Vandra Via Francigena
En underbar led från Canterbury i England till Vatikanen i Rom
Via Francigena är en pilgrimsled som går från Canterbury i England till Rom i Italien. Vi har vandrat leden i etapper, från en till två veckor per år. Den första halvan av leden, som framför allt går genom Frankrike cyklade vi under ett par vårveckor 2022. Hösten 2023 nådde vi slutmålet och vandrade in i Rom. Vi har både vandrat själva och tillsammans med andra. Här är historien om vår resa.
Välkommen att läsa om vår vandring och att ställa frågor via kontaktformuläret. Kontaktformuläret når du via kuvertknappen till höger.
Om leden
Historia
Via Francigena är en historisk pilgrimsled till Rom. Ursprunget till den led som används idag går tillbaka till år 990 då ärkebiskop Sigeric den Seriöse från Canterbury gjorde en pilgrimsresa till Rom. På hemvägen noterade han alla ställen där han övernattade. När man vänder på listan blir det en vägbeskrivning till Rom i 79 steg. Sigerics färdbeskrivning räknas som en av världens äldsta "guideböcker".
Sigeric noterade var han övernattade, men inte hur han gick mellan dessa orter. Därför vet vi inte exakt vilka vägar han tog. Dagens led är ofta lagd på gamla vägar, ibland från vägar som härstammar från före romartiden. Naturligtvis har mycket skett sedan 990 så anpassning till dagens samhällsutveckling och trafik har varit nödvändig. Leden har upprättats genom samarbete mellan England, Frankrike, Schweiz och Italien. Organisationen bakom leden heter Associazione Europea delle Vie Francigene. Leden räknas som en kulturväg inom EU och är föreslagen att tas upp på UNESCOs lista på världsarv.
Sträckningen
I England och Frankrike finns det bara en markerad vandringsled, ingen specifik cykelväg. Därför navigerade vi mestadels med Google Navigate för att hitta bra cykelalternativ. Cyklingen från England till Martigny i Schweiz gick på omväxlande vägar. Mestadels småvägar med lite trafik, men några få gånger tvingades vi ut på trafikerad riksväg med en hel del trafik, även tung sådan. I Schweiz följde vi den markerade cykelleden för Via Francigena.
I Italien är vandringsleden är lätt att följa. Den verkar vara bra markerad i England, Frankrike och Schweiz också, men där har vi inte vandrat, bara cyklat. Svårighetsgraden på leden varierar en hel del. Poslätten är helt platt, inte en backe eller kulle någonstans. Leden korsar både Alperna vid Stora St Bernhardspasset, 2473 möh och Appeninerna, Passo Cisa 1040 möh. Där finns ett par utmanande sträckor där det kan vara bra att ha med sig vandringsstavar. Allra mest för att avlasta knäna vid nedstigning.
Sträckningen på leden justeras titt som tätt. Kartorna på officiella hemsidan, se nedan, är alltid uppdaterade. Guideböcker och annat tryckt material blir föråldrat. Reseberättelsen beskriver leden som den var när vi gick den, det kan ha ändrats sedan dess.
Mat och boende
I Italien fanns fortfarande kaféer och restauranger i många byar utefter vägen. Oftast är det inga problem med pauser eller lunch, men det är bra att kolla i guideboken innan man ger sig av och bunkra matsäck om det behövs. Och det är alltid bra att ha lite reservproviant i ryggsäcken. Vi brukar ha en och en halv liter vatten i packningen, det har vi överlevt på hittills. Ibland finns vattenposter längs vägen där man kan fylla på sin flaska.
Frankrike skiljer sig en hel del från Italien. Här passerade vi många små byar som inte hade någonting att erbjuda. Inte ett kafé och ingen livsmedelsbutik. Där gäller det att ha med sig lunch och vatten för varje dag.
Boende finns på alla platser i Sigerics resplan. Vi har oftast följt den och bott på de orter han noterade. Det finns ofta boende även mellan Sigerics platser och ibland kan det bli glesare och därmed längre dagsetapper. Boende finns av alla sorter. Från enkla härbärgen till rena lyxhotell. Vi har oftast valt ett enkelt hotell eller ett B&B om det har varit möjligt. Ibland har vi förbokat ibland inte, men när vi har varit fler än två har vi nästan alltid bokat.
Vid arbetet med dessa webbsidor har jag upptäckt att en del hotell i Italien inte är öppna längre är öppna. Jag vet inte om de är stängda för gott, om det är tillfälligt p g a Italiens corona-stängning eller allmän avflyttning från landsbygden. Bäst är att kolla innan avfärd om ni tänker följa i våra och Sigerics fotspår
Mera information
Det finns mycket information både på papper och i elektronisk form. Här är en lista på vad vi har mestadels använt oss av.
Om kartor och guideböcker
Mera om kartor för den som vill ha sina i telefonen. Vi brukar hämta sträckornas GPX-filer på officiella webbsidan, de uppdateras regelbundet. Sedan lägger vi in dessa i appen GPX Viewer eller GPX Viewer Pro (Android). Perfekt att ha på vägen om man gått vilse eller vill ta en genväg.
De nya guideböckerna från Cicerone finns nu tillgängliga för alla delar och kan köpas direkt från förlaget. Se mera på Cicerones webbsida. Observera att distanserna som anges i guideböcker och på hemsidan är uppmätta från kartan, dvs de verkliga distanserna är ca 10–20% längre.
