Maria och Lennart

Med på tåget fanns ett amerikanskt par. Mannen var resvan och berättade om omgivningen för hustrun. Vi passerade ett stort trähus med bikupor utanför. Mannen pekade och sade: Look, there is a bee house! Kvinnan tittade förundrat på det stora trähuset och utbrast med stor förvåning: A beeee house??? Hon kommer för evigt att vara övertygad om att europeiska bin lever i trevånings trähus med pelargoner på balkongen.

Efter ett försenat nattåg kom vi fram senare än planerat till Zermatt. Vi hann precis med att hämta bokade stegjärn och sele till Maria inför ett äventyr på Breithorn.

Liften från Zermatt till Trockener Steg hann vi, som tur var, med strax innan stängning.

Sista biten från Trockener Steg till hyttan gick vi till fots. Vi hade bokat två nätter på Gandegghütte (3030 m ö h) för att acklimatisera oss till höjden.

Gandegghütte ligger högt ovanför Teodulglaciären, precis på kanten till glaciären med en bedårande utsikt över Monte Rosa-massivet.

Det är en rustik hytta. Det finns ingen elektricitet framdragen och värmen kommer från en vedkamin. På denna höjd kan det bli ganska kyligt även på sommaren, men tillgången på ved var begränsad och stugvärden beviljade inte påfyllning av ved i kaminen.

Toaletten var i källaren med ingång från utsidan. Dörren till toaletten fick man inte stänga eftersom en fågel häckade ovanför rännan.

Vandringsvägen går precis nedanför Furgg-glaciären. Glaciären har nyss dragit sig tillbaka från området och lämnat ett rått landskap efter sig.

Det fanns informationsskyltar om geologi och natur längs vägen.

Mössa, handskar och dunjacka säger lite om temperaturen. Kölden rinner ner från glaciären och det, tillsammans med höjden, gör att luften blir kall.

Det var en molnig dag så vi kunde inte se de omgivande bergen. Stavarna indikerar var Matterhorns topp skulle ha synts om det hade varit klart väder.

Det gick inga guidade turer till topparna denna dag. När sikten är noll är det för vanskligt att gå glaciärvandring. Det går inte att se var krevasserna är.

En utlagd metallbro på leden. Under vårfloden kan det rinna mycket vatten i bäcken och då behövs stadiga broar.

En bit nedanför glaciären blir landskapet grönt igen. Där vände vår stig uppåt och vi återvände mot hyttan.

Väl tillbaka tog vi oss ut på bergskanten och kikade ner på Teodulglaciären och ut över Monte Rosa-massivet. Det är det största massivet i Alperna dock inte det högsta. Här finns många kända 4000-meterstoppar. Några är Matterhorn, Duforspitze, Castor, Pollux, Lyskamm och Breithorn.

Vi hade med oss stegjärn att använda vid passage av glaciären om det skulle behövas. Det vi har är en enklare typ som lätt kan packas i ryggsäcken och inte vara i vägen resten av vandringen.

Vi provade stegjärnen på en liten snölega för att veta hur de fungerar.

Tillbaka till hyttan kunde vi spana uppåt mot morgondagens mål för Maria. Det är Breithorn (4164 m ö h) eller närmare bestämt den västliga spetsen vars fullständiga namn är Breithorn Occidentiale Westgipfel.

Det blev en tidig uppstigning i gryningen. Vi kunde konstatera att vädret var klart och att dagen skulle bli solig. Detta i motsats till gårdagen. Så idag skulle det bli möjligt att nå toppen.

Här syns dagens mål. Det är den glaciärklädda "mössan" som är Breithorn.

Det var en kylig morgon med en temperatur strax under noll grader, men det ändrade sig under dagen när solen kom upp.

Nere i dalen ligger Zermatt. De som bodde där visste ännu inte hur fint vädret var.

Första steget var med kabinbanan från Trockener Steg till Klein Matterhorn (3883 m ö h). Där samlades gruppen och därifrån utgick vandringen mot toppen.

Klein Matterhorn är en känd knutpunkt för skidåkare. Den knyter ihop Cervinia i Italien med Zermatt i Schweiz. Där har det ofta varit långa köer med skidåkare som ska tillbaka till Italien efter en dags skidåkning i Schweiz. Situationen förbättrades en hel del vintern 2019/2020 då ytterligare en lift togs i bruk parallellt med den gamla.

