilometer från vandringsleden så vi gick genom utkanten av byn och anslöt till leden.

Det var inte så mycket att se på denna sträcka. En blandning av industriområde och landsbygd.

Leden korsade järnvägen vi kom med. Här kommer en likadan rälsbuss som vårt sista tåg.

Vi passerade slottet Castello di Chignolo Po. Ett pampigt slott mitt ute i landskapet, vilket utger sig för att vara Lombardiets Versailles. Kanske lite överdrivet, vi kunde inte kontrollera eftersom det inte var öppet med guidade turer denna dag.

I den lilla byn Lambrina finns en kyrka tillägnad Sant-Antonio från Padova. Det var en munk som levde på 1100- och 1200-talen. Hans predikningar drog stora skaror människor. Med sina predikningar skall han enligt legenden ha försonat många människor: fångar skall ha släppts, skuldsatta ha fått fribrev, och ovänskap ha bilagts. En lag, författad den 15 mars 1231, antogs till följd av Antonios predikan, vilken reglerar situationen för skuldsatta som inte kan betala sina skulder. Originalet förvaras i Paduas museum. Enligt de katolska legenderna skall han ha utfört mirakler, bland annat genom att ha återfört en amputerad fot på ett ben.

På vägen ut från Lambrina passerade vi ett härligt höstfärgat träd. Eftersom denna vandring var i månadsskiftet oktober-november så kom den att bli "den gula vandringen". Det var inte sista gången vi såg Italien i höstskrud.

På sen eftermiddag nådde vi Orio Litta. Här finns inget hotell eller annat boende att boka. Istället har kommunen upplåtit ett tidigare sädeslager för övernattande pilgrimer. Vi hade förbokat sängplatser, men vid ankomsten var stället låst. Ingen svarade på de telefonnummer som var uppsatta vid ingången.

Efter en stunds väntande och knackande på dörren uppenbarade sig en grannkvinna och undrade om vi sökte natthärbärge. Hon hade nyckel och kunde släppa in oss. Efter en grundlig genomgång av hela anläggningen fick vi möjlighet att välja de bästa platserna. Det var en dubbelsäng på övervåningen i tornet med utsikt över stad och solnedgång.

Frukost på morgonen åt vi på närbelägna Bar Sport. Prislistan visar att ett gott uppförande belönas.

Från Orio Litta är det en kort promenad till Porto Di Corte Sant'Andrea vid stranden av Po där vi skulle skeppas över till andra sidan av en färja (it. traghetto) enligt guideboken. Att forsla pilgrimer över Po är en urgammal tradition. Numera finns det även en bro om man tar en omväg, men det är mera äkta att ta färjan.

Vi hade ringt och förbokat till ett visst klockslag och var framme och väntade vid bryggan i god tid.

Strax anslöt sig ett sällskap med italienare som skulle med färjan och en tysk pilgrim. På utsatt tid kom färjan styrd av "kapten" Danilo. Han har kört denna färja i 20 år och säger att efter honom finns det nog ingen som kan ta över.

Danilo driver restaurang på andra sidan och har därför tid att transportera pilgrimer på dagarna. Det italienska sällskapet skulle stanna hos Danilo för att äta lunch där och sedan återvända.

Beteckningen färja visade sig överdriven, båt var nog rätta namnet.

Alla packades ner i båten och vi åkte iväg på en fyrakilometerstur längs med floden. Danilo och de andra italierna skrattade och pratade hela vägen och berättade om Po. Vi berättade om oss och att vi kom från Sverige.

Färden slutade vid stranden på sydsidan. Vi hade nu lämnat Lombardiet och kom in i Emilia-Romagna, nästa region.

Det var lågvatten i Po. Båten kunde inte komma intill bryggan och det blev avstigning direkt på älvbrinken. Lågvattnet är en följd av klimatförändringen när alpernas glaciärer smälter och försvinner.

Efter landstigningen bjöds alla in till Danilos ställe vid Soprarivo.

Här blev det historieundervisning kring minnesmonumentet för Sigerics färd över Po.

Påståendet att detta skulle vara ett fotavtryck från Sigeric själv var det ingen som trodde på.

Alla pilgrimer fick stämpel i sina pass och registrerade sig i Danilos stora liggare.

Denna fantastiska port tillhör en restaurang i Calendasco, tyvärr stängd när vi passerade. Över porten finns en inskription som lyder QUI BIADE VINO * STALLAGGIO E SI ALLOGGIA. Fritt översatt skulle detta kunna betyda Här finns foder vin * stall och logi. Här har nog många pilgrimer utfodrats genom åren, både vandrande och ridande.

