Stig Agestam

Gamla Stensögatan, fotot troligen från 1904 då Södra Esplanaden 2 var under uppförande
Vykort från Karl Kullzéns Pappershandel, Kalmar läns museums arkiv.

De fastigheter denna redogörelse i huvudsak kommer att handla om utgörs av de stadsägor (sä) som skulle komma att bilda tomterna 15 och 16. Deras belägenhet framgår av bifogad del av karta. Tomterna begränsas i nordväst av Stensövägen med adress 19-21, i nordost av dåvarande Södra Esplanaden med adress 2 och 4 och i sydost av Gamla Stensögatan.

S:a Esplanaden norrut från G:a Stensögatan, till vänster nr 2 och 4, närmast till höger nr 1
Foto: Kerstin Haglund 1978. Bild från Kalmar läns museum.

Frans och Amanda Johansson gifte sig 1894 och bosatte sig i samband därmed i Kalmar. Omkring sekelskiftet 1800-1900 förvärvade Frans Johansson sä 314; vare sig fångeshandlingar eller eventuella byggnadsritningar har kunnat återfinnas. År 1904 uppfördes de på kartan inritade byggnaderna. 1942 såldes fastigheten till min Mamma Ellen och min Moster Rut. Inom familjen kallades den ”4:an i gamla sta’n”.

Intilliggande sä 313, inom familjen kallad ”Lindgrenska huset”, bebyggdes också 1904; adress Södra Esplanaden 2. Vissa omständigheter talar för att Frans Johansson haft anknytning till fastigheten och/eller byggandet. Konkreta uppgifter och bevis därom saknas dock.

Sä 311 och 312, ”gule åkar’ns”, med ett flertal byggnader bebyggdes sannolikt i senare delen av 1800-talet. Efter mina föräldrars och Rut Johanssons död (1962-1963) uppstod frågan om huru skulle förfaras med ”4:an”. Det gällde förvaltningen och ägandet. Av flera skäl var jag den ende, som kunde handha förvaltningen, och så blev det också. Frågan om ägandet inom släkten slutade med att mina syskon och jag, genom arvskifte 21/11 1966 efter Rut Johansson, löste ut våra kusiner, Arvid och Folke Johanssons barn. Senare, eller genom köpehandling 26/11 1973, köpte Rut Johanssons dödsbo av formella skäl N.A. Anderssons dödsbos hälft av stadsägan. Rut Johanssons dödsbo, med mina syskon och mig såsom delägare, var således fortsättningsvis ägare av sä 314.

Redan från början stod det klart, att det skulle bli utomordentligt svårt att avyttra sä 314. Lösningen på problemet blev att försöka förvärva övriga stadsägor och annan mark som skulle ingå i tomterna 15 och 16. Efter förvärven borde möjligheterna att sälja bli väsentligt bättre.

Under de kommande åren stod hoppet till att Kalmar kommun eller Wollinska Stiftelsen skulle visa köpintresse. Efter olika kontakter beslöt dock Wollinska stiftelsen till slut den 18/9 1975 att icke förvärva tomterna. Först därefter skulle kommunen komma att visa intresse av att diskutera köp, men då ägdes tomterna av en ägare, Rut Johanssons dödsbo, och byggnaderna på sä 311 och 312 var rivna.

Gamla Stensögatan mot Margaretaplan
Foto: Kerstin Haglund 1978. Bild från Kalmar läns museum.

Övriga delägare i tomterna var från början Charlotta Johanssons dödsbo, sä 311 och 312, Calel och Frymet Davits, sä 313, och Kalmar kommun sä 315 m m.

Charlotta Johansson avled 1938. På stadsägorna, med adress Gamla Stensögatan 8, fanns följande byggnader (samtliga utrymda): bostadshus, uthus, vagnskjul och stallbyggnad. Efter ganska omfattande utredning förvärvade Rut Johanssons dödsbo stadsägorna genom köpebrev 30/11 1973.

Calel och Frymet Davits (tidigare Davidovitz) kom till Sverige från Polen efter andra världskrigets slut. En tid bodde de i 4:an. Senare förvärvade de sä 313 med adress Södra Esplanaden 2. Rut Johanssons dödsbo förvärvade fastigheten genom köpehandlingar 24/1 och 30/4 1974.