Gruppen samlades utanför lifthuset där sommarskidåkarna åker iväg. Guiden, Klaus, är nummer två från vänster.

Alla deltagarna hade sele och var sammankopplade med rep. Det var inte för att klättra, utan det är en säkerhet ifall snötäcket skulle brista och någon falla ner i en krevass.

En blick mot toppen. På vägen kunde man se spår från de som försökt nå toppen dagen innan. De spåren gick i serpentin då det hade haft svårt att orientera sig i dimman. Inga guider ger sig ut i sådant väder som det var igår.

Första delen går man med bara kängor på fötterna. När leden blir brantare närmare toppen sätts stegjärnen på.

Toppen är nådd och utsikten över Monte Rosa-massivet var hänförande.

Någonstans därborta i fjärran ska vi avsluta vår tur om en vecka.

En selfie på toppen med Matterhorn i bakgrunden. Breithorn är en av de toppar över 4000 meter som är lättast att bestiga, medan Matterhorn hör till de svåraste. Matterhorn bestegs första gången så sent som 1865, vilket säger en del om svårigheten.

Efter en kort rast på toppen med lite mat startade turen tillbaka till Klein Matterhorn.

Här har gruppen kommit ner på fast mark igen. Alla var höga och fulla med endorfiner.

De andra i gruppen återvände med liften ner till Zermatt.

Lennart anslöt för vandringen över Teodulglaciären mot Teodulhyttan. Vi hade bokat Klaus för vandringen över glaciären för säkerhets skull.

Efter någon timma var vi framme vid Teodulhyttan. Den ligger på italienska sidan precis vid gränsen mellan länderna. Läget är ganska utsatt i ett pass och ger skydd åt vandrare och skidåkare året runt.

Den schweiziske guiden Klaus passade på att få en kopp riktigt italienskt kaffe innan han återvände till Zermatt.

Lennart och Maria fick ett rum för natten. På kvällen en god middag och frukost på morgonen.

Solnedgång över Testa Grigia sett från Teodulhyttan.

Efter frukost på morgonen så lämnade vi Teodulhyttan. Leden gick först i riktning mot Cervinia innan den vek av söderut. Första metrarna ner på morgonen gick över snö, men det ändrades fort.

Så fort snön tar slut och det blir lite varmare så blommar gentianorna. Det går inte att se vilken sort det är, de är för små på bilden.

En liten kuddklocka (Campanula cenisia) blommade mellan stenarna.

Ett skred hade gått över vägen så här blev det till att kliva över raset.

När vi var på väg att lämna Cervinia-dalen bakom oss kom vi upp på en liten höjd med ett vattenmagasin. Vi satte oss vid sidan av dammen och åt vår medhavda lunch. Falu rågrut är en ständig följeslagare i våra ryggsäckar. Den tillsammans med någon mjukost, tomat och vatten kan man gå långt på.

En flock stengetter dök upp en bit bort. De stannade en stund och betraktade turisterna som åt sin lunch.

Efter lunchen var resten av dagen en lång nedgång till dalen. Vi gick ovanför en sjö som var det blåaste man kan tänka sig.

Vägen var lätt att följa och bjöd inte på några större svårigheter. Det som var krävande var lutningen och att det var väldigt lång väg ner till dalen och dagens hotell.

Fortfarande långt kvar, men dalen kan anas i fjärran.

Alpgentiana (Gentiana acaulis). Den är svår att skilja från trumpetgentiana (Gentiana clusii), men de bredare bladen tyder på Alpgentiana.

De klockformade gentianorna är väldigt lika och svåra att skilja åt. Gissningsvis är detta en Gentiana kochiana. Den kan heta Bredbladig gentiana på svenska, men SKUD anger inte något svenskt namn alls på den. Den är väldigt lik Alpgentianan på föregående bild.

Efter mycket travande i skog de sista kilometrarna nådde vi Saint Jacques. Där hittade vi ett litet hotell som också serverade middag och frukost.

Enligt guideboken skulle vi inte ha gått ända ner till Saint Jacques utan hållit höjd och gått vidare till Rifugio Ferraro.