Restaurangens namn är Eno Hostaria Templari. vilket indikerar att den kan ha drivits av Tempelherreorden. Olika kristna ordenssällskap har genom åren stått för mycket av infrastrukturen på pilgrimsleder.

Kyrkan i Calendasco har en relativt modern fresk. Det ser ut som om Jesus gör V-tecknet snarare än att han välsignar sina lärjungar.

En passionsblomma i Calendasco.

Dagens vandring gick strax söder om Po och vi passerade några få byar. Vi hittade inga öppna restauranger på vägen. Det var bara att trava vidare.

Vi kom fram till dagens mål, Piacenza, på tidig eftermiddag och åt en sen lunch. Efter inkvartering på hotell Astor, ett enkelt hotell i centrum, tog vi en runda i staden. Vi besökte Basilica di Sant'Antonino.

När vi kom in i kyrkan höll församlingens damkör på att repetera inför kommande allhelgonahelg. Klicka på bilden för att höra hur det var komma in i kyrkan.

Inne på katedralens gård fanns en vacker pelargång där det gick att vandra i skugga.

Gräset är alltid grönare på andra sidan, även om det ser grått ut.

Vandring i ett fridfullt landskap. Det är fortfarande ganska flackt även om man kan se antydningar till kullar.

I Chiaravalle åt vi lunch och strax efter nådde vi klostret Chiaravalle della Colomba. Det är ett cisterciensienserkloster grundat 1136.

Namnet "della Colomba" kommer av en legend som säger att en vit duva visade munkarna klostrets gränser.

Klostret grundades av Sankt Bernhard (San Bernardo), dock inte han med hundarna och passet. Detta är Sankt Bernhard av Clairvaux, som hann med att grunda 163 kloster under sin levnad.

Klostret är en underbar miljö och man är välkommen att besöka det under vissa tider på dagen.

Pelargångar runt en innergård ger ett skuggigt ställe att ta en promenad. Notera den slingrande pelaren närmast. Den kallas "ormpelare" (it. pilastro di serpente) och symboliserar sammanhållning. Intressant eftersom ormen annars har en helt annan betydelse inom kristendomen.

Vi blev vänligt mottagna av en av bröderna som visade oss runt i klostrets öppna delar. Jag vill minnas att han kom från Etiopien.

Fulla av vördnad för dessa personer som bestämmer sig för att leva ett helt liv på samma ställe utan någon större kontakt med omgivningen lämnade vi klostret och vandrade vidare.

Det fanns ytterligare ett kloster på vägen, men där var det inte öppet för besökare. Vi tog endast en vatten- och frukt-paus.

Så småningom gjorde vi entré i dagens mål, Fidenza. Det är en liten stad utanför Parma. Nattens hotell låg centralt och hette Due spade (två svärd).

Den stora katedralen i Fidenza heter Cattedrale di San Donnino. Alla katolska kyrkor har fått namn efter helgon, i detta fallet San Donnino.

Denna romanska kyrka byggdes efter en jordbävning 1117. Tidigare stod en äldre kyrka från 400-talet på samma plats.

Det finns många reliefer på fasaden som beskriver San Donninos liv.

Här är en stackare som är dömd till att evigt bära en tung börda.

Fidenza hette tidigare Borgo di San Donnino. San Donnino var ett helgon som enligt legenden dog år 304. Han hade konverterat till kristendomen och red med ett kors genom Parma. Det uppskattades inte av makthavarna och han halshöggs.

Enligt traditionen plockade han upp sitt huvud och placerade det där katedralen skulle komma att byggas. Hans reliker kan beses under katedralen.

Vi lämnade Fidenza i det vackra morgonljuset som gav allén en gyllene ton.

På kyrkogårdarna var det mycket aktivitet denna morgon för att hedra avlidna släktingar på allhelgonadagen.

Nu började landskapet förändras. Vi närmar oss nu Apenninerna och dess höjder. Det börjar med ett böljande landskap för att sedan bli rätt brant upp i det pass där vi ska passera högsta punkten.

Under en kort paus vid Trattoria del Sole på platsen med samma namn passade vi på att kika in i köket. Kvinnan håller på att göra gnocchi till dagens lunch.

Någon timma efter Trattoria del Sole började vägen att stiga uppför. Vi gick nu in i ett helt annat landskap.