Frymet Davits var vid försäljningen omyndigförklarad; hon hade under kriget som fånge i tyskt koncentrationsläger åsamkats psykiska skador. Omyndighetsförklaringen krävde domstols godkännande. Sådant erhölls också genom beslut av Kalmar tingsrätt 26/2 1974. Köpen av Charlotta Johanssons dödsbos och makarna Davits andelar hade visserligen krävt en hel del förarbete men ändå genomförts smidigt och utan onödig tidsutdräkt. Förarbetet till köpen från kommunen och senare försäljningen skulle bli helt annorlunda: omständligt, tidskrävande och på kommunens sida under medverkan av åtskilliga tjänstemän, nämnder och politiker.

Köpehandlingarna med kommunen blev följande:

1. Köpehandling 6/12 1973, varigenom Rut Johanssons dödsbo förvärvade dels c:a 15 kvm av sä 310, dels c:a 30 kvm av förutvarande Gamla Stensögatan.
2. Köpehandling 6/5 1974, varigenom dödsboet förvärvade dels c:a 110 kvm av sä 309, dels sä 315 om c:a 194 kvm, dels sä 316 om 38 kvm. Denna mark utgjorde i stort sett hela Södra Esplanaden och del av Gamla Stensögatan.
3. Köpehandling 1/6 1977, varigenom kommunen förvärvade sä 311, 312,313 och 314 för 219 040 kr. Samtidigt härmed ogiltigförklarades dödsboets köp enligt punkterna 1 och 2 härovan och de erlagda köpeskillingarna återbetalades. Kommunfullmäktige hade dessförinnan eller 25/4 1977 godkänt förvärvet.

S:a Esplanaden 2, gårdssidan
Foto: Kerstin Haglund 1978. Bild från Kalmar läns museum.

Efter köpet 6/5 1974 från kommunen ägde Rut Johanssons dödsbo båda de blivande tomterna 15 och 16. Köpintresset på den öppna marknaden var fortfarande obefintligt. För att öka intresset återstod att riva byggnaderna enligt ovan på sä 311 och 312, ”gule åkar´ns”. Efter ansökning av dödsboet beviljade Byggnadsnämnden 5/9 1974 rivningslov.

I rivningsärendet hade Landsantikvariens yttrande inhämtats. Det följdes av ett brev 9/1 1975 till Stadsarkitektkontoret, se bilaga. I brevet skrevs bl a att ”byggnaderna bör bevaras.” Detta brev ledde i sin tur till att Stadsarkitektkontoret fick i uppdrag att genomföra en bebyggelsestudie och planutredning beträffande kvarteret. Bebyggelsestudien i mars 1976 visade hur byggnaderna på sä 313 och 314 skulle kunna utnyttjas. Omedelbart därefter eller i brev 1/4 1976 erbjöds kommunen att förvärva dödsboets fastigheter för 350 000 kr. I ytterligare brev 28/5 och 15/11 1976 argumenterades för skäligheten i begärt pris. Landsantikvarien hade återigen uttalat, att bebyggelsen bedömts ”vara av sådan art, att den för framtiden skall bevaras.” Dödsboets erbjudande av 1/4 1976 behandlades av fastighetsnämnden 12/10 1976. Av ett PM av dåvarande markingenjör framgår att även stadsarkitektkontoret uttalat starka önskemål ”om att den aktuella bebyggelsen kan bevaras”. Åt fastighetskontoret uppdrogs att till mig såsom företrädare för dödsboet överlämna kommunens (icke preciserade) bud för ett förvärv. Efterhand sänkte dödsboet priset till 300 000 kr och slutligen till 250 000 kr. Vad annat göra i den rådande förhandlingssituationen? Enligt fastighetskontorets bedömning uppgick värdet icke till detta belopp. Fastighetsnämnden beslöt dock 9/2 1977 att föreslå kommunfullmäktige att bemyndiga fastighetsnämnden att förvärva sä 311 med flera för priset 250 000 kr. Förslaget godkändes vid sammanträde med kommunfullmäktige 25/4 1977. Avslutet med köpehandling 1/6 1977 finns redovisat härovan. Det innebar också slutet på en avvecklingsprocedur som påbörjades 15 år tidigare eller 1962.

G:a Stensögatan 8, efter rivningen. Stensövägen 21 i bakgrunden
Foto: Kerstin Haglund 1978. Bild från Kalmar läns museum.

Jag övergår till att berätta om vad åtagandet som förvaltare kunde innebära.