Saint Jacques är en liten pittoresk by längst in i Champuluc-dalen. Att den har ett franskt namn fastän vi var i Italien beror på att den ligger i regionen Aostadalen. Aostadalen har en gång i tiden tillhört Savojen och där talades franska.

Champoluc-dalen ingår i ett större liftsystem som sträcker sig ända bort till Alagna. Vår fortsatta vandring mot Alagna gick längs liftar och nerfarter.

Vägen ut genom byn gick på smala gränder mellan husen. Ganska raskt kom vi ut ur byn och vandrade upp genom skogen.

Stigen blev snabbt brantare, lika brant som telefonledningen på bilden. Vi travade på för att ta igen de höjdmeter vi hade förlorat dagen innan.

Till slut kom vi fram till Rifugio Ferraro och då hade vi återtagit den förlorade höjden sedan igår.

Det var en varm dag så vi passade på att fylla våra vattenflaskor vid rifugions vattenpost.

Vägen fortsatte uppåt i ett landskap med blandad skönhet. Naturen var mycket vacker, men det var mycket anläggningar för skidpister och liftar.

Vid tiotiden på förmiddagen kom vi över krönet och kunde ana nästa dal där vi skulle ner och upp på andra sidan.

Sista branta sträckan ner till Staffal i dalen valde vi att åka lift för att spara knäna lite. En snabb fika i Staffal och sedan uppför igen på andra sidan dalen.

Det växte en del blommor längs vägen denna dag. Här är en smal skäggfibbla (Tolpis staticifolia).

Fjällgentiana (Gentiana nivalis).

Rosenrot (Rhodiola rosea)

Alptistel (Cirsium spinosissimum)

Sporrviol (Viola calcarata)

Målet var egentligen att ta oss till Rifugio Gabiet som ligger vid en liten sjö. Men när vi kom upp på platån fick vi syn på ett hotell som såg trevligt ut, Albergo del Ponte.

Här fick vi ett dubbelrum med halvpension till ett rimligt pris. Det visade sig vara ett mycket trevligt hotell som vi återbesökte vintern 2020.

Hotellet ligger mitt i liftsystemet, en lift upp från dalen. Det kan bara nås till fots eller med lift. Och, som vi fick erfara vintern 2020, med pistmaskin om liftarna är stängda på grund av dåligt väder.

Kvällsutsikten från hotellrummet var helt OK.

Även morgonutsikten från hotellrummet var hänförande. Liftarna hade precis startat.

Hotellet var placerat halvvägs mellan dalbotten och passet vi skulle över. Efter frukost gick vi uppåt i skidpisten. Vid sidan om pisten växte en snyltrot.

Strax nedanför passet fick vi syn på en stenbock i profil som stod och avtecknade sig mot himlen. Vi fick snabbt upp med kameran och brände en massa bilder innan bocken skulle försvinna. Vi hann med många bilder och bocken stod kvar hela tiden.

Väl uppe i passet såg vi att bocken var en profil skuren i plåt. Den skulle inte gå någonstans, någonsin. Det blev i alla fall en fin bild.

Passet heter Passo dei Salati och utgör gränsen mellan regionerna Aostadalen och Piemonte. En snölega låg kvar i skuggan eftersom det inte blir så varmt uppe i passet.  Höjden är 2980 m ö h.

En alldeles ensam purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia)

Vi befann oss högt nog för att det skulle växa isranunkel (Ranunculus glacialis)

Lite längre ner växte en hobbe med purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia)

Efter passet började vägen slingra sig neråt. Skidpisten går raka vägen ner i dalen där Alagna ligger medan vandringsledan tar omvägen över branten i bakgrunden. På avstånd såg det ut som om branten var helt omöjlig att ta sig uppför utan klätterutrustning.

En vacker gul alpsippa (Pulsatilla alpina ssp. apiifolia) stod och smög vid stigkanten.

När vi närmade oss branten visade det sig att det fanns en stig på sidan. Den lutade ganska mycket men fungerade.

Äntligen uppe på höjden. Innan vi kom upp undrade vi hur terrängen skulle vara på andra sidan. Var det lika brant där? Skulle vi behöva klättra nerför för att komma vidare?