Vi kämpar uppför

Utsikten är härlig

Nedanför vinrankorna ligger en liten by, Cella, där vi hade tänkt äta lunch. Besvikelse, byns enda restaurang har vilodag på tisdagar så det var bara att vandra vidare. Det blev att trava över en kulle till tills vi kom till  Medesano. Där hittade vi pizzeria Da Silvia och blev serverade strax innan stället skulle stänga för siestan.

Tydlig skyltning på vägen om vilket håll som gäller.

Timman blev sen innan vi kom fram till bron över floden Taro och vandrade in i Fornovo. Vi valde första, men inte bästa, hotell så fort vi kom in i staden. Rummet var svinkallt och vi sade till om värme. Ägaren satte på värmen, som lägligt stängde av sig så fort han stängt sin restaurang och gått hem för dagen.

Morgonutsikt över hustaken från hotellet.

Vädret började bli kyligare nu. Det hade blivit mera höstlikt och dessutom var vi på väg uppför. Klädseln kompletterades med mössa och långärmat.

Direkt efter Fornovo så gick vägen uppför i en serpentin. Mycket lägligt hade någon placerat en selfie-spegel i en tvär vägkrök.

Här såg vi för första gången sedan Soprarivo andra pilgrimer. Det är inte så många som vandrar denna led så sent på året.

Det är så vackert med den disiga luften över de fjärran kullarna.

Vid halv tolvtiden kom vi till Svizzano. Här fanns det medeltida grunder från någonting.

Detta var ytterligare en av alla dessa byar som främst verkar vara bebodda av äldre personer. Här är två män som samspråkar efter dagens kyrkobesök innan de går vidare till kaféet.

Vi köpte kaffe och något att äta på kaféet för att ganska omgående vandra vidare.

På väg mot byn Bardone satt en ensam bönsyrsa på vägkanten. Den har fått sitt namn av att det ser ut som att den sitter och ber när den vilar sig.

Honan har den egenheten när hon blir hungrig att hon lockar ett antal hannar till sex. De ropar då me too allesammans och kommer rusande. Sexet blir det inget av. Istället knipsar honan huvudet av hannarna och äter upp dem.

Till Bardone kom vi vid halv fjortontiden. Under den nuvarande kyrkan finns grunden av en kyrka från 1200-talet. Kyrkan från 1600-talet är byggd i romansk stil med ett karakteristiskt torn. Tornet har fyra bågformade fönster åt varje håll.

Dagens väg gick genom relativt öde landskap avbrutet då och då av små byar. Vi passerade Terenzo och gick vidare.

Nästa by hette Casola med ytterligare en kyrka. Denna gång med ett ståtligt torn som inte fick sin fulla höjd förrän 1934.

Efter Casola började en lång vandring på en öde stig. Den slingrade på kanten av ett skogklätt berg. Vägen var rätt lång och det kändes som att det skulle mörkna innan vi kom fram.

Vid solnedgången nådde vi Cassio, som var dagens mål. Värden på härbärget hade precis tänkt stänga och gå för dagen eftersom vi inte hade annonserat vår ankomst. Vi fick ett eget rum och meddelade att vi hade passerat några andra vandrare på vägen och att de gick ganska långsamt. De anlände någon timma efter oss och blev inkvarterade även de. Trevlig middag på kvällen på byns enda restaurang.

Härberget i Cassio drivs av kommunen med enda syfte att ge övernattning åt vandrare på Via Francigena. Rummen upplåts på donativo-basis. Det innebär att man betalar vad man tycker det är värt och vad man har råd med. Det fanns massor med mat av olika slag i köket. Kylskåpet var fullt med mjölk, yoghurt, pizzor och mycket annat. Förmodligen donerat av butiker och restauranger i närheten. Det var nog ett tag sedan förråden hade blivit påfyllda eftersom det var sent på säsongen. Det mesta var surt eller mögligt. Vi kokade kaffe och fixade någon macka och en tallrik yoghurt till frukost.

Leden följde först landsvägen mot Passo Cisa, men tog strax en genväg genom skogen. Det kändes som att vandra på en mjuk madrass för stigen var fylld med ett tjockt lager nedfallna kastanjer.

En vacker stig parallell med landsvägen.

Det är inte särskilt mycket trafik på landsvägen. Parallellt finns en autostrada som går i tunnel genom berget. Där går den mesta trafiken. Sommartid är det dock mycket turisttrafik över passet.

Här samspråkar vi med en vägarbetare som höll på att röja bredvid vägen.