”4:an i gamla sta’n”. Under 1960-talet kom ett flertal greker till Kalmar såsom arbetskraftsinvandrare. Vid den tiden förekom det mycket prat om invandrare och deras beteende. Det var därför med viss tvekan jag första gången hyrde ut till en grek eller rättare sagt en grekiska. Under de följande åren fick hon ett flertal efterföljare; en tid kallade jag på skämt 4:an för Akropolis. Alla var vänliga, skötsamma, punktliga med att betala hyran.

Flertalet av hyresgästerna var ensamstående män. En av dem var Nisse L. Vid ett tillfälle hade han blivit misshandlad. När jag efter ett besök skulle lämna honom, rådde jag honom att låsa dörren efter mig. Han svarade: Det förstår du väl att jag inte kan. Om det händer mig något, måste mina kompisar kunna komma in och hjälpa mig. Som synes minns jag ännu idag svaret. Det gav mig en del att tänka på.

Andra hyresgäster, som stannat kvar i minnet, var den ganska kända konstnärinnan, som var beredd att sälja ett gammalt fint slagbord; sotarpojken, som svartmålade sitt sovrum, t o m tak och kakelugn; ynglingen som satt inne något år och som med kamrater, öppna fönster och dånande musik underhöll inte bara omgivningen utan också polis och mig.

I en vindslägenhet, på tredje våningen, bodde en ensam stillsam man. Jag tänkte ibland på honom: skulle han klara sig om det började brinna? I ett annat av bostadshusen inträffade vid ett tillfälle ett tillbud till brand med kvarvarande glöd i aska, som tömts i en sophink. Lägenheten måste sotsaneras, men vad kunde icke ha hänt?

En gång hände det att duvlöss tagit sig in i en vindslägenhet. En norsk yngling och jag tog oss ut på taket. I en vrå intill en takkupa fanns ett duvslag. Ynglingen kröp upp till boet, fullt av ungar, tog en efter en och vred nacken av dem. Grymt, men vad göra? Jag själv skulle inte ha klarat det.

Som väl var behövde jag själv inte utföra något praktiskt arbete på fastigheten. Hyresgästerna ställde inga krav på underhåll eller annat. Jag hamlade dock en gång vårdträdet, som stod mitt på gårdsplanen. Det hade vuxit sig alltför stort. Var och av vem planteras idag forna tiders vårdträd?

S:a Esplanaden norrut. Stora byggnaden nr 4
Foto: Kerstin Haglund 1978. Bild från Kalmar läns museum.

På fastigheten fanns en länga utedass för de 20 lägenheterna. Via en smal gång på baksidan kunde latrintunnorna hämtas. Först mot slutet fick nyfikenheten mig att gå dit och titta.

Något av de senare åren träffade jag en kvinna, som sade sig vara syster till en av hyresgästerna. Hon berättade att brodern under den varma sommaren legat död i lägenheten under fjorton dagar. ”Tänk”, sade hon, ”han luktade inte. Han var liksom impregnerad av sprit”. Ett livsöde: en ensam man, efter fjorton dagar funnen död i sin lägenhet.

Innan jag berättar om Ragnar L, vill jag återknyta till brandriskerna och till utedassen. Mig veterligt förekom aldrig någon brandsyn eller annan kontroll av räddningsmöjligheter vid brand. Vare sig Renhållningsverket eller Hälsovårdsnämnden hade någon erinran mot utedassen. Min oro för brand motsvarades av oro för förelägganden. Vad skulle de innebära?

Mot slutet av vårt ägande, när de flesta hyresgästerna flyttat, bodde Ragnar kvar i sin lägenhet. När jag en dag hälsade på honom var han sängliggande: sjuk, smutsig, med smutsiga sängkläder, på golvet en tidning med snusloskor. Efter besöket ringde jag till Socialnämnden. Nej! Man kunde inte göra någonting. Jag hävdade, att det var deras skyldighet att ingripa. Nej! Jag minns inte ordalagen, men min inställning var, att han hade rätt att få hjälp, rätt att få dö rentvättad i en säng med rena lakan. Någon dag senare fick jag veta, att Ragnar trots allt blivit omhändertagen. Ännu idag kan jag ångra att jag inte tog reda på vad som sedan hände. Hur gick det med Ragnar, den gamle skärsliparen från Öland?