Väl över kanten öppnade sig ett helt annorlunda landskap. En svagt sluttande (nåja, relativt) grön äng full med flera hundra betande får. Fårskocken hölls samlad av en herde och en mycket aktiv fårhund.

En åsna stod och tittade ner i dalen. Den hörde väl till fåraherden. Lennart stannade och fotade åsnan och Maria fortsatte neråt. Det gjorde fårhunden helt galen. Den ställde sig och skällde på oss ända tills Maria stannade och väntade in Lennart. Då var flocken samlad och hunden sprang tillbaka till fåren istället.

Här växte stennejlika (Dianthus sylvestris)

Ganska nära dalbotten kom leden fram till den nästan nergrävda byn Alpe Weng. Alla husen i byn låg lågt ner i en sluttning.

Byn var inte stor, men det fanns ett kapell och en bar som serverade kaffe. Baren hade nog inte sett så många gäster under dagen. Det tog en stund att få kaffevattnet varmt.

Ganska långt ner i dalen växte hässleklocka (Campanula latifolia). Den fanns både blå och ...

... vit (Campanula latifolia alba). Lustigt att samma blomma kan ha så olika färg.

Resten av vägen ner till Alagna var en enkel promenad. Alagna är den mest kända orten bland svenskar i det skidområde vi hade vandrat genom. Massor med svenskar åker hit för skidåkning varje år. Området bjuder på mycket offpist förutom de pister som finns.

Alagna var lite större än de andra byarna vi passerade. Här fanns många hotell och även ett som är svenskägt. Det svenskägda hotellet var fullbokat, och väl var det för det var nog rätt dyrt där.

Vi hittade ett hyfsat rum på hotell Bar Luisa. Frukost ingick i priset men middag åt vi på restaurang längre ner i byn.

Från hotellrummet hade vi morgonutsikt över huvudgatan och de gamla husen i byn.

Flera av de gamla husen hade en märklig påbyggnad. Det var en sorts spaljé gjord av stockar. Innanför spaljén fanns en loftgång. Förmodligen var detta något som gav skydd när snön stormar på vintern.

Dagens vandring var ganska kort. Leden gick längs en väg i dalen upp mot bergen i norr följt av en brant uppstigning till en grön hylla.

Där låg en trevlig rifugio med namnet F. Pastore. Vi tillbringade eftermiddagen i omgivningarna och tittade på kossor och vattenfall.

En koflock nära F. Pastore.

En fors som flödade snabbt inunder ...

... en bro, som var den väg vi skulle gå följande dag. Efter bron fortatte ...

... forsen och rann ner i dalen via ett vattenfall.

Intill bron växte en alprapunkel (Phyteuma hemisphaericum)

På kvällen serverades vi en middag som sånär hade sprängt våra tarmar. Efter en primo piatto med pasta fick vi frågan om vi inte ville smaka på deras extra goda polenta också. Jo tack, gärna. Då fick vi en full kastrull med den goda polentan. Efter det kom secondo piatto och en dessert. Vi sov gott den natten.

Nästa dag följde vi en intressant led. Det var en gammal åsnestig över berget. Under andra världskriget användes leden för att föra judiska flyktingar från Italien till det neutrala Schweiz.

Sommartid är det en ljuvligt vacker väg, som var lätt att gå uppför på den soliga sidan av berget. Vintertid var det en vansklig väg för flyktingarna mot Schweiz och umbärandena var stora.

Uppe i passet där leden vänder neråt igen fanns en minnesplakett över flyktingströmmen från kriget.

I passet ändrade vägen och naturen karaktär. Den norra skuggsidan var karg med en hel del kvarliggande snö även i juli.

Åsnestigen fortsatte och var stensatt även på norrsidan.

Stigen gjorde en krök utöver branten och bjöd oss på en mäktig utsikt ner över dalen dit vi kom så småningom.

På väg ner mot dalen passerade vi en liten dvärgaurikel (Primula marginata).

Väl nere i dalen fanns en liten sjö. Sjön hade ett märkligt grönt ljus.

Efter en stunds vandrande i dalen kom vi fram till Macugnaga där det var marknad över helgen.