Om en pilgrim
Man går en pilgrimsled för att i lugn och ro vandra mot ett mål. En pilgrimsled baseras på kristen tradition, och är öppen för alla. Det gäller att hitta sin egen takt och komma till ro med sig själv. En del föredrar att vandra själva medan andra gärna går i grupp. En pilgrim blir alltid vänligt mottagen och visad respekt.
Förr i tiden kunde man bli beordrad att göra en pilgrimsvandring som straff för en försyndelse. Be fem Ave Maria och gå till Rom för att botgöra din synd. Numera är det nog snarare vägen som är målet för många.
Pilgrimsleder är också historiska miljöer där man får uppleva spår från folk som har levt och färdats, handlat och stridit med varandra.
Vid ankomsten till Rom kan man få ett "testimonium", ett bevis på att man har gått tillräckligt långt på pilgrimsleden. Ett villkor är att man gått hela sträckan från staden Viterbo i en följd. Testimonuim utfärdas i entrén till St Peterskyrkan. Precis till höger om kön med besökare till kyrkan finns en annan entré utan kö. Som pilgrim är man berättigad att nyttja den ingången. Visa upp ett ifyllt pilgrimspass till vakterna och berätta att du ska hämta ditt testimonium. Pilgrimer kan då passera kön med besökare ända fram till säkerhetskontrollen. Tänk på att det inte är tillåtet med stora ryggsäckar i kyrkan så gå gärna till ditt boende och lämna den innan du besöker kyrkan. Samma väg in går att använda för att övervara pilgrimsmässan som hålls regelbundet i kyrkan.
Villkoret, för att få ett testimonium, var tidigare att vandringen måste börja i Acquapendente, men det är numera ändrat till Viterbo. Det underlättar för det är mycket lättare att ta sig Viterbo. Dit finns järnväg. Bussen till Acquapendente från Rom är numera nerlagd och det är knepigt med transporterna dit.
Våra etapper
Eftersom vi inte har haft möjlighet att gå hela sträckan i en följd så delade vi upp den i etapper omfattande en eller två veckor per år. För att få ett testimonium utfärdat av Vatikanen måste man gå hela sträckan från Viterbo till Rom i en sammanhängande etapp. Det var inga problem för oss eftersom vi startade sista delen i Montefiascone.
Här är våra etapper. Vi hoppade över sträckan mellan Vercelli och Miradolo Terme. Den går över den helt platta Poslätten och vi fick nog av platta risfält mellan Ivrea och Vercelli.
Vi gick aldrig sträckan mellan Bolsena och Montefiascone. Det är en sträcka på en halv dag. Anledningen är att vi avbröt etapp 7 i Bolsena. Det var en allerta rossa - röd vädervarning - och visa av erfarenheten från etapp 5 ville vi inte utsätta oss för onödiga risker i skogen.
Med dessa undantag har vi vandrat hela sträckan från Orsières till Rom och cyklat från Canterbury till Matrigny. 20 km, mellan Martigny och Orsière , saknar separat vandrings- eller cykelled och därför rekommenderas oskyddade trafikanter att ta tåget den sträckan.
Våra anresor
Med bil
Den enda resan till leden som vi har gjort med bil är vandringen mellan Orsière och Vercelli via Aosta.
Nackdelen med att resa med bil när man går från punkt A till punkt B är bilen är kvar i punkt A efter vandringen. Vi löste det genom att börja och sluta i Aosta. Vi tog då tåg från Vercelli till Orsière.
Det gick bra med bil till den nordligaste etappen. Det går att nå Aosta med en övernattning på vägen. Det är lätt att ta sig över Alperna vi St Berhandstunneln. Vi valde att köra via passet ena vägen, det tar lite tid men är inga problem när passet är snöfritt.
Med tåg
På alla övriga etapper har vi gjort anresan med tåg. Det har fungerat varje gång och vi har kommit fram som planerat, även om det var med språngmarsch på stationen i Rom för att hinna med lokaltåget till Montefiascone.
För cykeletappen blev det en speciell tågresa, se berättelsen om den etappen.
Alla andra gånger har vi startat i Sverige på förmiddagen och tagit oss till Hamburg över dagen. Därifrån nattåg till München eller Basel/Zürich beroende på hur tidtabellen ser ut. Fortsättning sedan med dagtåg till slutmålet. Det har gått ta sig även till de sydligaste delarna på detta sätt och att komma fram i rimlig tid.
Det är österrikiska järnvägsbolaget, ÖBB, som kör nattågen. När det gäller tåget till München så tar det över 11 timmar med ÖBB. Samtidigt går ett expresståg, ICE, som körs av Deutsche Bahn och som gör samma sträcka på 7,5 timmar. Om man väljer detta blir nackdelen att man får sitta och sova, men å andra sidan kan man hinna med ett tidigare tåg i München. Det gör att man kan komma fram bättre, i synnerhet till södra Italien. Och sova vidare kan man göra på tågen hela dagen efter.
Järnvägsnätet i Italien är väl utbyggt och det har gått att ta sig till och från alla ställen vi har börjat eller slutat på med tåg. Hemresorna har gjorts på liknande sätt som utresorna fast tvärt om och med nattresa genom Tyskland.