Jag fortsätter med fastigheten Södra Esplanaden 2. Efter förvärvet 30/4 1974 ägde Rut Johanssons dödsbo fastigheten till 1/6 1977, då den övergick i kommunens ägo. Huvudbyggnaden inrymde sju bostadslägenheter. Efterhand friställdes samtliga. Den enda incidenten som inträffade var följande: Sent en kväll ringde en hyresgäst. Bengt W. hade spelat över med skrik och bråk som följd. När jag anlände var det knäpp tyst i huset. Jag knackade på och W. öppnade. En spritflaska med en mindre del kvar stod på bordet. Jag tog den och tömde den i vasken. W. sade ingenting; han var på väg att slockna. Vi skildes som vänner med bibehållen respekt för varandra.

I bostadshusets källare fanns en tvättstuga med en tvättgryta i koppar. Jag tog hand om den för egen räkning, liksom jag gjort med motsvarande i 4:an.

Så återstår att berätta om ”gule åkar’ns”, sä 311 och 312. Fastigheten ägdes en gång av ”gule åkar’n”. Han anlitades för allehanda transporter med häst och vagn. Hästen var gul, sägs det, därav ”gule åkar’ns”. Denna fastighet förvärvade Rut Johanssons dödsbo, som framgått ovan, 30/11 1973. Därmed uppstod frågan om hur vi skulle förfara med byggnaderna, som stått tomma under många år. Som ovan redovisats sökte och beviljades vi rivningslov 5/9 1974. Men kostnaden för rivning skulle bli betydande. Vid ett besök av min bror Georg, mig och våra söner Johan och Jonas började pojkarna riva i köket i bostadshuset. Då kom beslutet: vi river själva. Rivningen skedde i huvudsak under maj och juni 1975. Georg tog ledigt från sitt arbete, och jag arbetade så mycket mitt ordinarie arbete tillät. Även min bror Hans och Georgs son Carl medverkade, men Georg utförde det mesta. Rivningsmaterialet stuvades i containrar. Kostnaden hos Åkericentralen blev c:a 1 000 kr. Vi tog tillvara golvbrädor, som jag senare byggde plank av på andra fastigheter. Väggar i bostadshuset var byggda av stående plank i dimensionen c:a 5 x 30 cm. På vissa plankor stack knaggarna upp, medan träet i övrigt tycktes nedslitet. Hade plankorna kommit från någon annan äldre offentlig byggnad? Träden, som levererat virket, hade kanske börjat växa i början på 1700-talet eller rentav tidigare? Av plankorna byggde jag två utomhustrappor på vårt fritidshus i Byxelkrok. Förutom några trappstenar i kalksten tog jag själv dessutom hand om ett flertal fönsterbågar med handsmidda vinkeljärn. De gamla fönsterbågarna lever vidare som speglar.

På taket på bostadshuset låg tjärpapp, fastspikad med den större storleken pappspik. Det blev min uppgift att bryta loss den med hjälp av kofot. Jag hade inga skyddsglasögon. När jag bröt upp pappen, flög samtidigt små sylvassa tjärpartiklar upp och hamnade bl. a. i mina ögon. Av allt arbete med kofoten fick jag till slut blodstockning i höger underarm. Den kom att sitta i och kännas av länge, särskilt nattetid. Länge kom också mina ögon att lysa röda.

Till slut eller den 1/6 1977 kom alltså den dag, då mitt uppdrag var slutfört. Det hade aldrig känts meningslöst eller hopplöst. Slutresultatet blev det bästa möjliga för alla parter.

Minnena är många. Främst minns jag gamla ”4:an i gamla sta’n” med dess ensamma, enkla och anspråkslösa människor och människoöden. De berikade mitt liv.

Karta över kvarteret Gullregnet

Karta över kvarteret Gullregnet, med noteringar

Gamla Stensögatan 8, bostadshuset sett från Gamla Stensögatan
Foto: Stig Agestam 1974

Gamla Stensögatan 8, bostadshuset sett från SÄ 313
Foto: Stig Agestam 1974

Gamla Stensögatan 8, bostadshuset sett från Gamla Stensögatan
Foto: Stig Agestam 1974

Gamla Stensögatan 8, del av baksidan
Foto: Stig Agestam 1974

Gamla Stensögatan 8, uthusbyggnad
Foto: Stig Agestam 1974

Gamla Stensögatan 8, gavel på stallbyggnad
Foto: Stig Agestam 1974

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980

Stensövägen 19-21
Foto: Greta Agestam 1980