Vi fick ett rätt acceptabelt hotell och åt middag på en restaurang med en ganska ovillig servitör. Middagen drog ut på tiden i onödan.

Marknaden i Macugnaga fortsatte på söndagen i hällande regn. Vi gick runt och tittade en stund på hemslöjdade korgar och lokala korvar.

En saxofonorkester underhöll, men publiken hade regnat bort.

Vi bestämde oss för att fortsätta. Dagens etapp var "bara" uppför bergssidan till toppen där gränsen mot Schweiz ligger. Problemet var att "bara uppför bergssidan" var från Macugnagas 1327 m ö h till Monte Moropassets 2853 m ö h.

Det innebar mer än 1500 meters höjdskillnad på regnhala stenblock. Mycket lägligt fanns två kabinbanor som kunde ta oss nästan ända upp till toppen.

Maria och kabinbanan är ungefär jämngamla.

Väl uppe kunde vi beskåda en forskningsstation i form av en betongbunker. Vi gissade att den mäter väder och vind.

Ledda av en vajer kunde vi ta oss upp på själva toppen och spana in i Schweiz. Gränsen går precis på bergsryggens topp.

I bakgrunden syns Mattmark-dammen som är en del av ett kraftverkssystem som också har ett pumpkraftverk.

Två Marior på toppen. Den gyllene till vänster vakar över alla som passerar. Det gjorde att passagen kändes trygg.

Vi gick omkring och utforskade området ett tag tills det började blåsa och regna även här uppe.

Molnen kom krypandes från dalen och den vackra utsikten försvann.

En liten bit tillbaka ner på den italienska sidan ligger en rifugio, Oberto Maroli. Där tog vi in för natten. Stället erbjöd som de flesta andra fjällstugor en halvpension.

Det var nu en stark vind nerifrån dalen så flaggorna stod rätt upp och vibrerade.

Det visade sig att vi var de enda nattgästerna, och därmed enda middagsgästerna. Det hindrade inte att stugvärden lagade en god och riklig middag.

En vegetarisk primo.

En god kaka till dessert. När vi hade ätit packade stugvärden ihop och tog sista kabinen till dalen. Där satt vi ensamma på en italiensk-schweizisk alptopp och kunde inte göra annat än att gå till kojs och sova.

På morgonen kom stugvärden åter och fixade frukost och sedan var det dags för avfärd och tillika avsked av Italien för denna gång.

En kort väg upp till toppen och vi var inne i Schweiz.

Första delen av vägen ner var ganska brant. Den såg ut att vara svår att ta sig nerför. Men någon hade arrangerat med stenarna. Till synes av en slump låg de så de formade en lång trappa. Det gjorde att vägen ner blev lätt. Snart planade sluttningen ut och vi kom ner i dalen.

Längs vägen hittade vi isranunkel (Ranunculus glacialis) och ...

... fjällglim (Silene acaualis).

Vi närmade oss Mattmarkdammen. Ett pumpkraftverk har två vattenmagasin, ett övre och ett nedre. När det är överskott i elnätet pumpas vatten från det lägre till det högre. Vid behov av elproduktion släpps vattnet från övre magasinet genom turbiner och genererar el. På så sätt kan man hantera överskott från svårreglerade kraftverk, t ex kärnkraft.

Bredvid vägen längs dammen växte dvärgmjölke (Epilobium fleischeri). Det är en minivariant av vår vanliga rallarros. Klicka på bilden för att få en förstoring på denna vackra lilla blomma.

En liten spindelvävstaklök (Sempervivum arachnoideum) hann vi också se innan vi kom fram till vandringens slutmål, Saas Fee.

Det hade varit en härlig vandring och allt hade fungerat som planerat. Det innebar att våra två reservdagar var kvar och vi fick två dagar som turister i Saas Fee. Vädret hade varit fint hela tiden utom regnet i Macugnaga, men den dagen åkte vi ändå lift och tog oss upp över molnen.

Och det blev natt med månsken över Saas Fee.

Saas Fee är, liksom Zermatt, en by där trafik med förbränningsmotorer är bannlyst. Alla fordon utom sophämtningen är eldrivna. Det är ett bevis på att det är genomförbart i en stad. Allt går med el: hotelltransporter, taxi, polis mm.