Ett litet skåp vid sidan av vägen med madonnan. Maria, Jesu moder, är viktig inom katolicismen. Hon är en sorts "ombud" för människan. Man kan be henne om hjälp att be en bön, vilken hon sedan förmedlar vidare.

Utsikt över bergen.

En stad till skulle passeras innan vi nådde passet. Den heter Berceto. Vi fick en god lunch på pizzeria Romea. Maten var god, vill minnas att det var någon pasta in brodo (buljong). Det blev också ett intressant samtal med nyfikna bordsgrannar om vår vandring.

Härbärget Ostello della Cisa ligger i en vägkrök 2 km innan man når själva passet. Det ser på utsidan  likadant ut som det i Cassio, fastän något större och bemannat. Här serverades varm middag på kvällen och frukost på morgonen. Vi fick ett rum som var tämligen kalt men helt OK.

För att komma hit måste man avvika en liten bit från leden och gå "åt fel håll" på landsvägen. Man får heller inte välja skogsvarianten på leden, den går direkt till passet utan att passera härbärget.

På morgonen kunde vi se hur dimmorna drog in över bergen. Ett tag undrade vi om det skulle gå att hitta till passet i dimman. Det blev inga problem för leden går helt på landsvägen.

I passet finns ett kafé där vi kunde få kaffe. Bra med förstärkning inför den branta nedgången som väntade oss.

Detta var sista dagen innan kaféet skulle stänga för säsongen. Att vandra senare än så här kan vara knepigt med stängda ställen på flera platser.

Dimman gjorde att det vilade en mystik över passet. Stärkta av en god espresso kunde vi korsa gränsen till Toscana, nästa region i Italien.

På bilden ser vi Chiesetta della Cisa i själva passet. Chiesetta är diminutiv för chiesa, kyrka. Det är ett litet kapell som ligger på högsta punkten där leden vänder neråt.

Nu går leden neråt åt söder och solen ligger på. Det får dimman att börja lätta efter hand.

Genom denna port träder vi in i Toscana. Vi kommer att vandra i denna region i nästan tre etapper till, sånär som på en kort sväng in i Ligurien vid Sarzana. Strax innan Acquapendente lämnar leden Toscana för gott och går in i Lazio.

Vägen ner till Pontremoli är både lång och brant. Den följer inte landsvägen på något sätt och sluttningen är mycket brantare på denna sida än uppgången mot passet.

Man följer en stig som slingrar genom skogen. Det är en led som är lagd av CAI (Club Alpino Italiano), vilket säger en del om utmaningen.

Hela denna stig finns dessutom inspelad på Google Street View. Någon har vandrat hela sträckan med kamerautrustning på huvudet. Följ länken nedan om du vill gå på en virtuell vandring.

• Street view-länk

Värmen stiger och det blir skönt när solen kommer fram.

Stavar är väldigt bra när det går brant nerför. Det sparar mycket slitage på knäna.

Så småningom kom vi ut ur skogen och passerade några byar på vägen. Här, i Groppoli, hänger majsen på tork. Ska det bli hönsfoder eller pop-corn?

Påfyllning av vatten inför sista biten.

Vi passerade en hängbro över en uttorkad flodfåra. Bron var alldeles ny, på bilder från året innan fanns den inte. Då var enda alternativet att vada över.

Vi gick alldeles för långt innan vi hittade ett lämpligt ställe för vår medhavda lunch. Här syns tidligt hur utsvulten Lennart är.

Strax innan Pontremoli hamnade vi bakom ett begravningsfölje. Det kändes magiskt att se hela sällskapet vandra bakom katafalkbilen genom byn. Det var säkert en äldre person som hade gått bort och släkten som samlades för ett sista avsked.

Vid 16-tiden kom vi fram till Pontremoli. Det var målet för denna etapp. En mestadels vacker vandring i höstens färger. Det kändes väldigt bra att ha kommit så här långt. Hela vägen genom Lombardiet, Emilia-Romagna och över Apenninerna.

Vi stannade inte i Pontremoli över natten. Istället tog vi tåget till Parma och sov där. Det gav oss en bättre tidtabell för hemresan nästa dag den 4 november. Vi kom hem till Kalmar på kvällen söndagen den 5 november.

Hotellet i Parma hade en fantastisk glasarmatur för belysningen i lobbyn.

Med hjälp av Tripadvisor hittade vi restaurang Perlage, ett trevligt ställe att avsluta vandringen på.