Vi tog en av kabinerna som går från byn och upp till skidpisterna. I hotellpriset ingick ett gästkort (Gästekarte), som gav fri resa på alla liftar. Idealiskt för den som vill se lite glaciärer och snö.

Kabinbanan tog oss upp till Längfluh där vi travade runt en stund på 2870-meters höjd.

Glaciärerna är oerhört imponerande skapelser där de rinner nerför bergssidorna. Såhär från sidan ser man krevasserna tydligt och längtar inte efter att trilla ner i någon.

Den grå färgen visar att det är ren is. Det ligger ingen snö på glaciären och det beror på att vi är lägre än ackumulationszonen.

De stora blocken av is som bildas när glaciären spricker på sin väg ner i dalen kallas seracker.

Här, strax nedanför Längfluh, slutar glaciären då den kommit tillräckligt långt ner för att sommarvärmen ska smälta den. När avslutningen ligger i ett såhär brant område så är det vanskligt att gå nedanför glaciären, den kan kalva isblock stora som långtradare eller mer. Läs om smältande glaciärer i förändrat klimat i vår berättelse från Mont Blanc-massivet.

På kanten ner mot glaciären växte en liten hobbe med edelweiss (Leontopodium alpinum), som trivs i kylan på höga höjder.

När vi vände blicken uppåt såg glaciären annorlunda ut. Färgen var vit av snö. Där smälter inte snön på sommaren och där finns ackumulationszonen. Tillväxten gör att glaciären sakta glider ner ner i dalen av sin egen tyngd.

Åter nere i byn dokumenterade vi ett kreativt sätt att återanvända sina utslitna utförsskidor. När träet ruttnar på kaféstolen så kan man ersätta det med skidbitar. Klokt nog är bindningarna borttagna, annars hade det nog inte varit så bekvämt att sitta på.

Vi hade tänkt oss en liten lätt lunch eftersom vi inte brände så många kalorier denna dag. Det råkade bli en gigantisk hög med rösti täckt med ett stekt ägg, vilket är långt ifrån lättlunch.

Nästa dag tog vi en annan kabinbana från byn, vilken gick upp till Felskinn. Från byns grönska och värme bar det nu ännu högre upp.

I Felskin (2991 m ö h) bytte vi från kabinbana till tunnelbana. Det var en lång tunnel med ett lutande tåg. Lennart bekymrades mycket över tanken på hur konstruktörerna hade fått upp tåget och in med det i tunneln.

Tåget gick från Felskinn till Mittelallalin (3456 m ö h). Det tog oss alltså 465 meter upp. Här fanns en restaurang och en utsiktspunkt.

Vi hade nu kommit högre upp än igår och glaciären var snötäckt. Här ligger snön hela året och det är möjligt med glaciärskidåkning.

Pistmaskinerna jobbade för fullt med att förbereda årets skidpremiär, som skulle ske någon vecka senare.

Åker man på de preparerade pisterna är glaciäråkning relativt säkert. Men åker man utanför pisten finns det en risk att snön brister över krevasser och att skidåkaren trillar ner. Det är inte roligt.

Det är lite smått på bilden men klicka på den så syns det bättre. Det är en lång orm med människor som var på väg upp till toppen Allalinhorn (4027m ö h). Denna dag vandrade de till Britanniahütte för övernattning. Sedan började de bestigningen tidigt nästa morgon.

Här kommer dagens besökare av Allalinhorn tillbaka ner över glaciären. Alla var tvungna att ta sig över en bro som är lagd över en jättekrevass. Sedan är det en stunds vandrande till Mittelallalin och därefter tåg och lift tillbaka till dalen.

En sista blick ut över Hinterallalin och bortom innan det var dags att åka ner och påbörja hemresan.

En liten pittoresk vattenkvarn som drivs av forsen från glaciären. Det såg ut som ett litet modellandskap.

En selfie av två vandrare, som var glada och nöjda trots att läpparna var sönderbrända av tio dagars solsken.

Kartan visar en sammanfattning av vandringen från Breithorn till Saas Fee.

Vi tog bussen till Stalden och därifrån ett antal tåg hem. Vi kom hem på eftermiddagen den 13 juli fulla med minnen och foton.